ÄFF-HIF 4-4: Så fantastiskt bra!
”Boom, baam, boom” – och så vidare. Matchen mot Helsingborgs IF bjöd på äkta underhållning – däribland åtta mål, två straffsituationer och en utvisning. Dessutom fick vi smaka på en måldebutant, samt mycket, mycket mer.
Det var färgsprakande och vackert. Publiken utformade en mur runt plan 6 på Ängelholms IP. Spelarna bjöd på show, intensitet och – inte minst – mål. Inför matchen handlade mycket om den nyanlände rödblåe "frälsaren" från Island – Alfred Finnbogason. Åtminstone i riksmedia och HIF-lägret. I ÄFF handlade det desto mer om att knipa storebrodern från Sundets Pärla i lilltån och visa att fjolåret inte var en engångsföreteelse. Både Finnbogason och ÄFF lyckades. Eller, rättare sagt: Finnbogason gjorde ett mål och ÄFF spelade stundtals guldsmaken ur HIF.
Att spela guldsmaken ur HIF kan inte annat än ses som en sann bedrift. Samtidigt ska vi komma ihåg att HIF ”alltid” kommer vara närmare guld än vi är. Men det är väl så näringskedjan fungerar.
Vid lunchtid idag kom rapporter på mitt gymnasium angående den kommande startuppställningen på Ängelholms IP några timmar senare. Den löd så här:
Hampus Nilsson – Mikael Dahlgren, Marcus Lindberg, Jonas Nilsson, Gabriel Ucar – Jonas Lindh, Robin Nilsson, Björn Westerblad, Martin Andersen – Tobias Johansson – Robin Staaf.
När jag sedan befann mig på skådeplatsen tydliggjordes det att Omid Nazari skulle komma att ersätta en krasslig Jonas Lindh. Annars – the same. Tilläggas bör också att Omid Nazari spelade i Jonas Lindhs tröja, nummer tio.
När matchen var igång hann vi knappt blinka förrän vi insåg att detta skulle bli en intensiv och högljudd match. Efter två minuter antecknade jag: ”Högt tempo, intensivt som in i”. Tre minuter senare kunde jag bokföra ännu några penndragningar då en för dagen strålande Martin Andersen nickade in 1-0 efter en egen returtagning. Situationen var lika genialisk som den var uppenbar. Gabriel Ucar hade varit uppe i HIF:s straffområde efter en djupledslöpning i jakt på bollinnehav, men en HIF:are täckte ut bollen till inspark. Medan HIF:s keeper Pär Hansson finner reda på bollen joggar Ucar alltjämt tillbaka, i defensiv riktning samtidigt som Martin Andersen täcker upp för honom som vänsterback. Både Andersen och tränare Jocke Persson skriker ”stäng, Gabbe, stäng!” och syftar på att Ucar ska stanna kvar för att låsa ett eventuellt försök för HIF att börja rulla i backlinjen. Pär Hansson dröjer dock en aning och Ucar och Andersen beslutar sig för att skifta tillbaka till sina reguljära positioner. Då ser Pär Hansson ett tillfälle att passa HIF:s högerback Emil Krafth som då både får boll och en framrusande dansk på sig. Förstatouchen blir vedervärdig och i ett desperat försök att spela tillbaka till Pär Hansson förlorar Emil Krafth kampen om bollen. Då avslutar Martin Andersen med en bredsida – som Hansson räddar – för att sedan volleynicka in sin egen retur. Ett resultat av ett fantastiskt påpassligt fotbollsmål i inspirationens tecken!
Åtta minuter senare gör en pigg Daniel Nordmark 1-1 efter ett mönsteranfall i omställningsläge. I den 27:e minuten dundrar han sedermera in 1-2 efter ett kanonskott från sisådär tolv meter.
Men skam den som ger… I minut 41 och 43 dånar ÄFF till och plötsligt står det 3-2 efter två fantastiska mål av Tobias Johansson och Robin Staaf. Assisterna kom även från dessa herrar, fast i motsatt ordning förstås.
I den 53:e minuten får Robin Nilsson ett gult kort efter en kapning på en gnällig Ardian Gashi. Och gnälligare skulle han bli… tre minuter senare var han utvisad efter att ha tjatat till sig en andra varning. Champions League nästa, var det va? Oavsett vad fick Jere Uronen hoppa in i minut 60, i träningsmatcher får man ju spela med fullt manskap även om någon spelare beter sig idiotiskt.
