Reflektioner efter kryss mot Malmö & Hammarby är klart för Europa
Ni läser rätt, det är sant: Vi är i hamn nu, skeppet Hammarby har med en omgång kvar redan ankrat vid kajen Europaspel. Men matchen mot klara seriesegraren Malmö FF måste givetvis först reflekteras över.
Våga vara Hammarby
Mycket vatten har passerat under broarna sedan matchen på Eleda Stadion tidigt i våras, så Hammarby åkte på en av de spelmässigt värsta utskåpningarna jag upplevt på senare år. Kim Hellbergs och David Selinis modell hade långt ifrån implementerats – vilket försäsongen väl så tydligt redan skvallrat om – spelarna uppträdde minst sagt vilset vilket gång på gång rev upp de djupaste av sår mellan lagdelarna. Siffrorna var, för att uttrycka det milt, rejält i underkant och många grönvita supportrar såg redan då en förlorad, ja, havererad säsong framför sig.
Resten är historia och behöver inte analyseras i detalj just här. En smått magisk höst, där bit för bit fallit på plats och spelare utvecklats i sällan skådad fart, har skapat helt nya förutsättningar. Även Hammarbys herrar hör på allvar till det absoluta toppskiktet, varken helhet eller enskilda individer har fallit igenom – förutom i det olyckliga bortaderbyt i Solna – och just modellen verkar så naturlig att inte en enda inblandad tycks ha sysslat med någon annan.
Att Sveriges bästa lag Malmö FF – man har trots allt toppat tabellen sedan omgång 1, bara att applådera – skulle rotera rejält var Henrik Rydström öppen med tidigare under veckan. Inget fel i det, i mina ögon, varken utslag av mättnad eller respektlöshet utan snarare framtidskonstruktivt tänkande, men skulle det innebära att Hammarby bara behövde ställa ut skorna? Knappast. Rydström hyser ända sedan han själv var aktiv spelare i Kalmar en speciell hatkärlek till Söderstadion/Nya Söderstadion och att prestera hos oss betyder mer än det mesta.
Å andra sidan ställdes Hammarby inför en av årets mäktigaste och mest inspirerande uppgifter. Så mycket stod på spel – kampen som såväl Stort Silver (första sedan 2003 då Anders Linderoth stod vid rodret) som ”Bäst i Stockholm (första gången sedan 2001, under Sören Cratz)
och Europa (även det var ett bra tag sedan) – och det med en formtopp som faktiskt slagit den samlade expertisen med viss häpnad och närapå renderat Kim Hellberg helgonförklaring.
Själv hörde jag till dem som före match varnade för att det inte skulle bli tal om någon barnlek, men tordes Hammarby bara vara sig själva trots den uppenbara pressen bådade det gott. Och som man gjorde det. I 60 minuter.
Propagandafotboll
Henrik Rydström beklagade sig i halvtid å det grövsta över såväl egna spelares prestationer och Mohammed Al-Hakim, men det var knappast främst vare sig domarteamets insats eller det faktum att han ställde en oprövad startelva på planen som innebar att han från sidlinjen tvingades genomlida en kölhalning som det var längesen Malmö drabbades av. ”Di blåe” hade förvisso annars givna kuggar både på bänken och kvar i Skåne, och har tappat något i slagstyrka efter bland annat försäljningen av Sebastian Nanasi i somras, men att man skulle bli så fullkomligt överkörda fanns med all säkerhet inte på den mentala kartan.
Nycklarna till Hammarbys sätt att spela fotboll i dag är många för spelarna att hålla reda på, så inte undra på att inlärningsfasen tagit tid – även om jag personligen imponeras av att det har gått förvånansvärt snabbt.
Intensitet i presspelet, snabba återerövringar, aldrig sinande rörlighet för att skapa ytor åt andra, possession, energi kombinerad med bolltrygghet. När allt detta sitter, som under stora delar av hösten och den första timmen mot Malmö, när varje enskild spelare vet var de andra befinner sig och man på individnivå arbetar som ett kollektiv, ja, då ser allting ofta så oerhört enkelt ut. Offensiven glänser och försvarsspelet är ramstarkt, över hela planen. Det är en ren njutning att beskåda, ungefär som stora delar av 20119 var det men man skall då betänka att det främst var anfallsspelet som fick oss alla att jubla och knappt tro våra ögon.
