Allsvenskans drömelvor - alla kategorier
Allsvenskan 100 år avrundar sitt firande på Svenska Fans med att William och Per tar ut sina drömelvor, alla kategorier och genom alla tider i Allsvenskan.
Williams elva
William är först ut och formerar ett mycket offensivt lag där backarna kommer få en del att stå i medan det kommer bli många mål framåt. Och en hel del underhållande fotboll.
Målvakt:
Thomas Ravelli (Östers IF, IFK Göteborg)
Debatten om han eller Ronnie Hellström (eller Rio-Kalle Svensson) är Sveriges bäste målvakt någonsin kommer leva vidare. Men i allsvensk kontext är Ravelli störst. Stöttepelaren längst bak för först Östers och sedan IFK Göteborgs formidabla mästarlag. Hans 8 SM-guld är rekord.
Försvar:
Orvar Bergmark (Örebro SK, AIK)
En av Sveriges främsta idrottsmän alla tider. Dubbelidrottarna var många på hans tid, som kombinerade fotboll med bandy och/eller hockey, men ingen var lika bra på två sporter samtidigt som Bergmark som var bland landets allra bästa i både fotboll och bandy. Över 150 allsvenska matcher (på en tid då det bara var 22 omgångar på en säsong) för främst Örebro (några för AIK). Huvudanledningen till att ÖSK blev ett stabilare allsvenskt lag i fotboll (och att de samtidigt blev svenska mästare i bandy). Men hans främsta prestation kom när han 1958 uttogs i världslaget för VM 1958 och fick ta emot Guldbollen – samtidigt som han spelade i division 2 med ÖSK.
Björn Nordqvist (IFK Norrköping, IFK Göteborg, Örgryte IS)
Den eviga kaptenen, Sveriges Bobby Moore. Två raka SM-guld med IFK Norrköping 1962-63. Förutom tre år i PSV och ett i Minnesota tillbringades karriären i Allsvenskan, samtidigt som han var ständig landslagskapten för klassiska blågula årgångar.
Glenn Hysén (IFK Göteborg, GAIS)
Sveriges, och Allsvenskans bästa mittback någonsin? Kommentarer rätt överflödiga. Tre SM-guld och förstås två klassiska UEFA-cuptitlar därtill.
Mittfält:
Bosse Larsson (Malmö FF)
En av Sveriges absolut bästa fotbollsspelare genom alla tider, alla kategorier. Och kanske den främste spelaren i allround mening – andra kan ha haft ännu mer spets på en position, men Bosse Larsson var bättre än nästan alla oavsett var i laget man stoppade in honom. Dessutom, eftersom han var så hemmakär så att han vände hem trots att det gick bra med proffsäventyret i Stuttgart, har han bud på att vara Allsvenskans bäste spelare genom alla tider. Sett ur perspektivet att han höll en extremt hög nivå i Allsvenskan under så lång tid.
Gunnar Gren (Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS, GAIS)
Professorn var en veritabel institution i svensk fotboll. Han gjorde sin allsvenska debut 1 maj 1938 för Gårda BK. 27 år senare, 1 oktober 1964, gjorde han sin sista allsvenska match för GAIS. Förstås rekord. Däremellan hann han med att vara IFK Göteborgs storstjärna, legendarisk superstjärna i AC Milan, VM-silvermedaljör och återetablera Örgryte i Allsvenskan och göra ÖIS till Lirarnas Lag. Extremt begåvad som kunde göra allt framåt. Tunnhårig såg han ju ut som en gubbe redan i unga år, hans utseende rimmade kanske inte väl med hans tekniska spelstil. Formidabel framspelare, samtidigt som han blev skyttekung när han väl bestämde sig för att skjuta lite mer än han gjort innan. Gren hade allt.
Kim Källström (BK Häcken, Djurgårdens IF)
Ett modernare inslag, namnet väger kanske lätt efter legendarerna som listats ovan. Men vi ska inte glömma hur bra en ung Kim Källström var i Allsvenskan runt millenieskiftet. Var med upp och spelade upp Häcken och blev sedan navet i ett toppat Djurgården. Oerhört elegant som spelfördelare med sin fina vänsterfot och var egentligen för bra för Allsvenskan när han stannade nåt år extra för att vinna dubbla SM-guld med Djurgården.
