Gästkrönika: Att hata ett lag
Forumets solstråle Zoran delar med sig av sina känslor för gårdagens motståndare.
När jag var liten slängde jag mig med starka uttryck om det mesta. Mat som inte var tillräckligt god var äcklig. Då fick jag höra att det var den inte alls, den var bara mindre god. Samma vuxna tänkande och uppfostran kom in i bilden när man sa att man hatade något. Det gjorde man tydligen inte alls, man tyckte bara mindre om. Och vanligtvis hade de vuxna rätt, ordet hat var för starkt för att användas så ofta. Men nu inser jag att man faktiskt kan hata även det mest vardagliga och meningslösa.
Jag vet inte riktigt när mitt ogillande började övergå till hat. Antagligen under någon av alla de gånger man har bilköat för att komma bort från Ryavallen, långt bort från staden Borås för att sedan under en halvtimmes bilfärd genom världens tråkigaste skog fundera över det fenomen som heter Elfsborg och som alltid vinner med 1-0 genom att ställa upp med försvar a la ogenomtränglig köttmur och tjonga långbollar på Bella eller Lasse eller nån annan spinkig typ med långt hår. Kanske är det på grund av supportrarna. De där typerna med världens töntigaste ramsor som anser att en säsong är lyckad så länge de slår oss i något som de kallar för "derbyn". Att vi med extremt få undantag alltid kommer före i tabellen spelar ingen roll för dessa totalt enögda traktorförare. Har man vunnit ett av två "derbyn" mot oss så är man bäst i världen. Eller enligt banderoller i alla fall bäst i västsverige, trots att lag som Halmstad och Öis både spöat dem och kommit före i tabellen. Elfsborg existerar endast av en anledning, att sätta käppar i hjulet för Blåvitt. När vi igår kvitterade så var det en underlig mix av känslor. Jag blev nästan mer glad för att de där jävla guliganerna inte skulle få känna segerns sötma än för att vi räddade en poäng. Jag tyckte Samuel Holmén förtjänade smärtan som Alexandersson orsakade genom en vårdslös tackling. Han förtjänade smärtan eftersom han spelar i Elfsborg. Jag tycker inte om mig själv när vi möter Elfsborg och jag hoppas nu skamset att stackars Samuel klarade sig utan någon allvarlig skada. Jag är emot våld. Det är inte hans fel att den mörka kraften är stark.
Jag hatar Elfsborg. Jag hatar de för att inte de är värda respekt. Lag som Malmö och AIK och Djurgården och Halmstad är värda respekt. Det är klubbar som jag avskyr att förlora mot men som vill någonting med sin förening, även om det kanske inte alltid går så bra. Jag hatar inte någon av de klubbarna. Jag hatar Elfsborg. Jag hatar Elfsborg för att de är meningslösa. Jag hatar Elfsborg för att de samlar in tio miljoner för en mittcirkelstjockis och för att de antagligen aldrig kommer fatta att det är en inihelvete dålig investering så länge han sätter något långskott mot oss med jämna mellanrum. Jag hatar Elfsborg för att de inte bryr sig tillräckligt när de möter andra lag vilket drabbar oss i toppstriden. Jag hatar Elfsborg för världens töntigaste ramsor (Kämpa Elfsborg, kämpa tills ni dör). Jag hatar Elfsborg för att de vägrar åka ur allsvenskan trots att de ibland ger en falska förhoppningar genom sina urusla insatser i början av serien. Jag hatar Elfsborg för att något så litet och obetydligt kan framkalla så starka känslor hos mig.
Jag hatar Elfsborg för att klubben symboliserar allt som är ont och fel i den här världen.
Det här är enbart en forumskribents åsikter och Alltid Blåvitts redaktion vill klargöra att vi inte alls hatar Elfsborg. Vi tycker bara intensivt illa om dem.