I två tredjedelar av matchen var det inget snack om saken, spel mot en bur. Två läckra mål – varav det första i ärlighetens namn hade kunnat underkännas efter Bazoumana Toures screening i sekvensen som föranledde Shaquille Pinas inlägg – anfall i våg efter våg, en bortdömd klar straff, ett par gyllene lägen för Nahir Besara som för ovanlighetens skull brändes, ett för knapp offside korrekt bortdömt mål… Malmös Elison Makolli fick uppleva ett totalt lördagsmörker på ett nära nog fullsatt Nya Söderstadion, men han var sannerligen inte den ende i bortalaget.
Det var rasande vackert, och en ynnest att få vara med om.
Match med två ansikten?
Hyfsat betryggande 2-0 i halvtid förbyttes till kvittering, men att det skulle ha handlat om en total scenförvandling håller jag inte med om. Det kändes givet att Henrik Rydström skulle agera för att undvika förnedring växlades Isaac Kiese Thelin och Oscar Lewicki in, en kort stund senare även Sören Rieks, för att åtminstone balansera upp. Det gav också resultat, faktiskt med bud om mer i slutminuterna, men att det skulle ha varit frågan om kollaps från Hammarbys sida, som en del vill hävda, stämmer inte, utan snarare klass från Malmös sida. Till stora delar förde Hammarby fortsatt spelet, men reduceringsmålet gav omedelbart ljusblå vittring och bara minuter senare small det igen. Alltså: såhär bra är Malmö.
Möjligen kan det ifrågasättas varför Kim Hellberg valde att inte utnyttja ett enda bytestillfälle, men med facit i hand var det nog det rätta eftersom ingen på planen varken var misslyckad eller synbart tröttkörd. Att ta in en taggad Montader Madjed hade kunnat ge ny offensiv energi, men samtidigt var det nödvändigt att bevaka den poäng som redan stod på kontot, att till varje pris inte förlora.
Besvikelsen direkt efter slutsignalen gick givetvis att ta på, men med lite distans är resultatet trots allt godkänt. Precis som Nahir Besara redan konstaterat har Hammarby allt i egna händer i den sista omgången mot Västerås. Vi skall under inga omständigheter låta oss invaggas i falsk säkerhet trots ett redan avsågat motstånd. Det blir tufft, men förutsättningarna är givetvis goda. 2003 säkrades andraplatsen i just den sista omgången, den gången borta mot Elfsborg på dåvarande Ryavallen. Låt oss hoppas att historien upprepar sig. Nu är det ”enbart” Stora Silvret och epitetet ”Bäst i Stockholm” som gäller, för, mina grönvita vänner, i skrivande stund står det klart att
HAMMARBYS HERRAR ÄR KLARA FÖR EUROPASPEL!
Jusef Erabis svar på tal och Hampus Skoglunds briljans
Innan jag kommentarer Europa närmare vill jag skicka buketter av beröm till just Jusef och Hampus.
Den förstnämnde har haft en tyngre period bakom sig, inte bara poängmässigt utan spelet har sett obekvämt och kantigt ut och han har fått en hel del supporterkritik där det ifrågasatts om han över huvud taget har någon självklar plats i det framtida lagbygget. Mot Malmö gav han ett tydligt besked: Jag är här för att stanna. Ett mål och en assist, det är en sak, men lika stor eloge skall Jusef ha för sin arbetsinsats överlag. När det som bäst behövdes stod han för en av sina starkaste matcher på hela säsongen.
I Hampus fall har situationen varit den närmast diametralt motsatta. Lovorden har med rätta staplats på som containrar på ett större lastfartyg och Malmö-matchen bara bekräftade vilken stor spelare han utvecklats till, alltså inte bara talang utan på språng rakt in i vilket landslag som helst. Sättet på vilket han plockade bort Taha Ali var inget annat än högsta klass, arbetskapaciteten är enorm, offensiven stark. Förbundskapten Jon Dahl Tomasson tycks vara en lynnig herre, men det bör i rimlighetens namn bara vara en tidsfråga innan hör av sig.
Europa…
… här kommer Bajen! Ja, det torde stå klart efter att Djurgården under tidiga kvällen inte förmått besegra Halmstad, och inte har väl vackra Örjans vall varit mer intagande än just söndagen den 3 november 2024. För att blåränderna skulle ta in hela 16 mål i den sista omgången vore som att Johnny Cash återuppstod från de döda. Det kommer inte att hända (tyvärr i fallet Cash!).
Men vi är givetvis inte nöjda med att komma trea och spel Conference League. Vi skall upp ett snäpp och med tanke på hur avslappnat Hammarby nu kan spela mot Västerås vore det märkligt om det inte går vägen.
Hur som helst är hela truppen, inklusive samtliga tränare och alla i staben runt omkring värda allas våra hjärtan. Och grattis även till oss supportrar, för som vi har förtjänat den här framgången!
