Andraplatsen gled oss ur händerna

Förlust mot Örebro med 3-2 i sista matchen.

[Grattis, Djurgården!]

Matchuret hann inte ens ticka fram sin första minut innan Eyravallens speaker fick nöjet att spela upp ÖSKs svängiga kampsång i högtalarna efter det första hemmamålet. Lohm drog på sig en frispark till vänster på ÖIS planhalva, lyftningen in i straffområdet möttes av Thomas Andersson, som knoppade in bollen vid stolpen. Jag sneglade på resultattavlan bakom mig och kunde, medan högtalarna dånade, konstatera att matchen var 53 sekunder gammal.

Där och då slocknade det lilla hopp jag haft om att ÖIS skulle ta allsvenskans andraplats, och därmed säkra en kvalplats till nästa års UEFA-cup. En förhoppning som inte minst baserats på en naiv förhoppning om att Halmstad skulle lyckas besegra ett guldjagande Malmö FF. Med denna insikt kunde jag ägna resten av halvleken åt att njuta av den fotbollsparodi som utspelades på Eyravallens ismatta.

Det hårda och hala underlaget, om det inte varit så gropigt, hade varit mer anpassat att spela curling på än fotboll. Spelarna hade det inte lätt, än slank de hit, än slank de dit, och än slank de in i reklamskyltarna. Det är inte svårt att se tanken bakom anläggandet av en uppvärmd konstgräsplan inför nästa år. Det kan verkligen behövas, även om Sveriges bästa hemmalag kanske går miste om en del av sin hemmafördel. Någon sade att inte ens Real Madrid skulle kunna vinna på Eyravallens gräsmatta, och det ligger något i det, den inbjöd åtminstone inte till något lir denna frostbitna novemberdag. Att försöka göra en vändning verkade obönhörligen leda till ett platt fall, vem som än försökte.

Som ni kanske förstår blev spelet väldigt stillastående, men Örebro kan ändå sägas ha kontrollerat händelserna på isen bäst. Minnena från den första halvleken är dock fåtaliga, ÖIS fick ett par frisparkar i farligt läge men kunde inte utnyttja dem. Under ett av de enda lyckade anfallen kom Ulander in i straffområdet från höger utmed kortlinjen, men fick en knuff och gled av plan – någon straff kunde vi inte förvänta oss, det är ju sådant som bara händer andra. Halvtidspausen hälsades med glädje eftersom man kunde få sig en värmande korv i kylan.

Andra halvlek bjöd till en början på ett virrigt ÖIS-försvar. Hemmalaget utökade till 3-0 på dryga tio minuter innan ÖIS fick tag i bollen. Paulhinho Guará byttes in och fick ett friläge som Anders Karlsson räddade, ett skott utifrån tog i ribban och till sist lyckades Magnus Källander löpa igenom på en framspelning av Jocke Karlsson och trycka in den första reduceringsbollen. Med två minuter plus tillägg kvar slog Jocke till själv och gav ÖIS kontakt i målprotokollet, men några fler mål åstadkoms inte trots något av en press under slutminuterna. Vi i ÖIS-klacken stod på kortsidan längst från Örebromålet varför jag inte kan återge målsituationerna speciellt väl. Storbildsskärmen gick inte heller att se från vår position.

Trots förlusten hyllades laget ordentligt av de tillresta supportrarna, men en stämning av besvikelse var ändå närvarande. Mot förmodan hade Halmstad besegrat MFF på Örjans Vall, så hade ÖIS bara vunnit sin match hade man säkrat en andraplats och UEFA-cupkval. De svaga inledningarna på båda halvlekarna förbannades ljudligt. Nu fick vi inte ut mer av säsongen än fina minnen och den lilla silvermedaljen att ställa i prishyllan. Men det finns ju en hel del lag som gärna bytt sin situation mot vår, så varför klaga egentligen? Vi är ju åtminstone kungar i Göteborg.


Rapporten tidigare publicerad på ÖIS.Online och skriven av webmastern därstädes,

0 kommentarer