"Framtidens ÄFF" - del 5.
I A-lagsdebuten gjorde han mål och motade iväg en fågel. Förbundskaptenen ringde och efter det fick han ett seniorkontrakt på bordet. Han gör sig redo för en säsong på Superettanscenen – men tro inte att ÄFF:s färskaste speldirigent svävar iväg för det. - Jag är glad och stolt. Man ska inte vara kaxig, man ska vara ödmjuk. Sen kommer det med tiden. Möt Michael Baggner.
Den 15:e november 1994. Ett barn kommer till världen – men inte vilket barn som helst. Det är Michael Baggner, killen som sjutton och ett halvt år senare är en av Ängelholms FF:s hetaste fotbollstalanger. Kanske den hetaste.
- När jag var två år började pappa och jag spela fotboll, säger Michael Baggner.
Han berättar att han snabbt fattade tycke för fotbollen, och när han var sex år kom han till sin första organiserade fotbollsträning.
- Det var där, säger han och pekar mot Idrottsplatsens enda grusplan.
Eftersom båda föräldrarna var fotbollsintresserade kom det sig naturligt att sonen skulle vara en del av världens största sport.
Vi börjar nästan direkt prata om gamla fotbollsminnen och ”Micke” har en favorit.
- Vi var väl nio-tio år och vann med 4-3 mot HIF. Jag gjorde hattrick och du gjorde ett mål, säger han och syftar på mig.
Själv blev jag förbryllad, inte över att talangen Michael Baggner knaprat in tre kassar mot storklubben HIF, utan att jag lyckades få bollen i mål.
- Det är sant. Jag vet egentligen inte varför, men den matchen betyder mycket för mig och min mamma. Vi kommer alltid att komma ihåg den, säger Michael.
”Blev lite ledsen”
Trots att begåvningen strålade redan i ung ålder och att folk tidigt hävdade att ”Baggner, han är allt ett framtidslöfte”, så var individen ifråga aldrig nummer ett. Något han själv känt av.
- Jag har alltid haft någon eller några före mig. Jag har inte brytt mig så mycket, men visst har jag tänkt ”fan också, varför kommer andra med på saker som inte jag får vara med på?”. Samtidigt har jag alltid vetat att det kommer förr eller senare, bara man kämpar.
Ett exempel är det mytomspunna Landskronalägret. Trots att tre-fyra spelare från samma årskull i ÄFF kom med, var ”Micke” inte en del av den skaran.
- Jag blev lite ledsen. Men min mamma och kompisar stöttade mig.
I samma stund som han inte alltid gått först så har han haft en stor press på sig – han har alltid varit ”talangen”.
- Mamma brukar säga ”skit i det, skit i det, det kommer”. Det handlar mycket om det – stöttning.
Skolkade och debuterade
Även om målet att bli fotbollsspelare alltid funnits där, så har det hänt att fokuseringen sviktat.
- När jag var 14-15 skötte jag mig inte bra. Jag skippade träningar för att jag inte orkade, istället gick jag hem och sov eller kollade på TV, säger han och fortsätter:
- Jag skolkade till och med från fotbollsgymnasiet ett tag. Men sen sa jag till mig själv: ”Vad håller jag på med? Vill jag bli något eller inte?”.
Sedan dess har han skött sig – vilket är lätt att förstå. Dagen innan sin sjuttonårsdag debuterade han i ÄFF:s A-lag. Trots att det var en träningsmatch mot Division 2-laget Ramlösa Södra FF, så betydde den oerhört mycket för Michael Baggner.
- Det var nervöst. Men det var riktigt roligt. Jag, ”Mike” (Babier) och Albin (Subasic) från -94:orna, vi har spelat ihop sedan vi var små knattar och nu fick vi göra A-lagsdebut tillsammans. Riktigt coolt!
”Micke” startade som högermittfältare och tog för sig direkt. Förutom imponerande fotbollsspel hann han även med att flytta bort en fågel som ville vara med på planen.
- Haha, ja, det minns jag!
Det är däremot inte det som är det starkaste minnet från den kyliga novemberkvällen på Hedens konstgräs i Helsingborg. Michael Baggner gjorde ÄFF:s mål i 2-1 förlusten.
- Jag kunde inte fått en bättre start!
Är det något du tycker är viktigt – att göra mål och assist från din position?
- Ja, det tycker jag. Tycker att jag alltid varit en kreativ spelfördelare som gjort en del mål och assist.
Satte prägeln direkt
Exakt en vecka efter seniordebuten väntade ytterligare en träningsmatch med A-laget. Denna gång hemma mot Lunds BK.
