Axel Kjäll: "det är nästan kaosartat"
Långläsning till söndagskaffet. Möt ÖSKs assisterande tränare Axel Kjäll i ett samtal kring spelsystem, sifferkombinationer och om att hitta balansen mellan lagdelar, spelare, spets, kvalitet och familj.
Axel Kjäll möter upp vid kaffeautomaten i entrén till ÖSKs kontor. Vi har gjort upp om att träffas för att prata spelsystem, sifferkombinationer och min grundtanke är någonstans att få lite bakgrund i fotbollens ABC. Jag vill få det från en person som faktiskt är insatt, och inte någon av alla ”forumkungarna” på nätet. Hur spelade ÖSK 2016 och vilka är de viktigaste delarna i olika spelsystem som så lätt kokas ner till 4-4-2, 4-3-3 eller någon helt annan matematisk kombination? Vi sätter oss i ett litet konferensrum som ligger vägg i vägg med VDn Simon Åströms och mitt emot Magnus Sköldmarks och Alexander Axéns kontor. Väldigt snabbt inser jag att mina fotbollskunskaper är, om inte begränsade, så under utveckling. Samtidigt får jag inte någon arrogant föreläsning utan istället möts jag av en ödmjukt och sympatiskt förklarande Axel Kjäll som gör mig närmast varm i magen. Axel känns som ett guldkorn. Det är också något om Erik Wärlegård, en dryg halvtimme senare bekräftar när min intervju med Axel är klar, och Erik och jag slänger några ord medan jag hänger på mig jackan innan jag går ut i januarieftermiddagen. Axel är någon som ÖSK ska vara rädda om.
Axel Kjäll inledde sitt A-lagsfotbollande i Örebro SK i början av 2000-talet och spelade fram till 2006 ett femtiotal matcher, främst som högerback, för svartvitt. Därefter gick flyttlasset till Trelleborg och något år senare tillbaka till Örebro och BK Forward där Axel så småningom avslutade sin spelarkarriär till förmån för tränarrollen.
Vårt samtal tar ganska snabbt en helt annan vändning än vad jag på förhand planerat. Axel går direkt in på att fotboll är betydligt mer komplext än att bara sikta in sig på olika sifferkombinationer.
Axel: Det man kan säga om fotboll är att det först och främst är väldigt komplext, det är nästan kaosartat. Elva spelare i varje lag på en jättestor plan som spelar i nittio minuter med en kort paus däremellan. Vi brukar säga att varje situation är unik i en fotbollsmatch. Och då handlar det om att få någon form av struktur på det och det kan man få via principer. Och med principer så menar jag olika principer i spelet. För att göra det väldigt svart eller vitt, ”vi vill helst spela korta passningar” eller ”vi vill helst spela långa passningar”, det kan vara en princip. ”Vi vill försvara högt upp på motståndarnas planhalva” eller ”vi vill försvara långt ner”. Det är en annan princip och så försöker man göra det så ofta som möjligt. Nästa steg är att veta någonstans var på planen man ska få befinna sig och där kommer, för att förenkla det, spelsystem in. Och det är också något som är lätt att förklara när man pratar i ett tränarteam, eller med spelarna eller i kompisgänget eller vad som helst. Att prata siffror. Under den tiden som jag varit tränare, men även när jag tittar tillbaka på tiden då jag var spelare, är att det var väldigt strikta linjer tidigare. Hette det 4-4-2 så var det verkligen 4-4-2. Alla lagen spelade som varandra. Nu tycker jag att det är mer flexibelt. Det är mer flytande. Ett spelsystem är oftast upphängt på lagdelarna. Så vid exempelvis 4-4-2 är det förutom målvakt som alla lag har, backlinje, mittfält och forwards. Om man då dribblar lite grann så är det vad man kallar olika system. Det finns ju något som heter 4-2-3-1. Där man oftast spelar med en forward på topp. Och med en forward lite längre ner. Sen finns det något som heter 4-3-3 och då spelar man mer med den centrala mittfältaren. Så det är ganska mycket lek med siffror och min bedömning är att man kan säga att man spelar 4-3-3 men det kan se väldigt olika ut i olika lag. Exempelvis har vi i ÖSK, kanske att en ytterback har en uppgift och den andra ytterbacken har en helt annan uppgift. Men man kanske ändå går in under samma spelsystem och sifferkombination. Om man zoomar in lite ytterligare på ÖSK, så kan man säga att det vi gjorde förra året var att spelade med ett spelsystem när vi hade bollen och ett annat när vi inte hade bollen. Om man pratar siffror när vi spelade försvarsspel och inte hade bollen så spelade vi 4-4-2 eller 4-4-1-1. Och i anfallsspelet så spelade vi lite mer 3-4-3 eller 3-5-2 fast vi hade samma laguppställning. Vi hade en högerback som var högerback i försvarsspelet och mer som en högermittfältare i anfallsspelet och vi hade en yttermittfältare som var mer som en innermittfältare i anfallsspelet och en yttermittfältare i försvarsspelet. Och det är också något som är ganska vanligt, att om man säger att man spelar ett visst spelsystem så behöver det inte vara samma sak när man har och inte har bollen. Om du skulle fråga mig vilket spelsystem vi hade förra året, och jag bara fick säga ett så skulle jag behöva välja om vi spelade anfall eller försvar. Det behöver man ha med sig när man pratar spelsystem.
