Alexander Axén om dåtid, nutid och framtid
Svartvitt har träffat ÖSKs huvudtränare Alexander Axén i ett samtal om hur han hamnade inom tränaryrket och om hans egen resa från spelare till tränare. Från Hovsta IF till dagens Örebro SK.
Varför blev du tränare?
Jag har alltid älskat fotboll så länge som jag kan minnas. Allt har varit fotboll i mitt liv. Allt annat var helt ointressant, skolan och alla sådana grejer. Bara fotboll. Hela tiden. Och så spelade jag själv och var rätt så duktig när jag kom fram i ÖSK i mitten av åttiotalet. Min karriär blev att jag växte som fan en sommar och blev då en helt annan typ av spelare. Långsam, från att ha varit svinsnabb. Jag var livrädd för närkamper till att jag kanske blev den största busen någonsin. Så jag hade egentligen två olika karriärer som fotbollspelare. Men det jag generellt kan säga är att jag är ganska lat. Jag försökte alltid hitta den enklaste vägen på allt. Och så var jag också som fotbollsspelare. Det är en del som säger att om jag bara hade jobbat lite hårdare så hade du kunnat bli jättebra. Men då säger jag att det var den egenskap som jag inte hade. Och då blev jag inte bättre än sådär. Och det är ingenting att gnälla över.
I den vevan träffade jag en tränare som hette Benny Lennartsson och han skilde sig från alla tränare som jag hade haft tidigare. De hade bara varit tränare som är ganska likriktade och man ska göra allt på samma sätt. Men Benny var inte sån utan han var annorlunda och redan från första dagen så kände jag att det var en sådan skillnad. Jag provtränade för honom i BK Forward i över tre veckor men jag tror att han såg mer av mina styrkor som person än som spelare.
Innan dess hade jag bråkat bort mig från Rynninge under EM -92. Jag hade varit tydlig mot den tränaren och alla i laget att jag inte kunde spela när Sverige spelade eftersom att jag skulle dit och kolla matchen mellan Sverige och England. Det hade jag sagt redan i januari eftersom att jag tyckte att det var så viktigt. Så jag hade skaffat biljett och skulle åka på alla Sveriges matcher. Och vid den här tiden så körde vi vår- och höst-serier och för Rynninge var det redan klart att vi varken kunde åka ur eller gå uppåt och jag hade alltså varit tydlig redan i januari om det där och ändå så tog tränaren i Rynninge ut mig till match. För det första att vi ens skulle spela när Sverige spelade mot England är ju helt sjukt, men så var det då. Och för det andra är ju England som mitt lag. Jag kunde inte spela och ändå hade han tagit ut mig. Då säger tränaren att de andra spelarna vill prata med dig och då lackade jag ur och blev besviken. Så då gick jag bara in och sa vad jag tyckte och att jag slutar med fotboll. Och sen drog jag bara.
Det är också samma år som AIK vinner SM-guld och jag missar kanske två matcher på hela året och åker på allt. Så det gör att jag har supportersvängen med mig in i tränarsvängen. Och det har jag hittills inte träffat någon annan tränare som skyltar med att ha det perspektivet. Jag förstår supportrar på ett annat sätt.
Så jag slutade spela efter det som hände i Rynninge, men sen ringde då Benny på vintern efter att jag inte spelat på ett halvår och så spelade jag under honom 2-2,5 år men kände att han satte mig som högerback, vilket på den tiden betydde att du bara var snäppet bättre än den sämsta som tränaren satte som vänsterback. Det var kanske inte exakt så, men det var min känsla. Så då kände jag att tar jag bara ett steg ut till höger så är jag tränare. Jag tar det!
Först var jag coach i Forwards B-lag men med ganska fria tyglar. Jag ville inte att Benny skulle ge mig en lapp och att jag sen gjorde det som lappen sa utan jag ville göra det på mitt sätt. Och Benny gav mig den friheten och det var jätteintresant och kul. Och det gav mig en känsla av att jag ville fortsätta med det.
Efter det hade jag massor av olika alternativ men fick en känsla för Hovsta IF där det var tretton stycken som var födda -73 och de var brittpoppare allihop. Så där skapade jag en kultur och ett sätt att vara i Hovsta och vi mosade på i division 4 och gjorde mängder med roliga saker. Men jag var ju inte riktigt på deras nivå. Jag var för övertänd och pratade engelska hela första året trots att vi inte hade en enda engelsktalande i laget och jag hade genomgångar på över 1,5 timmar med alla fel man kunde ha. Men det var en jättebra grupp som stöttade och ställde upp på allt. Från det gänget fick jag sen många av spelarna att ta steg vidare upp till division 2-3, för att de var duktiga. De hade bara inte tränat ordentligt eller förstått hur roligt man kan ha.
