Alla onda ting är tre
Släpper man in tre mål i fotboll så vinner man inga matcher. Gör man det dessutom i 25% av matcherna under en säsong så är man inte med och slåss om serieseger eller kvalplats på allvar. Så är det. Men vi har ju Pelle Olsson, lärljunge till den defensiva fotbollens överstepräst Lars Lagerbäck och en lika bokstavstrogen 4-4-2 fundamentalist. Hur kan det komma sig?
Frågan är komplex och låt oss däför börja från andra hållet. För att nyansera bilden av årets säsong så ska det första konstateras att, om en totalkollaps undviks i återstående omgångar, vi kommer att sluta på en placering som är den bästa på 33 år. Anledningen är tidigare nämnde Pelle Olsson. Han har värvat rätt spelare, fått dem att trivas och utvecklas, satt ett enkelt grundspel med lagom mycket bollinnehav och snabba omställningar. Kanke illustreras detta bästa av anfallsduon Englund/Bellander. Även i gårdagens match mot Sollentuna gör de i stort det som krävs för att vinna en fotbollsmatch. Även om det inte gnistrar och sprakar så är Bellander där och touchar nästan samtliga långa uppspel, både han och Leo rör sig över enorma ytor för att göra sig spelbara och de följer slaviskt instruktionerna om att falla långt ner och pressa från mittlinjen. Firma Englund/Bellander är superettanklass.
När det gäller mittfältet så kan vi kanske unna oss att ta till den sämsta av bortförklaringar. Otur med skador. Koidan gick sönder tidigt och Mukunzi har ibland tvingasts ner som mittback och ibland iväg på landslagsuppdrag. Konstanten har varit Rasmus Lindgren och han har varit lysande. Den spelartyp vi saknat i många år. Kan vi behålla Lindgren och får en skadefri Koidan med Mukunzi som back-up så håller det centrala fältet också superetten klass. Det finns förbättringspotenital på ytterkanterna och igår gör Simba ännu ett uselt inhopp och bjuder flott på Sollentunas tredje mål. Men det finns även ljusglimtar, t.ex en Naiwo som igår med ett kliniskt avslut gör 1-1 strax innan paus. Naem gör ännu en gång ett bra inhopp och rör om på sin kant med sin snabbhet och fina bollbehandling. Märkligt att han så ofta hålls utanför startelvan.
Så var det försvarsfrågan. Efter tio insläppta på fyra matcher med Tim i kassen så kändes det helt rätt att Kalle fick chansen mot Karlslund hemma och även igår mot Sollentuna. Trots tre insläppta så gör Kalle faktiskt en riktigt bra match. Första Sollentuna målet föregås av en kanonräddning där han får minimal hjälp av försvaret att rensa undan returen som dundras i från nära håll. Innan paus gör han två helt avgörande räddningar som håller oss kvar i matchen. 2-1 målet är ett otagbart skott i nättaket från nära håll och 3-1 är ett friläge efter Simba-strul vid mittplan. Det känns helt självklart att ge Kalle fortsatt förtroende resten av säsongen men långt ifrån självklart om vi klarar oss utan att förstärka på målvaktssidan till nästa säsong. Något som måste vara helt självklart för alla är behovet av att rusta upp försvaret. Trots att vi har seriens bästa försvarsspelare i Samuel Persson så räcker det inte. Något är trasigt. Riktigt trasigt. Det kan inte uteslutas att Samuel provar lyckan i superetten (eller allsvenskan) redan nästa säsong. Hur ont det än gör så måste vi nog också konstatera att Jonte kanske inte kommer tillbaka på vänsterbacken och att Jimmy Hansson kanske aldrig borde ha kommit tillbaka. Och definitivt inte spelat samtliga matcher den här säsongen. Det är inte ett överbetyg till konkurrensen i backlinjen. Emil Molin har gjort det bra sen han kom tillbaka men mittförsvaret funkar uppenbarligen ändå inte. Hög tid för Pelle Olsson att börja möblera och scouta om. På önskelistan borde stå 2-3 nya ytterbackar, en stabil mittback och kanske en ny målvakt. För man vinner inga matcher om man släpper in tre mål.
