-
Inför ÄFF - HBK: Ge oss OS-vibbar!
Efter två raka förödmjukelser har ÄFF inget annat val än att rusta för krig. Dels för att behålla sin egen heder och självkänslan som synonymiseras med det. Dels för att besegra Rojas, Blomberg och Järdler i ett laddat prestigemöte. Men allra främst handlar det om att haka på toppstriden och inte låta Halmstads BK rycka som kvallag. Ängelholms IP bjuder på sann måstematch - och toppmatch - i Superettan. Mycket kan förknippas med ett visst spel som spelas i London.
Matchen mot IFK Värnamo för sex dagar sedan har etsat sig fast i minnet. Inte för att det kan liknas vid någon show á la den Usain Bolt levererar ständigt och jämt. Inte heller för dramatiken som handbollsherrarna bjöd på i onsdags. Nej, snarare för att ÄFF målades upp som Superettans Gustav Larsson. Cyklisten Larssons silvermedalj från det väldiga Peking-OS symboliserar ÄFF:s kvalplats och "så-nära-avancemang-vibbar" från kvalrysaren mot allsvenskarna Syrianska förra året. Hans fall i det mer timida och mänskliga London-OS kan i högsta grad jämföras med ÄFF:s kollaps på hederliga Finnvedsvallen.
Jakob Augustssons plötsliga andlöshet mot Värnamo tvingar mig att tänka på Lassi Karonens otajmade sjukdom för fyra år sedan. Och att Karonen nu säger att han lägger årorna på hyllan gör inte ångesttankarna bättre. Då är det skönare att se några seglingsherrar som heter Fredrik Lööf och Max Salminen bärga ett sådant där välförtjänt OS-guld i världsklassstil. Tålamodet, viljan och beslutsamheten får mig att tänka på Johan Eiswohld. Vem trodde att den så skadedrabbade mittfältaren idag skulle vara en av Superettans bästa innermittfältare när han var klubblös i början av mars i år?
En annan som har tålamod och ett jädra anamma är bordtennislegendaren Jörgen Persson - det känns som att han har hållit på i all evighet. Marcus Lindberg är kanske inte fullt så gammal - men han har också varit med länge. Ikväll kan Lindberg vara tillbaka på en svensk elitfotbollsplan efter en djup svacka, skadeproblem och petningar. Therese Alshammar och Sarah Sjöström misslyckades visserligen fatalt i London - men vem säger att de inte kommer lyckas i kommande mästerskap (tänker på VM och EM - för "Tessan" orkar väl inte ännu ett OS?). På förhand sågs de som vårt rikes största medaljhopp - lite som Robin Simovic och Robin Staaf. Efter "Simos" målexplosion mot Varberg har han haft det svårt mot Trelleborg och Värnamo. "Staafen"? Ja, när gjorde han mål senast? Men det ökar väl å andra sidan chansen för ett förlösande islossningsmål imorgon (lite som Thomas Sörum mot Slask, bara för att bryta alla olympiska kopplingar)?
Brottaren Jimmy Lidbergs groteska styrka kan inte annat än att jämföras med Robin Nilssons dito. Lisa Nordéns envishet förknippar jag gärna med Mikael Dahlgren, Hampus Nilsson och några till. Sara Algotsson är lite som Albin Nilsson - en doldis som levererar bättre än de som "ska" leverera.
Det känns tungt att mista ett guldhopp på grund av en hästskada, likt den Rolf-Göran Bengtsson drabbats av. Ungefär som att mista tre jokrar som Andreas "Kalle" Karlsson, Heidar Júlíusson (apropå häst, vilken fantastiskt välpolerad frisyr islänningen besitter!) och Matthew Pyzdrowski.
Men när hoppet ser ut att ha släckts kliver Håkan Dahlby fram och revanscherar sig inför miljarder med människor och passar på att visa ett tydligt budskap till tvivlarna: "Fuck you!". Handbollsherrarna - med några fantastiska killar som Johan Sjöstrand och Dalibor Doder i spetsen - super(ettan?)skrällde mot sina närmaste rivaler. Nu hoppas jag att ÄFF - med några fantastiska killar som Robin Simovic och Jakob Augustsson i spetsen - superettanskräller mot en av sina närmaste rivaler, Halmstads Bollklubb. Det skulle sitta så förbannat skönt - som ett "Håkan Dahlbys utrop".
***
Truppen är spikad. Ser startelvan ut så här?