Och efter 3 år där kände jag att det hade varit nyttigt och oerhört lärorikt vilket sen ledde mig tillbaka till Rynninge där jag var i 7 år. Så jag är normalt länge på de jobben jag är och jag är inte rastlös utan vill istället se hur långt jag kan bygga någonting.
Möjligen att jag var något år för länge i Rynninge men så en fredag ringer Benny och undrar om jag ville följa med till norska IK Start, de har inte vunnit på tio matcher och självklart svarade jag ja på en gång. ”Ok, ring dem och du får 50 000 norska i månaden”. Och i den svängen jobbade jag på skola och hade inte alls mycket i lön så det var ju sjukt mycket på den tiden. Så jag ringde till sportchefen Sven Mathisen och han berättade att de ville ha Benny och att han ville ha mig och att de erbjuder mig 100 000. ”Vad tror du om det?” Så jag svarade att ”jo, det kunde jag tänka mig”. När vi lagt på luren ringde jag upp Benny och frågade om pengarna och Benny bara svarade att han ville ”testa hur sugen jag var”. Det är så typiskt honom.
Så då började vi jobba ihop och jag tror, såhär i efterhand, att Benny såg att jag hade kört fast i Rynninge och att han ville ge mig en skjuts in i resten. Så Benny tog jobbet i Start för att hjälpa mig nå högre.
Vi var i Start i tre månader och med en poängs marginal åkte vi ur norska högstsaliga.
I samma veva träffade jag GAIS men den gången valde de Magnus Pehrsson och till en början ville de ha mig tillsammans med Magnus, men det var otänkbart för mig med tanke på att han är djurgårdslegend och jag är den jag är. Så det sa jag nej till.
Och jag hamnade istället i ÖSK och blev assisterande till Sixten Boström. Jag hade aldrig träffat honom, men visste att han spelade 4-3-3 och vi pratades vid på telefon i fem minuter innan jag satte mig på presskonferensen och får frågan om jag träffat Sixten och svara att ja, vi har pratat jättemycket och det känns jättebra.
Sen när Sixten väl kom till ÖSK så sätter vi oss på hans rum och först då pratar vi ordentligt med varandra och jag berättar vem jag är och på vilket sätt jag är. Och sen sa jag till honom att om du får sparken så går jag på en sekund efter. Bara för att han skulle få veta att jag var med honom hela vägen in. Jag sa också att om vi inte skulle komma överrens så skulle jag vara öppen med det till honom och berättade för honom men jag skulle aldrig sticka kniven i hans rygg eller jobba bakom hans rygg. Det gjorde att vi direkt fick en tajt relation. Han är på sitt sätt och jag är på mitt sätt, men vi klickade jävligt bra. Vi hade jäkligt roligt. I början var han väldigt beroende av mig, men ju mer han lärde sig om svensk fotboll desto mer beslut tog han själv och det ledde någonstans till att jag kände att jag ville stå på egna ben igen och då hade Magnus Pehrsson slutat i GAIS och de erbjöd mig jobb.
Och det var ingenting emot Sixten utan det är snarare så det måste vara. Den assisterande måste sträva mot att stå på egna ben, annars kan man lika gärna skita i att ha en assisterande. Så jag tog jobbet i GAIS men det var ett stort steg. Och det lärde mig jättemycket om mig själv.
Första matchen säsongen 2009 var ett derby mot Örgryte. Fullsatt på Gamla Ullevi. Kanonväder och arenan kokade. Vi vann med 5-1, men var jättedåliga. Så jag njöt inte av min första allsvenska match. Matchen därefter möter vi Helsingborg hemma och gör en kanonmatch, men förlorar med 1-4. Det fanns ingen logik. I tredje matchen åker vi och förlorar i Trelleborg med 0-3 trots att vi spelade jättebra. I mötet med Häcken hemma spelar vi direkt dåligt men vinner med 3-0. Så efter den inledningen står jag där och tänker vilka är vi? Det spretade åt alla håll och det fanns ingen logik i resultaten eller någonting.
Därefter går det trögt i 12-14 matcher där vi inte vinner, vi tappar på övertid, vi missar straffar… Och i det läget är man pressad. Vad kommer hända? Då hade jag en assisterande som redan första dagen hade sagt till mig att han inte förstod varför jag hade fått jobbet. Det jobbet skulle ju han haft. Och det kan jag ändå respektera eftersom att han är ärlig och rak, men samtidigt är det inte den personen du vill ha bredvid dig när det börjar blåsa. Och det kändes som om att han gick och väntade på att jag skulle få sparken så att han kunde köra istället.