Afonso Alves (Örgryte IS, Malmö FF)
Allsvenskans bästa import? Finns förstås fler kandidater till den titeln, men jag fastnar för Afonso. Extremt bra först för ÖIS och sedan MFF. Vräkte på mål och assist, och den ende som spelat både i Allsvenskan och det brasilianska landslaget (om än ej samtidigt). Kunde Tom Prahl sätta honom på mittfältet kan jag också.
Anfallare:
Torbjörn Nilsson (IFK Göteborg)
Likt Bosse Larsson en otroligt begåvad spelare som inte trivdes som utlandsproffs och vi därför fick hans bästa år i Allsvenskan, och det var många år. IFK Göteborgs bäste målskytt genom alla tider, och det är en jäkla konkurrens om den titeln. Men om titeln ”Gud” i Göteborg har han inte utsatts för konkurrens, det har bara han varit.
Gunnar Nordahl (Degerfors IF, IFK Norrköping)
Vi har haft otroligt många fantastiska centerforwards i Allsvenskan genom åren faktiskt så det har varit extrem konkurrens om anfallsplatserna i den här elvan. Men Gunnar Nordahl går förstås inte att komma runt. Förmodligen Allsvenskans bästa spelare någonsin, i min bok står det mellan honom och Bosse Larsson, med stark konkurrens från Gunnar Gren. Medan Larsson hade extrem spetskompetens tillsammans med att vara otroligt allround hade Nordahl kanske ännu lite vassare spets. Totalt dominant som center från Degerfors till Norrköping till Milan. Allsvensk skyttekung fyra gånger (rekord) och fyra SM-guld till det.
Sven Jonasson (IF Elfsborg)
Den som gjort flest mål i Allsvenskan genom alla tider måste förstås vara med i elvan. 252 mål på 409 matcher för Elfsborg 1927 - 1946 är en notering som nog aldrig kommer slås. Och ännu mer svårslaget är hans rekord för flest allsvenska matcher spelade i följd: Från debuten 11 september 1927 spelade han 334 matcher i rad innan han under andra världskriget fick bryta sviten då han kallades in för militärtjänstgöring under beredskapstiden. Skyttekung två gånger och svensk mästare tre gånger.
Hedersomnämnanden:
Det var förstås stenhård konkurrens om platserna i elvan, det blir alldeles för långt om jag ska räkna upp alla spelare jag övervägde men en del som var riktigt nära elvan förtjänar ett omnämnande. Hårdast strid var det om anfallsplatserna, att ”Svarte Filip” Johansson inte fick plats trots 39 mål den första allsvenska säsongen säger allt. Likaså att legendaren Sven Rydell inte fick rum eller trefaldige skyttekungen Jan ”Lill-Damma” Mattsson, eller Helsingborg-legendarerna Harry Lundahl och Knut Kroon. Eller 70-talsikonen Ralf Edström.
Två tredjedelar av Gre-No-Li fick plats, men Nisse Liedholm fick stryka på foten då han, om än otroligt bra i Allsvenskan förstås, hade en relativt kort karriär i serien innan Milan-sejouren tog vid. ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin försvann på liknande grunder, förstås fantastiska i Allsvenskan men ännu bättre i Italien. “Bebben” Johansson övervägdes också men föll i konkurrensen. Anders Svensson övervägdes också för en mittfältsplats, som vanligt stod det mellan Kim eller Anders. Ronnie Hellström och ”Rio-Kalle” Svensson stred hårt om målvaktsposten med Ravelli.
Pers elva
Något mer försvarsinriktad än Williams elva, men fyrbackslinjen kommer att få jobba, då både mittfält och anfall är offensivt orienterade. Tänk vilken totalfotboll vi kan få när både Rydell och Nilsson faller ned och jobbar tillsammans med detta enormt spelintelligenta mittfält. Och Gunnar Nordahl gör målen.
Målvakt:
Thomas Ravelli (Östers IF, IFK Göteborg)
Det går inte att förbise spelaren som har flest SM-guld av alla. Dessutom legendar i två klubar. En garant för framgång och en rasande jämn högstanivå. Precis som det ska vara för målvakter.