- Där var jag inte lika bra. Det var väl ”okej godkänt”, vi vann ändå med 6-2. Men jag kunde gjort det bättre. Fast det kan man alltid.
Även om det bara var ”okej godkänt” var Baggner en huvudaktör då han gjorde sitt andra A-lagsmål. Två mål på två matcher med andra ord.
- Det är inget jag tänker på.
Hur reagerade kompisarna?
- De skojade med mig och kallade mig stjärna och massa sånt. Det är bara kul att de grattar mig.
Landslagseuforin
I samma veva som de första seniormatcherna kom landslaget på tal. ”Mickes” jämnårige kollega Albin Subasic hade redan varit där en gång, i juli. Nu var det december. Plötsligt ringde telefonen. Det var P94-landslagets förbundskapten Claes Eriksson.
- Pang boom – mitt hjärta! Jag började skrika och jag sprang i hemmet och allt. Det var helsjukt! säger ”Micke” och fortsätter:
- Claes ringde på onsdagen och vi skulle åka på torsdagen. Det var bara att packa lite saker och snabbt hämta ut biljetterna som SvFF (Svenska Fotbollförbundet) hade fixat. Sen åkte jag och Albin upp med tåg.
Processen såg ut som så att Claes Eriksson hade pratat med ÄFF:s dåvarande Tipselittränare, Markus Tilly, om spelarna i ÄFF. Michael Baggner kom på tapeten och när ett återbud uppstod var Michael förste man att kallas in.
- Det var riktigt gött med seniorkontrakt, men jag tror faktiskt att jag blev gladare när jag fick reda på landslaget.
Berätta om känslan.
- Jag var nervös så klart. Men sen tänkte jag att jag inte skulle vara sämre än de andra. Jag bestämde mig för att kriga. Man får inte ha för stor respekt, även om man ska ha respekt.
Han tycker själv inte att det var någon större skillnad kvalitetsmässigt.
- Det är klart att det är bättre träningar i landslaget än om man tränar med något U-lag i ÄFF. Men mellan mig och dem? Nej, det var ingen skillnad.
Efter lägret i december var målet att även bli uttagen i februari. Då var det inte lika fabulösa glädjescener.
- Jag trodde själv att jag skulle vara med i februari. Och så blev det också.
Hur var det att besöka klassiska Bosön?
- Det är inget man tänker på. Man bara tränar, äter, sover, tränar, äter, sover och så vidare. Man spelar bara fotboll.
Platsade inte i U21
Vi drar tillbaka klockorna lite – till ungdomstiden. För det var ju inte länge sedan Michael Baggner betecknades som en ungdomsspelare.
- Det har gått riktigt snabbt. Som ”Mike” (Babier) har sagt: från U17 till A-laget. Det är helt sjukt. Tre månader i U21 och en match, det är allt, säger han.
Han har bestämt för sig att han började träna med U21-laget den 11 augusti 2011.
- Det var då vi drog igång igen efter sommaruppehållet.
Något kontrakt signerades inte, men ”Micke” fick utvecklas under den duktige tränaren Markus Tilly.
- Det är synd att han lämnat. Han är riktigt grym.
Med U19 spelade Michael ett fåtal matcher.
- Det var inte många, jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag startade som innermittfältare och gjorde mål mot Kristianstad. Vi vann med 5-2.
Efter nästan exakt tre månader under Markus Tillys befäl fick ”Micke” chansen att träna med seniorerna.
- Jag hade ett möte med Tilly där han sa att Jocke (Persson, ÄFF:s A-lagstränare, red. anm.) ville ha mig och testa mig. Jag blev riktigt glad, säger han och tillägger:
- Sedan dess har jag tränat med A-laget.
”Är du min mamma eller tränare?”
Han tycker själv att han tagit chansen, och vi vet ju alla hur det gick i novembermatcherna. Två mål på två A-lagsmatcher. Men sen började allvaret.
- Det är ett skönt gäng. Man får ta mycket skit för att man är yngst, men det får man ta.
Hur menar du?
- Ja, jag har bråkat lite med vissa.
Berätta…
- Haha, jo jag fick en box av Martin Andersen. Vi spelade fyra mot fyra på en träning och jag var felvänd och hade Andersen i ryggen. Han drog mig lite i tröjan och jag drog tillbaka. Sen när jag skulle få bollen drog han mig bakåt, jag drog tillbaka och så vände han sig om och slog mig typ vid axeln. Då sa jag ”Va fan slår du mig för? Du rör inte min tröja” och så började vi käfta lite.
- Men när träningen är slut är man vänner igen. Man får inte vara rädd, men man måste hålla det inom en viss gräns.