Det tänker jag att många förstår, men att det är mer enkelt att ramla tillbaka till något som är mer begripbart och att det är därför som man pratar de här siffrorna hellre än den här komplexiteten.
Vårt jobb som tränare är att bygga någon form av ram som spelarna ska hålla sig innanför och det är dessutom lätt att kommunicera via skrift och via tal. Det vi brukar prata om när vi pratar anfallsspel är att man förhåller sig till hur motståndarens spelsystem ser ut. I svensk fotboll brukar man pratar om spelytor och utgångsyta. Utgångsytan är framför motståndarnas forwards, spelyta ett är bakom motståndarnas forward, spelyta två är framför motståndarnas backlinje men bakom motståndarnas mittfält och spelyta tre är bakom motståndarnas backlinje. Och den typen av terminologi pratar vi kanske mer om än spelsystem i sifferkombination. Vart någonstans vill vi att våra spelare ska befinna sig. Exempelvis så kan det vara att Nordin, som vi ofta vill nå när vi spelar upp bollen, ska vara i spelyta ett. Det betyder att Nordin ska vara bakom motståndarnars forwards, men framför motståndarnas mittfält. Eller ett annat exempel i en match där vi har lite för lite bollar in i spelyta tre. I djupled som man brukar säga. Vi måste ha fler som löper in där. ”Maic Sema din uppgift är att hota i spelyta tre”. Det är också ett sätt att förenkla för spelarna och bygga en referensram men det hänger ihop med hur motståndarna formerat sitt lag. Och samma sak så kan vi vända på terminologin åt det andra hållet och säga att när vi försvarar så blir det omvänt och motståndarens spelyta två är mellan vårt mittfält och vår backlinje. Det är också ett sätt att hacka upp spelet lite grann utan att fastna i sifferkombinationer. Det är något som förenklar för oss i vardagen när vi pratar med varandra i tränarteamet och också när vi pratar med andra tränare eller när man tittar på hur man ska göra en analys av en motståndare. Och det är något man kan ha med sig när man pratar spelsystem, men som inte är kopplat till de faktiska siffrorna.
Ofta pratas det om att man vill spela sitt eget spel och inte anpassa sig till motståndarna. Men det du beskriver är att det där bara är snack. För att det är klart att man anpassar sig efter hur andra spelar. Eller?
Jo, så är det ju. Oavsett hur man spelar så är det en motståndare som man måste förhålla sig till. Det är en klassisk klyscha att säga att vi spelar vårt eget spel. Men vi vill ju å andra sidan aldrig spela någon annans spel. Det finns inget lag som inte vill spela sitt eget spel men den egna idén måste förhållas till motståndarens olika lagdelar.
Snöar vi in lite mer på taktik så kan det vara så att vi har samma taktik som man använder oavsett vilket lag vi än möter, men det kommer att synas små, små, detaljer som ser lite annorlunda ut. Hur ser motståndet ut? Vill motståndarna pressa högt så kanske vi måste agera på ett sätt. Men om motståndarna vill ligga lite lägre och börjar försvara på egen planhalva då behöver vi använda oss av några andra delar i vårt spel. Och om vi möter en motståndare som vill sparka bollen långt hela tiden, så blir det på ett sätt och möter vi motståndare som bara spelar med korta passningar så blir det på ett annat sätt. Man kan alltid ha sin egen idé och identitet men det kommer bero lite grann på hur motståndaren agerar. Sen finns det en del tränartyper som vill justera och ändra jättemycket utifrån motståndarna man möter. Och så finns det de tränare som säger att vi gör alltid på ungefär samma sätt. Det gäller att hitta en mellanväg där. Och det är det som gör varje lag bli unikt.
