Halmstad BK - ÖSK 2-0 (1-0)

Nu måste väl ändå botten vara nådd. ÖSK totalt utspelade på Örjans Vall och kvaldramatiken närmar sig obehagligt.

Pinsamt. Genomruttet. Uselt. Skrämmande. Jag kan rada upp de negativt klingande adjektiven i ett taffligt försök att beskriva händelserna på Örjans Vall på måndagskvällen men nöjer mig med dessa fyra då det inte finns någon anledning att frossa i eländet.

Ofta blir man besviken då sitt lag förlorar, man klurar på bortförklaringar och tänker ändå tämligen positivt. "Om vi fått den där straffen". "Om långskottet hade styrts in i mål istället för strax utanför". Men i dagens match hade inte alla "om" i världen hjälpt. Vi var chanslösa.

Halmstad spelade med hjärta, frenesi, attackvilja och aggresivitet. ÖSK gjorde sitt bästa för att fullända den loja, räddhågsna och defensiva fotbollen. Jag kommer skämmas många dagar över insatsen på Örjans Vall.

Efter en jämn inledning tog HBK över taktpinnen rejält och bosatte sig utanför vårt straffområde. Westman tvingades till ett par vassa räddningar och även trävirket fick lov att agera räddande ängel då Sharbel Touma avlossade stora kanonen. ÖSK pressades tillbaka så till den milda grad att våra anfallare ofta fick rycka in som ytterbackar för att åtminstone komma i närheten av händelsernas centrum.

HBK tog ledningen med 1-0 sedan Peter Westman kommit fel till en hörna och det var bara för hemmalagets duktige mittback - Tomas Zw.... nånting - att nicka in bollen i ett övergivet mål. Efter målet drog HBK ned något på tempot och bevakade enkelt händelserna på banan. Mirza Jelecák tvingade Håkan Svensson att sträcka ut på ett klurigt lobbskott vilket skulle visa sig vara vår enda "riktiga" chans i halvleken. En halvlek som Halmstad borde vunnit med tre, fyra mål om det funnits någon form av rättvisa i fotbollsvärlden.

Jingblad visade lite handlingskraft då han slängde in Samuel Mokédé istället för Einar Brekkan omedelbart efter pausvilan men det "genidraget" skulle inte komma att betyda speciellt mycket. Halläningarna var fortsatt i full kontroll och man tycktes vara minst tre fler spelare på banan.

Sharbel Touma och Robert Andersson var ständiga orosmoment för ÖSKs långsamma backlinje (ett kungarike för en back med fart under sulorna) och det var frapperande att se hur ofta backfyran blev överspelad. Till deras försvar(!) skall dock sägas att understödet från mittfältet var helt obefintligt och man fick därmed en jobbig match där man ständigt hamnade i dueller mot rättvända motståndare.

Efter en halvtimme av frustande och svärande över ÖSKs offensiva okunnighet lyckades Per Johansson avgöra matchen till hemmalagets fördel medelst en välplacerad nick som visserligen inte såg helt otagbar ut för en stillastående Westman.

Halmstad hade sedan ytterligare lägen att utöka sin ledning och vi lyckades åstadkomma en vass reduceringschans men Mokédés skott räddades och returen studadse givetvis inte vår väg.

Spelarna:
Ingen förtjänar godkänt betyg efter en dylik skitmatch. Men Patrik Anttonen kämpade och Westman stod för ett flertal fina parader. Kuhi visade återigen framfötterna och måste få starta i ödesmatchen mot Peking nästa vecka.

Noterat:
* Comhems kommentatorer kan dra åt....

* Trevligt att Jingblad kan skämta, skratta och ha det mysigt i TV-intervjuen direkt efter matchslut. Varför skulle han vara förbannad? Han lämnar ju enda skutan efter säsongen.

* Hoppas på radikala förändingrar till nästa match. Tompa in i mittförsvaret, Oyuga ned på mittfältet och Kuhi från start.... bland annat.

* Matchen lider mot sitt slut... vi är i underläge med uddamålet och skall göra en sista anstorming för att försöka få till en kvittering. Jingblad gnuggar geniknölarna och finner att lösningen för att låsa upp dödläget och skapa det nödvändiga offensiva trycket heter... Jonas Pelgander. RIDÅ!

* Stefan Lundin lär väl ha sett dagens drabbning och undrat vad för självmordsuppdrag han gett sig in på egentligen.

0 kommentarer