Efter berättelsen om ”Andersen-incidenten” förklarar ”Micke” vad som hände under ett annat träningspass:
- Zeyn (S-Latef) påstod att jag fuskade. Han sa att jag sprang en halv meter från konen, fast han gjorde det också. Jag svarade ”är du min mamma eller min tränare – de är de enda jag lyssnar på”. Vi började tjafsa och då kom Marcus Lindberg och sa ”lyssna på de äldre”. Sen gick jag därifrån, lite kaxigt så där. Det har jag fått skit för senare. Men vi har också skrattat och skämtat åt hela grejen.
Siktar mot Söderstadion
Målen för säsongen 2012 är utstakade:
- Jag har haft möte med Jocke (Persson) och Magnus (Arvidsson) och där sa vi att målet är att spela så mycket som möjligt i A-laget. I U19 ska jag dominera.
Enligt Michael Baggner är det sunt.
- Klart det är press, men det är bra press.
Det absolut viktigaste för säsongen är att få kontinuerlig matchträning.
- Målet är ju att spela med A-laget men samtidigt måste man vara realistiskt, man kan inte gå in och säga ”nu ska jag peta Robin Nilsson”, som varit en kugge i två-tre år, säger ”Micke” och fortsätter:
- Jag vill spela i U19, absolut. Matchträning är viktigast. Spelar hellre än sitter på bänken, även om det är värdefullt att sitta där några gånger då och då. Vid spel mot Hammarby på Söderstadion vill man dock med, oavsett om man får speltid eller ej… Det vill jag inte missa!
Han säger att han räknar med att han får konkurrera som yttermittfältare i år, eftersom det centrala mittfältet är knökfullt. Men när 2013 drar igång ska han etablera sig på sin rätta position.
- Både jag, Jocke och Magnus säger att jag är en central mittfältare och att det är där jag ska spela i framtiden. Men nu i början får man spela där man får spela, helt enkelt.
Jämförs med Ronaldo
Han beskriver sig själv som en central innermittfältare med tekniken och spelförståelsen som största styrkor.
- Jag är bra på att hitta ytor. Är väl ganska snabb också.
- Många säger att jag liknar Cristiano Ronaldo, men jag vet inte… det är inget jag tänker på. Jag är jag.
Omställningen från ungdomsfotboll till seniorfotboll – och fler och hårdare träningar – är inte något ”Micke” tänker på särskilt mycket. Men…
- Det sliter mer, samtidigt som det är så mycket roligare. Men visst, oftast blir det käk och sen bums i säng. Kanske hinner man med skolan ibland, jag vet inte. Jag har inte tagit hem en skolbok på två år.
Hur går skolan?
- Jag känner att jag klarar det. Men det är inte så att jag lägger ner mycket tid och satsar på de högre betygen. Alla säger att man ska han en plan B…men jag vet inte än.
Har du tänkt i de banorna – vad du hade varit om du inte varit fotbollsspelare?
- Ja, absolut. Men jag vet inte riktigt. Mamma brukar i alla fall skoja att jag skulle blivit advokat eller reseledare eftersom jag är bra på språk.
Vilka språk?
- Svenska, engelska, spanska, serbiska och lite sånt.
Ärvt sin pappas namn
Samtalet leder in på hans ursprung och han berättar att hans pappa föddes i Serbien men växte upp i Bosnien. Mamma Camilla kommer från Sverige.
- Och jag är ängelholmare! säger ”Micke”.
För ungefär sju år sedan fick ”Micke” beskedet att hans pappa mist livet i en bilolycka. Något som tog ”Micke” hårt, men han har lyckats hitta en drivkraft.
- Vi sa alltid att jag skulle bjuda honom på biljetter till Old Trafford. Men han ser mig ändå.
Plötsligt dök även pappans efternamn – Mocevic – upp i passet.
- Ja, det bara kom. I skolan, i passet, överallt. Vet inte riktigt varför. Men det är inte så noga, säger ”Micke” och tillägger:
- Däremot stavar jag Michael med ”CH” - inte ”K”. Det verkar inte Skånes fotbollsförbund ha förstått.
Målmedveten talang
När Michael Baggner spelar fotboll händer något speciellt. Den totala begåvningen sprudlar, vinnarinstinkten slås på samtidigt som ögonen ser ut som de skulle kunna döda.
- Det gäller att vara målmedveten.
Det är något som kan genomsyras i det faktum att ”Micke” har byggt upp sin kropp på ett imponerande vis den senaste tiden.
