Hat och hat och hat...
...men var gör de av sin kärlek?
Detta är refrängen på en av de låtar som det insomnade trallpunkbandet De Lyckliga Kompisarna sjunger på ett av sina alster. När jag av en ren slump satt och lyssnade på denna smått klassiska skiva från mitten av 90-talet så kom jag att tänka på incidenten i Stockholm och vad det är som driver en grupp människor att göra något sådant. För mig är det obegripligt. Men som inbiten supporter, och en av de två grundare av Patronerna, känner jag att jag vill försöka bidra med några tankar och dra ett strå till stacken som slutligen kanske, kanske kan bidra med att liknande händelser aldrig kommer att upprepas.
Det är självklart svårt att styra vad en våldsgrupp, som av någon konstig anledning kallar sig själva supportrar, gör innan och efter en match. Men det som vi, supportrar till olika lag, kan vara med och påverka är det som händer på läktaren under en match. Det som jag naturligt kommer att tänka på är valet av ramsor som i vissa stunder har varit något tveksamma från olika håll.
Jag har alltid varit starkt emot sk "hatramsor". Jag ser helt enkelt ingen mening med att stå och ödsla energi på att hata ett annat lag. Jag riktar hellre om denna energi till att stötta och älska mitt lag, mitt GIF Sundsvall. För i längden är det så att jag vill att Giffarna ska vinna, helst varje match om det vore möjligt. Och jag har ärligt talat svårt att se att laget ska tända till av att dess egna supportrar står och hatar istället för att ge sitt fulla stöd. Visst, man kan "psyka" motståndarna och visa sitt missnöje när domaren blåser en ytterst tveksam straff i 92 minuten. Men välj rätt sätt att göra det på.
Nu är inte jag så dum så att jag tror att bara för att ett par tusen står och skriker hatramsor så leder det till att det behöver bli våldsamheter. Men ingen som läser detta kan väl påstå att det känns bra att skrika "vi ska visa Sverige hur läktarvåld går till" efter det som har hänt? Jag får i alla fall en äcklig bismak bara jag skriver denna mening...
Än så länge har vi i den relativt lilla supporterklubben Patronerna inte haft några problem med bråk i samband med fotbollsmatcher. Och jag hoppas verkligen att vi kommer att slippa vara med om det i framtiden. Men, som sagt, det är svårt att styra vad privata människor som klär sig i klubbens färger gör på sin fritid. Och jag begär inte heller att man skall förbjuda eller bannlysa några ramsor. Det är klart att supportrar till olika lag får sjunga vad de vill. Valet är ert.
Men jag hoppas att det aldrig behöver gå så långt att man lägger ner mer energi på att hata sin motståndare än att älska sitt eget lag. Då är man ute på djupt vatten och har glömt stövlarna hemma.
Jag kommer i vilket fall att knata vidare på den inslagna vägen och fortsätta att lägga min energi på att stötta GIF Sundsvall genom att ge dem min kärlek och mitt fulla stöd. Jag tror nog att spelarna i Giffarna uppskattar detta och jag har samtidigt dragit mitt lilla strå till stacken dit våld inte accepteras på några villkor.
Detta är bara några tankar jag har, och det är säkerligen som vanligt en hel del människor som inte håller med mig. Kom gärna med kommentarer på Patronernas forum. Diskussioner är utvecklande, och det är det vi behöver just nu – utveckling.
Eftersom jag började denna krönika med ett utdrag ur en låttext väljer jag att även avsluta den med ett utdrag:
"Vi hatar inte – Vi älskar" – Ebba Grön, Stockholms Pärlor-81