Du beskrev tidigare att det var mer statiskt tidigare. Och nu mer flexibelt. Vad beror det på? Vad är det som hänt?
Jag tror att det kan bero på några olika saker. Dels, om man nu tittar in på Sverige, så är en sak att tränarna kanske får mer influenser av andra lag för att det finns större möjligheter att se andra matcher på TV. Det finns möjlighet att se varandras lag på TV och med internet finns det mycket större möjligheter till att få massor av information jämfört med förut. Nu låter det som att man är från stenåldern men då kanske man var begränsad till några få böcker och man kunde se en match i veckan på Tipsextra. Influenserna har ökat. Man kan ha idéer själv men när man influeras av andra utvecklas de idéerna. Det andra är att jag tror också att lag blivit bättre på att just titta på hur motståndarna spelat förra matchen. Man har fått större tillgång till mer matchbilder och då kan man anpassa mer efter motståndarna. Det tror jag är de två stora sakerna. Plus att tränarna nuförtiden har en lite annan syn på fotboll. Förr tror jag att det var lite mer strikt. Vi gör alltid såhär. Nu jobbar fler och fler lag med principer som gör att spelarnas beslutsfattande ökar och spelarnas individuella styrkor utnyttjas i större utsträckning. Nu har vi i ÖSK de här spelarna och därför måste vi tänka på ett sätt jämfört med om vi hade andra spelare för då skulle vi behöva tänka på ett annat sätt istället. Vi har en filosofi när vi bygger våra spelsystem eller vår spelidé. Där det framförallt är Alec som bestämmer, men där jag supportar honom, att vi vill att spelarna ska få utnyttja sina spetsegenskaper så ofta som möjligt. Och att de så få gånger som möjligt ska blotta sina svagheter. Det är vår grund och därifrån bygger vi ett system efter det. Det gäller för oss att vara skickliga i de situationerna. Hur ska vi se till så att Ferhad Ayaz hamnar så många gånger som möjligt en-mot-en? Hur ska vi hitta en position för Nahir Besara där han så ofta som möjligt är rättvänd mot motståndarnas mål på offensiv planhalva? Det är också en del som ingår i spelsystemet. Man letar ju såklart efter spelartyper som passar in i modellen men jag tror också att man måste vara skicklig på att skruva lite på modellen så att varje spelare får jobba med sina styrkor och att man minimerar de situationer där de hamnar i svagheter.
Jag upplever att ÖSK varit duktiga på att förmedla ut just det. Att här i ÖSK vill vi att du verkligen använder, eller tillåts använda, dina spetsegenskaper. Har det gjort att ÖSK kunnat locka spelare som är lite vassare nu jämfört med tidigare?
Ja, så kan det absolut vara. Att spelare ser utvecklingsmöjligheterna hos oss. Men sen är det vår uppgift att det aldrig får bli på lagets bekostnad. Och det är också en balansgång. Det är vår uppgift att få spelarna att förstå att de inte bara kan komma hit och göra det de är bra på och sen är det bra. Utan det får aldrig gå ut över laget. Vi kan, till exempel, inte ha tio spelare som är jättebra på att dribbla. Och vi måste ha några spelare som är snabba. Men vi kanske inte bara kan ha snabba spelare. För då finns det ingen som kan passa bollarna och så vidare. Det är ett tydligt arbetssätt som Alec vill ha och som klubben har jobbat med de senaste åren.
Var det detta som var den största utmaningen men en sådan som Astrit?
Ja, så var det. Där var det en balans mellan hans tydliga spetsegenskaper så att han verkligen skulle kunna använda dem och att de andra luckorna inte blev för stora. Och så är det med alla spelare. Men kanske mer med honom eftersom att hans spets är så oerhörd.
Det finns en rädsla för vad som ska hända nu när vår största stjärna försvunnit. Jag tänker att Nahir Besara skulle kunna vara en ersättare som har ungefär samma typ av utgångsläge?