ÄFF trummade på och skapade en hel del hyperaktiva chanser. Allra oftast var det Tobias Johansson och Robin Staaf som agerade regissörer då de nyttjade sin till synes funna fotbollskemi. Johansson spelade som han brukar, med andra ord väldigt bra och viljestarkt. Att se Robin Staaf på detta vis har jag dock aldrig gjort. Med glöd i både hjärna och fötter sprang han som en gasell med ett lejon bakom sig och då är det lätt att förstå att karln spelat allsvensk fotboll.
Med arton ordinarie minuter kvar faller May Mahlangu i straffområdet efter att ha dribblat Mikael Dahlgren helt snurrig. Den skicklige showmannen Rachid Bouazouan placerade behärskat in 3-3 i Hampus Nilssons vänstra hörn. Drygt en minut senare stod det 3-4 då det isländske nyförvärvet fick presentera sig med ett mål á la Henke Larsson då han tåfjuttade in bollen. Med andra ord kan Lars Lagerbäck kategoriseras som en klok herre, efter sina liknelser med Helsingborgslegenderaren häromdagen.
Med kvarten kvar byts Joakim ”Kimmen” Alriksson in på högermittfältet istället för Omid Nazari och Zeyn S-Latef får chansen att visa sina färdigheter i sin rätta roll – centralt – då han byter av ångloket Tobias Johansson. Just Zeyn berövades några minuter senare på en straff då han var på väg att rinna igenom och skapa sig ett avslutsläge. När samtliga åskådare väntade på straff tecknade domaren för vidare spel. Jag pratade med Jocke Persson efter matchen och han kritiserade för övrigt rättskiparen ganska rejält. Även om han också tillade att ”alla kan ha en dålig dag”.
Utdelningen kom istället när Andreas ”Kalle” Karlsson stegade in på banan. Han såg närmast rädd ut när han bytte om för att ersätta en Jonas Nilsson med småskavanker, men visade ingen pardon på planen. När Björn Westerblad klev ned som mittback och Zeyn S-Latef flyttades ned som sittande mittfältare fick ”Kalle” chansen i forwardsuppsättningen tillsammans med den blixtrande Robin Staaf. Och herrejisses som han gjorde det…! Inom loppet av tre minuter hade han både gjort mål, efter en fantastisk nick på en eminent hörna från Martin Andersen, och legat knockad efter en armbåge. De återstående fem minuterna spenderade han på ett förtroendeingivande vis då han ständigt var på hugget och samtidigt gav sig in i de närkamper som han tidigare tvekat att gå in i. Som grädden på moset kunde han gjort 5-4 på matchens sista spark (eller rättare sagt, nick) då Zeyn S-Latef slog en nästintill precisis frispark mot bortre stolpen. Där dök ”Kalles” kalufs upp, tråkigt nog saknades det några millimeter för ett totalt fulländat inhopp.
Efter matchen pratade jag med en vän som jobbar i HIF, och hon sa att enligt Mattias Lindström (som var skadad) mörkade HIF inför lördagens Supercupfinal med AIK. Det kan man ju säga vad man vill om, på många olika vis.
Annars är sammanfattningen av en annan god vän med säregna fotbollskunskaper tänkvärd:
”Försvarsspelet var det bästa jag sett ÄFF prestera – trots matchovan Jonas Nilsson, obegåvad Dahlgren och en trött Gabbe”.
Mina damer och herrar… Vi fick se riktig fotboll igen! Även om Jocke Persson anser att Mjällby varit det bästa motståndet hittills i år så ska vi skatta oss lyckliga över dagens match. Det kan mycket väl vara en fingervisning. En fingervisning som talar om vart vi är på väg. Vi kan i varje fall säga att vi är på vägen.
***
ÄFF-Helsingborgs IF
4-4
Mål: 1-0 Martin Andersen (5 min), 1-1 Daniel Nordmark (13 min), 1-2 Daniel Nordmark (27 min), 2-2 Tobias Johansson (41 min), 3-2 Robin Staaf (43 min), 3-3 Rachid Bouazouan (73 min, straff), 3-4 Alfred Finnbogason (74 min), 4-4 Andreas Karlsson (86 min).
Laguppställning ÄFF:
Hampus Nilsson - Mikael Dahlgren, Marcus Lindberg (kapten), Jonas Nilsson (ut 84), Gabriel Ucar - Omid Nazari (ut 75), Robin Nilsson, Björn Westerblad, Martin Andersen - Tobias Johansson (ut 75) - Robin Staaf.
Avbytare: Michael Baggner, Joakim Alriksson (in 75), Heidar Júlíusson, Zeyn S-Latef (in 75), Andreas Karlsson (in 84), Albin Nilsson.
