Gästkrönika: "Vad gör man i 1,5 timme i Krylbo?"
Konsekvenserna av fotbollsfeber på försäsongen...
"Vad gör man i 1,5 timme i Krylbo?" Tanken for genom mitt huvud samtidigt som jag såg tåget som jag tänkt skulle föra mig till Örebro försvinna i fjärran. Bevisligen var jag inte med på tåget, utan fick snabbt ta till reservplanen vilken innebar att byta tåg i Avesta/Krylbo, och sedan anlända till Hjälmarens stolthet samtidigt som domaren blåste igång. Ett kort ögonblick tvivlade jag på om jag skulle göra mig hela besväret bara för att se en träningsmatch i februari, men insåg att logiska resonemang hade jag slutat med för länge sedan.
Säkerligen var det många i Örebro med omnejd som muttrade lite när matchstart flyttades från 13.00 till 11.30, bara för att inte kollidera med bandyn. Att gå upp någon timme tidigare var säkerligen inga större problem om man jämför med konsekvenserna som det ledde till för mig, som var tvungen att färdas från Uppsala före matchstart. Tåget - som nu hade försvunnit ur synhåll och som jag sprungit för att försöka hinna med - hade avgått enligt tidtabellen. Klockan var 07.27 på lördagmorgonen.
Den tidigarelagda matchen var den sista droppen som gjorde att jag skulle färdas ensam. Födelsedagsmiddagar, innebandymatcher, dålig ekonomi, och studier hade bit för bit minskat ner intresset bland den tappra skara kubaner i exil som samlas varje matchdag på Pizzeria Palermo i centrala Uppsala för att se sportklubben via ComHems tv-sändningar. Tråkigt för dem, tänkte jag, eftersom de AAALDRIG kommer att kunna säga att de såg den första matchen på "nya Eyravallen". Däremot hade jag blivit beordrad att ta med kamera för att dokumentera hur det gick med det nya läktarbygget.
Med kameraväskan över axeln och den svart-vita halsduken fladdrande skyndade jag med raska steg från tågstationen mot vallen. Jag kanske var påverkad av vetskapen om att matchen var igång, men var det inte lite färre människor ute på stan jämfört med en vanlig lördag? Naturligtvis var det så. Innan jag ens såg silhuetten av byggarbetsplatsen, så hörde jag ljudet. Ett dovt mullrande, som när en våg slår mot stranden under en storm, och jag förstod att det hade blivit mål. Örebropubliken kan vara ljudlig, men nästan bara i samband med mål eller domartabbar som drabbar hemmalaget.
Jag lyckades navigera mig över Rudbecksgatan och stannade till på den lilla kullen som ligger i parken framför gatuköket. Den gamla "nya läktaren", som nu tydligtvis ska kallas södra, var nästan fullsatt och dessutom hade ett tjugotal lördagsflanörer stannat till för att kolla genom staketet som avgränsar bygget på den andra långsidan. Kvickt smet jag förbi idrottshuset, och tog mig in genom biljettkassan.
Under matchen imponerades jag - som alla andra - av det danska nyförvärvet "dubbel-Lars", men gladdes även åt ÖSK:s försvar. Gustav Andersson ser mer och mer ut som en argentinare med det allt längre håret, och tidvis spelade han också på ett liknande sätt. Hårt, brytningssäkert och aggressivt. Hela laget försökte dock rulla bollen nästan i överkant, vilket var trevligt att se. Mina kompisar som jag anslöt till i halvtid, hade dock - i sann Örebrosupporteranda - redan inlett vadslagning om vem som skulle få äran att vara den förste som tjongar bollen över den nya läktaren... (Micke Danielsson och Tomas Andersson ansågs vara de mest troliga, även om jag föreslog att Peder Ståhl säkerligen ville ha ett ord med i laget om de väljer att inviga med en "slocknade stjärnor"-match.)
Eftersom jag missade den första kvarten, så gick jag miste om ÖSK:s bästa period i matchen. Jag tvingades upp tidigt för att sedan tillbringa drygt fyra timmar på resande fot. Det kostade mig mer än jag för tillfället har råd med (inte minst när jag bestämde mig för att stanna på kvällen och festa med kompisarna), och det var vansinnigt kallt. Visst var det värt det! Jag har varit på den första matchen på Eyravallen tillsammans med drygt 2000 andra (jag litar inte på den officiella publiksiffran - vi var fler än 2055), och fotbollsfebern har stillat sig lite i mitt blod. Nu kommer jag (förmodligen) inte se laget något mer före seriepremiären, men det är OK. Jag har sett hur hög den nya läktaren blir (imponerande), nyförvärven (ser starkt ut, även om tyvärr Samuelsson var sjuk), och konstgräset (verkar fungera fint).
Förresten, under 1,5 timme i Krylbo kan man gå runt i centrum och imponeras över den konsekventa funkisarkitekturen. Man kan vänta på att ortens konsum öppnar och höra lokalbefolkningen diskutera mängden timmerbilar som passerat på senaste tiden. Man kan titta ut över den isbelagda älven. Men framförallt, så har Krylbo en vansinnigt vacker järnvägsstation, som säkerligen är kulturminnesmärkt och bevaras för eftervärlden...
Joakim Kreutz
(Joakim skriver i vanliga fall för svenskafans.com/spanien/deportivo, och har nyligen glatt rapporterat om helgens segermatch som gör att galicierna fortfarande har chansen att vinna ligan.)