Och därför ringde jag till Benny och ber honom komma eftersom att det kändes jobbigt. Då svarade Benny att nej, om jag kommer nu så får jag all cred. Fast jag ser att ni är på gång. Ni är på väg att vända det här. Men jag kände mig ensam i det läget och så Benny kom ändå. Och efter det gör vi en otrolig höst och blir 11:a.
Året därpå (2010) säljer vi av 37 av 41 mål (bland andra Wanderson och Pär Ericsson reds anm.) och lånar in en sjätteforward från Elfsborg (Joel Johansson reds anm.) och ändå säger styrelsen att vi ska bli topp 4, vilket jag ser som helt omöjligt med den truppen. På den säsongens 30 matcher gör vi 24 mål. Vi är helt ofarliga framåt. Men vi hänger ändå kvar utan kval via en trettondeplats. Och det är, i mina ögon, den största prestationen som jag har gjort som tränare.
2011 får sen vi ett jättebra lag och kommer 5:a. Så det är inte svårt att vara tränare när man har ett bra lag utan året innan var mycket svårare.
Under det där tredje året börjar jag bli trygg i mig själv och i omgång 11 frågar jag sportchefen Mats Persson om fortsättningen. Han svarar att vi vill vänta till omgång 15. Och då tänker jag ”vad gör fyra matcher? Antingen vill ni eller så vill ni inte”. Sen är ju Allsvenskan en ankdamm så jag vet i det läget att de lovat Thomas Askdebrand att bli tränare till året efter.
Men vi krigar på ändå och blir 5:a och under säsongen får jag jättemycket frågor om varför jag inte skrivit på något nytt kontrakt. Fans och supportrar är som tokiga men jag svarar att jag inte ens fått något erbjudande. Då riktas frågorna till styrelsen och ledningen istället och de känner sig tvingade att skriva nytt kontrakt med mig ändå. Och jag visste någonstans att jag var dead man walking, men ändå älskade jag GAIS så mycket att jag tyckte att det var värt det.
Så jag körde ett år till. Inför säsongen 2012 jagade vi en djupledsgående forward, en sån som jag alltid vill ha i mitt sätt att spela och jag fick Peter Ijeh, 34 år. Inget fel på honom, men han var inte det jag behövde. En snabb djupgående forward. Året innan fick jag Razak Omotoyossi och Wanderson på den sista dagen innan transferfönstret stängde. Så jag är lugn när dagarna gick. Och så smackar fönstret igen utan att jag får in någon mer.
På de första 14 matcherna spelar vi jättebra och släpper vi in 16 mål, men vi gjorde nästan inga alls framåt. Så jag säger att om jag bara får en djupledsgående forward så kommer det här att lösa sig utan problem. Men istället tar de in Roland Nilsson som försvarstränare. Och i det läget dödar dem mig. Det var inte försvaret som var problemet. Så Rolle kommer in, och det är inget fel på honom, men han är ingen forward och det gör att jag hoppar av efter det. Då är jag riktigt sliten. Jag hade lagt ner allt jag orkade på att slåss för ett lag och en förening.
Dagen efter kommer de fyra senaste Gårdakvarns-ordförandena hem till mig i Örebro. De hade åkt 06 på morgonen från Göteborg och dukade upp en livesändning på min veranda och det kommer massor av brev och telegram. Det var sådan stöttning så att det var helt sjukt. Och jag hoppade verkligen att GAIS skulle hänga kvar, som fan, men de gjorde inte det.
Och på det sättet som de gjorde det... För de tog 2 poäng på det sista 16 matcherna och släppte in 46 mål. Så det blev lite upprättelse. Men efter det har ju alla som var med då fått sluta så jag har inga problem med GAIS och deras supportrar idag. Har fortfarande fantastisk kontakt med en del av dem. Jag fick till exempel 40 sms efter att vi slog blåvitt hemma här förra säsongen.
Så det tog på mitt hjärta att jag gav så mycket till en förening som GAIS och sen blev det på det här sättet vilket har lärt mig att jag aldrig mer kommer att göra så men det stämmer ju inte eftersom att ÖSK är min moderklubb. Och Örebro är min stad. Så det är klart att här är det jättemycket hjärta.
Men i mitt nästa jobb så kommer det att vara på ett litet annorlunda sätt än hur det varit hittills. Men man lär sig av motgångar och det har gjort att när det blåst här i ÖSK så har jag känt mig trygg i det vi håller på med och jag har inte stressat upp mig så mycket vilket jag tror varit en stor effekt till att vi fått de här höstarna plus att vi också då tagit in spelare under somrarna som gjort att vi blivit bättre.