Försvar:
Orvar Bergmark (Örebro SK, AIK)
Allkonstnären som var lysande i flera idrotter och dessutom uttagen i världslaget 1958. Tveksamt om vi någonsin har haft en högerback ens i närheten av Bergmarks klass.
Björn Nordqvist (IFK Norrköping, IFK Göteborg och Örgryte IS)
En gigant som länge var världens meste landslagsman med sina 115 landskamper. Därefter också skådespelare i bland annat tv-serien om Åshöjden. En av de spelare som det talas alldeles för lite om och som man vill ha i sitt lag.
Bengt "Julle" Gustavsson (IFK Norrköping)
En riktig ledartyp som senare också som tränare bygga upp ett framgångsrikt Åtvidaberg. Men som spelare i Allsvenskan var han en del av det extremt framgångsrika IFK Norrköping mellan 1947 och 1955. En riktig centerhalv som kompletterar den mer halvbacksliknande Nordqvist. "Julle" Gustavsson vann Guldbollen 1953, blev proffs i Atalanta och har både OS-brons 1952 och VM-silver 1958. Tre SM-titlar med Peking.
Erik Nilsson (Malmö FF)
Backen som är ensam om att spela i VM på var sida om andra världskriget (1938 och 1950). En trotjänare i MFF (1934 - 1953) och landslaget (1938 - 1952). Tilldelades Guldbollen 1950. Länge opetbar på sin position.
Mittfält:
Anders Svensson (IF Elfsborg)
Massor med landskamper och rutin. En speluppläggare, men under sin tidiga karriär var han mer offensiv och kunde även dra sig ut mot kanten. Känner att Svensson kan frodas i sällskap med Larsson och Gren.
Bosse Larsson (Malmö FF)
Allsvenskans kanske bästa spelare genom tiderna. En herre det inte går att vara utan. Kunde allt och älskade sitt Malmö FF. Guldbollenvinnare hela två gånger. Dessutom målfarlig och blir den perfekta länken mellan försvar och anfall.
Gunnar Gren (Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS, GAIS)
Det är svårt att finna en mer komplett fotbollsspelare som kunde bära sina lag till framgång. En av våra bästa genom alla tider. Gjuten att styra mittfältet med Bosse Larsson.
Anfallare:
Torbjörn Nilsson (IFK Göteborg)
I sina bästa stunder var han en av Euorpas bästa fotbollsspelare. En magiker som ibland fick fotboll att se så lätt ut. Kan avgöra matcher på egen hand.
Gunnar Nordahl (Degerfors IF, IFK Norrköping)
Vi har aldrig haft en bättre klassisk centerforward. Nordahl är målgaranti. En av italienska ligans bästa genom tiderna, men också en av våra tre bästa allsvenska lirare någonsin. Tveklöst den bästa centern.
Sven Rydell (Örgryte IS)
Trollgubben från ÖIS blev under 1920- och 30-talet vår första stora svenska fotbollspelare med ett rykte även utanför landets gränser. Har även förmågan att dra sig ned lite som en mittfältare om så skulle behövas.
Hedersomnämnaden:
Ronnie Hellström skulle kanske vaktat kassen, sett ur ett talangperspektiv, men Ravelli är ändå en av Allsvenskans största ikoner genom tiderna. Är också svarg för Malmö FF:s hårdföre mittback Krister Kristensson samt - givetvis - Glenn Hysén. Även Åke "Bjadoff" Johansson borde kanske varit med. Men om egot får tala, hade jag gjort vad som helst för att få vara tränare för ett lag där "Julle" Gustavsson och Björn Nordqvist vaktade porten framför målet. Även ytterbackar som MFF:s Ingemar Erlandsson och IFK Göteborgs Stig Fredriksson hade jag gärna tagit ut, men konkurrensen var för tuff. Jag är också svag för långsamma eleganter som Sören Börjesson i ÖIS samt Sten-Ove "Putte" Ramberg i Hammarby, men även där är steget för långt bort. Nisse Liedholm och "Nacka" Skoglund faller bort på grund av att de kanske inte var så tongivande i Allsvenskan som många andra konkurrenter, även om de var lysande. Agne Simonsson och Sven Jonasson var båda givetvis nära. Bertil "Bebben" Johansson från Blåvitt är en annan personlig favorit som tyvärr inte är uppe på samma nivå som de uttagna.