Så är det. Tittar man på positionen på planen och de egenskaper som finns så är Nahir den vi har i truppen som ligger närmast Astrits spetsegenskaper. Samtidigt så vill jag inte sätta dem i samma fack och jämföra för mycket. Men det är klart att det fanns en tanke när klubben valde att ta in honom i höstas. Där fanns det dels det kortsiktiga där vi ville att han skulle leverera direkt men vi hade också en långsiktig plan. Och Nahir är den mest naturliga spelaren för att spela i just, jag vill inte säga Astrits roll, men i närheten av de ytorna på olika sätt. Nu har han dessutom fått en inkörningsperiod och det ska bli spännande att se honom under året. Men sen är det som alltid när spelare försvinner. Som tränare tänker man att det är tråkigt att vi tappar dem på planen, men någonstans så blir det, som man nog känner på alla arbetsplatser, att det är tråkigt att tappa arbetskamrater. Och då handlar det mer om personer än vad de gör på planen. Så känner jag med alla som försvunnit. Att det är jättetråkigt. Samtidigt så är det den världen vi lever i.
Om man jämför med förra året och tänker till exempel på högerbacken. Björnquists snabbhet har knappast någon av de som är aktuella för högerbacken nu. Tvingar det fram en förändring?
Absolut. Det är ju ett konkret och tydligt exempel som är ganska enkelt att relatera till. Då hade vi Björnquist som är väldigt snabb och väldigt uthållig. Nu har vi Martin Loretnzson som inte har samma speed och kanske inte samma förmåga att gå upp och ner. Men som har andra kvaliteter då han bland annat spelat lite innermittfältare och har en väldigt fin passningsfot på egen planhalva. Sen har vi också Patrik Haginge som också har förmågan att löpa mycket upp och ner och som gärna fyller på och kommer högt upp i planen. Det är ett väldigt tydligt exempel på att en ytterback kan vara på olika sätt. Och att man måste vara skicklig som tränare att titta på vad man har och försöka anpassa.
Sen kanske vi kommer fram till att det bästa för oss är att Lorentzson ändå ska en liknande position som Björnquist hade förra året. Då får vi acceptera att vi antingen måste träna honom så att han kan uppnå dit eller så vi acceptera att han kanske inte kommer att orka gå upp och ner lika många gånger.
Det är ju vår fingertoppskänsla som får avgöra och framförallt Alecs.
Hur funkar uppdelningen mellan er?
Alec är chef, det är tydligt. Han fattar de slutgiltiga besluten. Sen är min roll att jag ska ifrågasätta honom och få honom att tänka en gång till. Det har han varit väldigt tydlig med att han inte vill att jag ska vara någon som bara håller med om jag inte tycker det. Men det gäller att hitta en balans där också. Inte bara ifrågasätta allting vilket kanske inte alls känns bra. Men jag tycker att vi hittat en bra balans. Han är väldigt öppen och vill ha min input på mycket. Oftast när vi inte är överrens när vi börjar prata så är vi alltid överrens när vi har pratat klart. Och ibland så är vi överrens på det sättet att vi kommer fram till att båda tycker att en sak är det bästa eller så kommer vi fram till att han håller fast vid vad han tycker och då är det mitt jobb att anpassa mig efter honom. Den fördelningen upplever jag som tydlig och vi har jobbat ihop i ett par år nu och även tillsammans med Jimmy Högberg, Robert Axelsson och Sam Masih.
Om man jämför förra årets ÖSK med det som kommer i år. Kommer man känna igen ÖSK? Eller kommer det bli något helt nytt?
Jag tror att vissa delar kommer man känna igen väldigt mycket. Men vi är just nu i en fas, som kanske kan kallas prova-på-fas. Vi har en ambition och det har Alec varit tydlig med, att när vi spelar vårt anfallsspel, ska vi kunna vara lite mer flexibla. Att vi ska kunna göra på lite fler olika sätt. Sen får vi se om vi når hela vägen i det. I träningsmatchen mot Sirius gjorde vi lite olika i halvlekarna och sen får vi se hur det blir nu i Portugal. Grunderna i försvarsspelet kommer nog att vara ganska så lika. Och i anfallsspelet lite mer flexibelt. Arbetssättet och principerna kommer se ungefär lika ut men vi kommer kanske att använda en del spelare i lite olika ytor på planen i anfallsspelet.
Du är född 1981 och är inte särskilt gammal i den här branschen. Möter du några fördommar kring det? Vilka reaktioner har du stött på?
