Offside: Hålla hela vägen
"Hellre stryk med 4-3 än en tråkig 0-0-match." Här följer ett utdrag ur senaste Offside, som innehåller ett djuplodande och läsvärt ÖIS-reportage.
********************
Ja. Detta är reklam. Offside är en samarbetspartner till SvenskaFans, så det är ingen slump att den här texten dyker upp på sidan. Men undertecknad kan, utan att rodna och utan att få betalt, dessutom varmt rekommendera senaste numret av Offside. Nedanstående utdrag utgör fem sidor i pocketboken, hela ÖIS-artikeln upptar elva och en halv. Bara de återstående 6½ sidorna gör ett inköp väl värt! Dessutom kan man bl a läsa historien om hur ÖIS blev först i Allsvenskan med att ha en stjärna över klubbmärket, och lite hågkomster med Agne Simonsson från den fantastiska säsongen 1959. I Offside 3/02 (som i alla andra nummer) finns förstås också massor av annan spännande fotbollsläsning av högre kvalitet än du hittar någon annanstans. Och detta säger jag helt utan uppmaning från ledningen. Så, nu över till "reklamen"!
- Magnus Börjesson
********************
»Hellre stryk med 4-3 än en tråkig 0-0-match«.
Örgrytes supportrar kräver underhållning när de går på fotboll. Men gladfotbollen har varken gett resultat eller ökade publiksiffror.
I år tejpades en ny och tydlig målsättning fast på väggen i Öisgårdens omklädningsrum.
Ur nya numret av Offside, Fotbollsmagasinet
HÅLLA HELA VÄGEN
Av Henrik Ystén
Jonas Dahl lutar sig tillbaka i stolen och berättar om hetsen som byggdes upp under hela vintern, om att »Göteborg skulle locka fler människor på fotboll än vad Stockholm klarar av«. Han berättar hur taggade IFK-spelarna var av att det nu bara var ett par dagar kvar till derbyt mot Örgryte på Nya Ullevi, en match som lovade att locka över 30 000 åskådare.
Nere på Kamratgårdens träningsplan hade de blåvita spelarna just satt igång en spelövning, tvåmålsspel på stor yta, en av de sista finslipningarna inför matchen mot de rödblå. Tränare Stefan Lundin stod vid sidlinjen och tittade på.
- Spelet fastnade på mittplan. De spelade den ena korta passningen efter den andra och bollen bröts gång på gång, säger Jonas Dahl och fortsätter:
- Till slut stövlade Stefan Lundin ut på planen och blåste i pipan. Spelarna stannade upp och tittade frågande på honom. Lundin tog upp bollen i händerna, sparkade ut den i skogen och skrek: »Nu får det vara slut på det här jävla Öisplottret«.
Jonas Dahl ler sitt allra bredaste leende. Han är en trogen Öissupporter.
Söndagen den 1 juli öser regnet ner över Göteborg. Klockan är fem på eftermiddagen och spelarna joggar ut på den blöta planen utanför Öisgården i Kallebäck. Det är ett par dagar kvar till den allsvenska nystarten efter VM-uppehållet. Öis ligger tvåa i tabellen. Tränare och spelare vet att mycket kommer att avgöras inom de närmaste veckorna.
Träningen startar med uppvärmning och därefter den obligatoriska passningsövningen. Två tillslag på bollen; bra mottagning och en hård, precis passning till medspelaren.
Tränartrojkan Erik Hamrén, Sören Börjesson och Ulf Svensson har delat upp sig och övervakar varsin grupp. De delar med sig av råd, tillrop och beröm under hela övningen.
Efter träningen berättar Hamrén:
- Vi har ambitionen att vara Sveriges bästa passningslag. Det är så vi tränare och föreningen vill ha det. Det ligger i klubbtraditionen. Ända sedan jag kom hit har vi kört någon form av passningsövning under i stort sett alla träningspass.
Hamrén förordar hårda passningar och har under tre års tid mer eller mindre tvingat spelarna att använda två tillslag - han menar att ett tillslag ofta leder till ovårdat spel och att laget tappar bollen. Hamrén har varit så konsekvent att Marcus Allbäck under sin första tid som proffs i Heerenveen hade svårt att vänja sig vid att spela med ett tillslag. I Öis får även en landslagsman och utpräglad straffområdesspelare som Allbäck lära sig att vårda bollen.
Hamréns passningsfilosofi och Öis tradition går hand i hand.
- Jag fick en aha-upplevelse när jag tränade AIK och vi mötte Barcelona. De hade ett helt fantastiskt spel med hårda, bestämda passningar. För att få hårdheten i passningarna måste man ta till två tillslag. I varje fall tills man behärskar det. Nu kan vi gå vidare med vissa killar och lära dem att spela på ett. Men man kan aldrig börja med det svåraste, då blir det bara slarvigt.
Vi har satt oss inne i klubbstugan. Längs väggarna står pokalerna uppradade. De flesta har erövrats av ungdomslag, resten av äldre generationers öisare. Priser från modern tid är det ont om.
Att Öis har 14 SM-guld och ligger sjua i den allsvenska maratontabellen berättar egentligen bara att Öis är Sveriges äldsta fotbollsförening. 13 av gulden vanns före 1929. Sveriges bästa fotbollsförening, enligt maratontabellen, härskar ett par kilometer bort på andra sidan Delsjön, spelar i blåvit dräkt och har ett hem som heter Kamratgården.
- Vi är en småklubb men med fina anor. Ett av våra delmål är att bli bäst i stan, det finns ett styrelsebeslut på det. Men vi ska nå framgång genom att spela positivt och underhållande. Det är en svår mix. Ett lag kan ju nå framgång genom att bara se till så att man inte gör några egna misstag, säger Hamrén.
Öis jämförs av naturliga skäl ofta med IFK Göteborg. Ingen av de IFK-spelare som jag har talat med säger sig ha upplevt Stefan Lundins utbrott om »Öisplotter«. Hos supportrarna berättas dock historien gång på gång. Oavsett om man håller på IFK eller Öis tycks man gilla sensmoralen.
Blåvittsupportrar ser ingen poäng i att överdriva kortpassningsspelet. De rödblå älskar sitt plotter.
I slutet på 1950- och början på 1960-talet briljerade Agne Simonsson i Örgrytes tröja och satte för evigt epitetet »lirarnas lag« på klubben. Dagens fotbollsansvarige, Stefan Allbäck, kallar den tiden för Öis storhetsperiod. Det säger en del om föreningen att SM-vinnarna under de här åren hette IFK Göteborg, IFK Norrköping, Djurgården och Elfsborg. Öis vann inget SM-tecken.
Kombinationen gladfotboll-utebliven framgång har följt laget genom åren. 1940 åkte Örgryte ur Allsvenskan för första gången och återvände inte förrän 1959. Då hade föreningen värvat Gunnar Gren som spelande tränare och hade Simonsson och Rune Börjesson som giftigt anfallspar. Tio år senare försvann laget ur Allsvenskan på nytt. Från 1968 till 1981 bytte Öis serie sex gånger. Sedan följde en nysatsning när föreningen anställde Agne Simonsson som tränare. Det ledde fram till det enda SM-guldet i modern tid, 1985. Trots framgången var det snart dags för ytterligare en jojofärd i seriesystemet.
[Fortsättning i del 2]