- För exakt ett år sedan vägde jag 64 kilo, nu väger jag 72 kilo. Jag har alltid velat ligga på över 70 av någon anledning.
Vad är anledningen till att du nu nått detta delmål?
- Svårt att säga. Utöver fotbollsträningen så gymmar jag varje onsdag, det har jag gjort sen oktober ungefär. Där fokuserar jag mest på mage och axlar eftersom jag behöver bli starkare där. Sen… jag tycker att jag äter mycket. Det är väl också något som bidragit. Förr kunde jag småäta, och det är inte alls bra.
Godis?
- Nej, nej, inte godis. En tonfiskburk då och då.
Han förklarar att han anser att kosten är jätteviktig och berättar även vad han äter en vanlig träningsdag.
- Först är det ju frukost. Sen är det lunch i skolan klockan halv tolv. Sen hem, ta… ja… yoghurt med banan. Det räcker. När träningen är slut gäller det att fylla på rejält med vatten och äta något varmt.
Vad käkar man på ett landslagsläger?
- Allt! Du kan äta yoghurt, ägg, prinskorv, köttbullar, sallad, fruktsallad, knäckebröd… Du får allt du kan tänka dig.
2013 är året
När Michael Baggner signerade sitt första A-lagskontrakt var glädjen oemotståndlig. Några tveksamheter fanns aldrig – inte heller gällande valet av tröjnummer.
- Jag fick välja mellan tre och fyra. Fyra är kanske finare… men jag bara tog trean. Det bara blev så.
Han tycker själv att formen gått ner sig en aning på sistone och han räknar inte med att vara en del av truppen i Superettanpremiären mot Trelleborgs FF.
- Jag tror inte att jag kommer med. Det är svårt att ta in en sjuttonåring. Men jag tror att jag hade klarat det bra.
Är konkurrensen på innermittfältet omöjlig för tillfället?
- Just nu kan man säga det. Men det är 2013 som jag ska slå mig in på allvar. Detta är ett läroår.
Lämnat båren för bollen
I oktober var han bårbärare och såg sina nuvarande lagkamrater kämpa om en allsvensk plats. I år är han själv en av kämparna – vilken kontrast! Många hävdar att detta år kommer bli tuffare. Men Michael Baggner vet vad han vill:
- Jag hoppas vi kan bli… topp tre. Det ska ändå vara rimligt, vi ska ha det som mål. Annars kan vi lika gärna lägga ner. Vi måste tro på det.
Hur tror du dina chanser för A-lagskontrakt hade sett ut om ÄFF vore ett allsvenskt lag?
- Det har jag tänkt på väldigt mycket. Jag ville att de skulle gå upp. Mot Hammarby var jag bårbärare och hoppades - ”gör mål, gör mål”. Sen tänkte jag ”wow, detta kan vara min chans”. Nu tänker jag ”tack Gud att de inte gick upp”.
Att vara nykomling i ett lag med meriterade spelare är inget som stör nämnvärt.
- Först tänkte jag på att Gabriel Ucar spelat med Zlatan och Elmander, Zeyn (S-Latef) i Polen, Omid (Nazari) Champions League-kval. Men det är inget jag tänker på nu. Jag visste inte ens vem Marcus Lindberg var när jag kom hit, säger ”Micke”.
Håller du fortfarande på Malmö FF?
- Ja, alltid.
Han medger att en speciell känsla trädde fram när han fick veta att Omid Nazari värvades från MFF till ÄFF i vintras.
- Shit, Champions League-kval, liksom! Riktigt häftigt, men han är precis som alla andra. Väldigt snäll.
Även om Michael Baggner redan nått stora bedrifter är han fullt medveten om att vägen mot den absoluta toppen är lång.
- Det går inte att säga att jag är bäst bara för att jag fått A-lagskontrakt. Då skulle allt fallera.
Mina damer och herrar – resan har bara börjat. Fotbollssagan ”Michael Baggner” har fått ett antal sidor fyllda. Det fantastiska är att det återstår miljontals med kapitel. Eller som huvudpersonen själv säger: ”Jag lyssnar och tar till mig, men går min egen väg”.
***
Fyra standardfrågor till alla medverkande i ”Framtidens ÄFF”:
Vad äter du till frukost?
- Yoghurt med hackade bananskivor. Risifrutti och mjölk.
Bästa fotbollsminne?
- Future Cup, Eskilscupen. Fick avgöra straffläggningen i finalen av Eskilscupen. Vi mötte Luton Town från England. HIF-matchen från när vi var tio är också ett starkt minne.
Vem är din förebild?
- David Silva.
Vad gör du om tio år?
- Förhoppningsvis spelar jag i Milan.