Och det kommer sig av att ÖSK inte har samma muskler som andra lag, men att när spelarna börjat tröttna på att sitta på bänken i mars-april så kan jag ta dem på sommaren. Och där har jag jobbat rätt så hårt under matcher med att sälja in mig till spelare på det andra lagets bänk som jag gillar. Och i de lägena är det väldigt sällan som jag fått nej. Förra året hade vi kvar det bra laget från hösten innan och kunde därför göra en bra vår istället.
Min arbetsbeskrivning i ÖSK är att vinna matcher. Och för att komma dit måste jag göra det på mitt sätt. Men om det skulle stå i ett kontrakt att jag ska matcha in unga spelare så får jag ta en funderar på om jag ska ta beslutet att skriva på eller inte. Tror jag på det eller inte. Och vad betyder det? Att vi bara ska hänga kvar men spela unga spelare eller ska vi bli topp 4? Då måste jag fundera. Det är därför som jag aldrig bryr mig om hur gammal en spelare är eftersom att jag alltid går efter hur bra dem är. Oavsett hur gammal någon är så får alltid de bästa spela. Arbetsbeskrivningen är viktig för att veta om man ska ta jobbet eller inte. Och där är styrelser i Sverige bedrövliga. För de vet inte vilken typ av tränare de ska ha. De bara kastar upp ett finger och säger att honom ska vi ha för att han är bra. Honom tar vi.
Jag har sagt detta till Simon (Åström) och Björn (Åqvist) redan när jag skrev på: börja titta på vem ni vill ha efter mig. Och vad det ska vara för personlighet. Och vilken väg vill ni gå. Om det är något helt nytt eller om det är något som är likt mig. Det ska vara klart redan innan den dagen jag slutar. Då ska det bara vara dags att trycka på knappen. Eller det ska åtminstone finnas några enstaka alternativ istället för att de få nej från deras förstahandsval och då finns det ingen plan B.
Och där är svenska föreningar inte bra!
Ta Halmstad BK som ett exempel. De börjar gå på Pelle Olsson som säger nej och då tar de istället ”Pep” (Josep Clotet Ruiz reds anm.). Det handlar inte om att det är en dålig tränare på något sätt. Det är bara det att Pelle och Pep är helt olika tränartyper med helt olika syn på fotboll. Att då gå från en ytterlighet till en annan. Det är helt ologiskt för mig. Istället borde de ha tittat på liknande tränare som Pelle som plan B. Vem är näst bäst på det de såg hos Pelle? Men det gjorde dem inte. Istället blev det kaos och Halmstad åkte ur. De tappade hela sin image och har efter det fått slita upp och ner i Allsvenska. Från ett välskött 4-4-2 med stabila unga spelare till det. Det är dålig scouting.
Samma sak med Elfsborg när det tog in Jörgen Lennartsson som vinner guld och tar klubben till Euro League men det är inte ”Elfsborgsfotboll”. Är det då Jörgens fel eller är det de som tog in honom som gjort fel?
Så fler klubbar behöver tänka över vad är det de vill ha och varför för att kunna ta nästa steg istället för att gå på slumpen.
Vad blir ditt nästa steg? Vad tänker du om din framtid?
Jag kan inte tänka på min framtid. Som fotbollstränare går inte det därför att helt plötsligt blir någon ledig som de vill ha eller så kommer de med ett förslag som jag inte kan stå bakom eller så ringer en annan klubb som är jätteintressant för mig. Jag kan bara leva här och nu.
Det jag vet att jag ska göra är att jag har kontrakt den här säsongen ut och jag ska kriga för att vi ska komma så högt upp som möjligt, spela så bra som möjligt och mosa på så mycket det är möjligt.
Och sen får vi se.
Och det får låta hur flummigt som helst, men det kommer inte att påverka mig ändå. Om jag skulle skriva på ett nytt avtal nu så skulle det inte förändra min inställning till den här säsongen på något sätt. Jag kommer fortfarande att vilja göra den här säsongen så bra som möjligt.
Jag måste nog säga att jag varit med lite för länge för att stressa upp mig över det. Jag vet hur branschen ser ut och att det finns 32 jobb här i Sverige som är väldigt attraktiva och med tanke på min bakgrund så är det ännu lite mer begränsat för min del.
Jag har tidigare sagt att jag skulle kunna träna division 1000 i England om jag bara fick chansen, men det är ju inte så att jag aktivt söker jobb där för den sakens skull. Jag är ju ÖSKs tränare nu.
Det fanns ett lag i League One i år som inte var nöjda med sin dåvarande situation och där fanns det möjligen en liten öppning men så såg jag vilka som sökte jobbet och det var drake på drake på drake och då blev det helt onödigt för mig att ens lämna in mitt CV. Det är det närmaste som jag har haft en liten lös förfrågan men ändå utan att för den skull var konkret.
Men jag kan egentligen inte tänka åt något håll eftersom att det är ingen som vet.
