Tretton är respekt! - del 2
Fortsättning på funderingen kring vad som krävs för att ÖIS skall nå ända fram i höst.
[Fortsättning från del 1]
... den där "mästarklassen" jag söker? Jag tycker faktiskt det. Några faktorer som talar för ÖIS är:
Styrkan
Vi vägrar att ta stryk. Även om vi ligger under med både ett och två mål så kommer vi igen. En enda gång - borta mot BoIS - har vi gått poänglösa från en match. Det tyder på viljestyrka och hög lägstanivå.
Bredden
Som vanligt har laget varit skadedrabbat. Inte lika illa som förra året naturligtvis - det hade knappt varit möjligt - men många skador har det blivit, framför allt i backlinjen. Hela 22 spelare har vi hittills använt i årets allsvenska! Ändå har vi kunnat hålla en hög och jämn standard.
Spetsen
Det var brassarnas ankomst som fick ÖIS att ta det där sista steget från topplag till guldkandidat. Med de båda har vi ett anfall som kan göra mål på egen hand när resten av laget sviktar, något som vi har saknat sedan Marcus Allbäck flyttade till Holland. Deras närvaro innebär också att vi kan unna oss lyxen av riktigt duktiga spelare på bänken. Jag är knappast den ende Öisare som efter VM noterat att nästan samtliga inhoppare har kommit in och stärkt laget. Bänken är riktigt högklassig nu, och det kan fälla avgörandet i jämna matcher.
Kontinuiteten
Erik Hamrén, Sören Börjesson och Uffe Svensson har kunnat jobba i lugn och ro i flera år. Resultatet har blivit en helt genomarbetad spelidé. Alla kan spelet utan och innan, både de avancerade finesserna och det enkla grundspelet att falla tillbaka på när det går trögt. ÖIS tappar aldrig koncepterna helt numera.
* * *
Men talar då inget emot ÖIS? Jo, en uppenbar sak ser jag. Vi har inte den där riktiga vinnarkulturen. Man måste tro, närmast veta, att man kommer att segra för att nå ända fram. Annars är risken stor att man sviktar i avgörandets stund.
MFF har den förstås. Ett år i Superettan räckte inte på långa vägar för att få ur de himmelsblå deras invanda övertygelse sedan det gyllene åttiotalet om sin egen storhet. MFF vinner, allt annat är bara ett undantag som bekräftar regeln.
DIF verkar faktiskt också ha den, trots att klubben inte vunnit något sedan "Knivsta" gick i kortbyxor. Men det tycks lite som om de själva har gått på det stockholmsfixerade medias ständiga ältande om Djurgården som den nya storklubben. DIF är framtidens klubb, det är de fast övertygade om, och den tron kan hjälpa dem att bli det också. Ibland kan man faktiskt ha nytta av media.
ÖIS däremot nämns sällan eller aldrig som en framtidsklubb eller ett föredöme på något sätt. Visst, en guldkandidat i år (hur fasen har det gått till?), men på längre sikt är det MFF och DIF som gäller. Och i lokala göteborgsmedier är krisen i "Folkets lag" mycket hetare stoff än ett Sällskap på guldjakt. Nej, vinnarkänslan i ÖIS, den får laget skaka fram på egen hand. T ex sägs Hamrén ha dekorerat omklädningsrummet på ÖIS-gården med guldlöpsedlar redan nu för att vänja spelarna vid tanken. Det kanske funkar, men ÖIS får till skillnad från DIF och MFF ingenting gratis när det gäller vinnarkultur.
* * *
Egentligen är det onödigt arbete att skriva en sådan här lång text i ämnet guldjakt. För hela klabbet kan bli inaktuellt redan i kväll. Slår vi inte HBK, då tror jag faktiskt inte på guld, oavsett hur det går för Malmö mot Kalmar. Och då är alla mina fina ord bortkastade. Se där, ännu en anledning varför kvällens match är en måstematch. Så se nu till att vinna, ÖIS. Visst är tolv SM-guld bra, men tretton är respekt!
