Lirarbloggen: Att vara ÖIS:are är ett privilegium
Ångest. Svettiga händer. Alla vädjar efter frispark, domaren friar, buropen ekar trots att den objektiva utan större svårigheter kan konstatera att domaren egentligen gjorde en korrekt bedömning. Man missar situationen, några skriker till mot domaren, man skriker till själv. Var det rätt? Var det fel? Ny situation, missad brytning, kreativa könsglosor, svordomsharanger som haglar.
Det blir lätt mycket frustration med gårdagens förutsättningar. Innermittfältsproblematiken har nämnts överallt där det skrivs om ÖIS. Det är inget jag behöver analysera allt för mycket. Ändå kan jag konstatera; det syntes. Mest saknade jag Sebastian Johansson. Vi behöver honom för att åter ta kontrollen över mittfältet.
Oron blir inte mindre med detta i ryggen. Trots att laget leder, så vet varenda själ på Ullevi-läktaren att en enda miss i positionsspelet kan göra att segervrålet uteblir. Ett par ynka sekunder. Det räcker att någon med fåfänga drag börjar fixa till frisyren i straffområdet för att DIREKT bli straffad (Ja Uronen, du ja.).
Vad tur för oss då att ingen i gårdagens uppställning beslöt sig för att fila till frisyren i straffområdet, utan att de behöll fokuset matchen igenom. Trots att det finns – utan att överdriva – några stycken i vår trupp med Uronen-liknande frisyrer.
Men ÖIS-vänner, det gick vägen den här gången också.
Jag fullkomligt älskar att vandra ifrån arenan efter vinst, med små små steg, att liksom släpa fötterna efter mig för att få känna av atmosfären en sista gång innan jag beger mig ut i verkligheten. Att sedan gå ut från arenan, med halsduken synlig, jag nästan trycker upp den mot de förbipasserade för att de inte skall kunna missa. Varenda jävel som haft den dåliga smaken att inte vistas på Gamla Ullevi denna kväll skall få se vad denne har missat.
Inte bara vad den här personen har gått miste om den här gången, utan även i hela sitt tidigare liv.
Jag skulle vilja avsluta det här blogginlägget med några visdomsord:
Att vara ÖIS:are är och förblir ett privilegium.