Ja, jag är ganska ung i tränaryrket i stort. Detta blir mitt femte år. Vilket är ganska lite om man jämför med många andra men jag har mött mycket positivt ändå. Jag halkade in lite på ett bananskal som tränare. Forward sökte en tränare och fick nej från en eller två och så hade jag gått skadad en tid och fick frågan utan att ha egentligen några erfarenheter. Och så fick jag chansen att vara där under två år som huvudtränare och sen så hamnade jag här när ÖSK värderade om tränarteamet litegrann. Längs med vägen har jag upplevt att det varit väldigt många som har varit positiva och tyckt att det varit roligt. Men sen är det ju lika självklart att det finns en del personer som tycker att ”Vad vet han?” ”Han har bara varit tränare i några år och jag har varit i 15 år och 20 år” och sådär. Men min motivation har varit, sedan jag började som tränare, att hela tiden bli bättre och den dagen jag känner att jag antingen inte orkar bli bättre eller inte tror att jag kan bli bättre så är det nog läge att göra någonting annat. Men jag tror att en fotbollsklubb är ganska lik en vanlig arbetsplats. Det största, skickligaste, bästa ledarna är kanske dem som vågar ta in folk som kanske inte bara tycker exakt som dem utan som kanske är lite hungriga och på väg uppåt. Det tror jag är viktigt. Att vi lite yngre kan ge energi och lite nya tankar men det gäller också att hitta en balans så att det inte blir så att man pushar för fort fram och man får ibland lyssna på de som varit med en längre tid.
Vart får du din inspiration ifrån?
Först och främst handlar det om att jag älskar spelet. Om att fotboll alltid varit en så stor del av mitt liv. Att få jobba med fotboll, det är den största delen. Sen är det också människorna runt och i laget. Jag skulle också vilja lägga till den kicken som man får av att göra andra människor glada. Där har vi fantastiska möjligheter. När vi vinner en match oavsett om det är hemma eller borta. Den känslan, dels är man själv glad för att man jobbat med någonting och lyckats i det, men att dessutom få se antingen 8000 på Behrn Arena som alla står och klappar och går glada därifrån. Eller så är man i Falkenberg och det är hundra personer där som lagt en hel dag på att åka. Att få se den glädjen och göra dem glada, det är häftigt att få vara med om att göra det. Det är en av de stora privilegierna med det här yrket. På samma sätt som att det är väldigt jobbigt de dagar vi inte vinner eller det inte går lika bra. Men där har jag blivit bättre med åren. Att inte ta in för mycket de dagar det går mindre bra utan istället använda energin när det verkligen går bra. Det ger oerhört mycket.
Som supporter kan jag skicka med dig att även en förlust kan kännas. Inte bra såklart, en vinst är ju alltid bäst. Men känslan för ÖSK är precis lika påtaglig efter en förslust som efter en vinst. Och glädjen finns ju där oavsett.
Ja, det har varit fantastiskt. Sedan jag kom hit har nästan 99% varit helt fantastiskt med publiken. Man vet att dagen efter så tittar man gärna framåt mot nästa match. Självklart finns en besvikelse. Men allt det positiva gör att vi stimuleras till att göra ett så bra jobb som möjligt för att förbereda laget till matchen.
Vad är den största skillnaden mellan att vara spelare och tränare?
Som spelare handlade det nästan bara om att leverera vid ett givet tillfälle. Man behövde såklart träna hela vägen. Men som tränare handlar det om att jobba stenhårt under hela veckan så att spelarna ska ha chansen att leverera när det väl är dags. Det är en stor skillnad. Det var mycket lättare för mig som spelare att koppla av och koppla på än vad det är för mig som tränare. Just för att man känner att man alltid kan göra lite till. Kolla analysen en gång till, eller kolla på motståndaren en gång till, eller verkligen fundera på om det är rätt övning inför imorgon. Som spelare visste jag att nu har jag tränat och efter det handlar det om att äta bra, sova bra och försöka tänka på något annat. Så det var en omställning för mig. Man lever med fotbollen på ett annat sätt som tränare än som spelare.
Jag frågade Oscar Jansson för en tid sedan och han beskrev hur viktig hans familj var för att kunna koppla av. Är det något du kan känna igen?
För mig är familjen en förutsättning för att kunna det. Ibland känner jag en frustration eftersom jag skulle vilja lägga ännu mer tid på kontoret. Och så får man dåligt samvete för att man inte är hemma. Men jag tror att om jag inte hade haft familjen så hade det blivit mer kvantitet än kvalitet. Att ha en familj som jag älskar och prioriterar före allt annat har gjort mig till en bättre tränare, att känna att jag i första hand är familjefar och i andra hand fotbollstränare. Jag blev tränare i januari och vårt första barn kom i februari samma år så det har alltid funnits med och det har varit jättebra. Det är inte läge att tänka på så mycket annat när man kommer hem. Vilket är skönt. Och det ger perspektiv på vad som är viktigt.
