Daniel Paulson: "Det har varit målet hela tiden och det är det jag kämpat för"

Efter sitt tyngsta år som fotbollsspelare är Daniel Paulson tillbaka på planen igen. I en längre intervju berättar ÖIS-kaptenen bland annat om hur han tagit sig igenom skadeperioden, vad den gett honom och hur kärleken till ÖIS har förändrats genom åren.

Det är ungefär tio månader sedan ÖIS lagkapten, Daniel Paulson, fick veta att han kommer vara borta från fotbollen ett bra tag. Daniel fick, tio minuter in på andra halvlek borta mot Halmstad, beskedet nästan direkt av lagläkaren: Korsbandet var av. En chockad samt gråtmild Daniel Paulson fick lämna Örjans vall med vetskapen att det kommer blir en tuff återhämtning för att komma tillbaka till fotbollen.
 
Nästan tio månader senare är han glad, målinriktad och förhoppningsfull. Jag möter upp honom efter träningspasset och vi slår oss ner på en bänk bredvid planen. Bredvid oss går grillen på högvarv och lukten sprider sig över området. Solen lyser över ÖIS-gården den varma lördagsmorgonen och framför oss, ute på planen, kör Oliver Stanisic, Amin Affane och Aílton något som liknar "gris". Nu kan Daniel, till slut, också vara med i den sortens bollekar. Men vägen dit har varit lång.
 
– Att gå från att spela för fullt, till att veta att jag kommer bli borta från fotbollen en längre tid var väldigt tungt. När jag fick veta det och tiden innan operationen var väldigt tung. Just tiden man bara gick och väntade på att få påbörja den långa resan som det verkligen är, säger Daniel med blicken fast ut över planen.

– Efter operationen så har det hela tiden gått framåt och jag har kunnat känna framsteg varje vecka. Jag har varit väldigt väldigt målinriktad under hela den här resan och gjort allt, verkligen allt, för att kunna komma tillbaka så stark och så fort som möjligt. Det är tyvärr det som dock är det luriga med den här skadan, den behöver läka också. Den behöver inte bara styrketräning och rörlighet utan en hel del tid. Det har varit det svåra mentalt, att kunna ha tålamod och vänta. Det är minst lika jobbigt som all träning man går igenom.
 
Du nämnde just väntan som en grej, vad mer har varit det jobbigaste under rehaben?

– Klart svårast har varit att under ungefär fyra månaders tid bara gå rakt in på gymmet medan de andra killarna går ut på planen och ska träna varje morgon. Jag tycker det är så himla roligt att träna ute med de andra, just att spela fotboll. Att gå in på ett gym och göra ungefär samma övningar med lite variation, lite nya övningar var tredje vecka, det var tufft mentalt. Det är väl ändå någonting som stärker en i slutet, man lär sig få lite pannben och kunna fightas på ett annat sätt.

Vad mer än ett starkare pannben bär du med dig av denna resan?

– Jag skulle nog säga disciplin. Det krävs, när man har en sådan skada, att man har en enorm disciplin. Man måste göra det man ska, hela tiden. Det handlar inte bara om en eller några veckor, utan det handlar om att göra det varje dag under en lång tid och att vara så målmedveten som möjligt. Jag tror det är det mentala man bär med sig mest av detta. Det kanske är lite uttjatat, men det är verkligen så.


I den näst sista omgången 2018, på en novemberplan i Halmstad, var oturen framme. Daniel Paulson drabbades av sin hittills svåraste skada i karriären.

Har det varit någon period där du känt dig ensam?

– Asså jag tycker hela vårt lag tar hand om varandra väldigt bra, vi stöttar verkligen varandra. Jag har egentligen inte känt mig ensam i laget så, utan vi har svinroligt tillsammans. Det är just fotbollsdelen, att inte kunna vara ute och spela som har varit väldigt jobbigt. 

Jag minns själv från fotbollen att jag tyckte det var jobbigast, under en skadeperiod, att missa matcherna. Att stå vid sidan av planen och kolla på istället för att kunna vara med ute och hjälpa laget.

 – Jag har varit med laget hela tiden under varje match, även bortamatcher så har jag involverad på något sätt. Det har ändå känts som att man har en liten uppgift, vid sidan av att pusha de andra, så man har inte riktigt hunnit tänka till så mycket vid matcherna. 

Agerat första vattenbärare?

– Haha, lite så. Man har nästan varit lite materialare under denna tiden. Men det har varit gött, verkligen svinkul att få vara med i omklädningsrummet och känna lite nerver inför match. Det är någonting man saknar väldigt mycket. 

Stöttningen har varit väldigt bra nämnde du, har det varit någon speciell som varit viktig?

– Nja, jag skulle säga att hela laget varit väldigt stöttande. Inga konstigheter alls, och det har hjälpt mig jättemycket. Sedan har jag fått en väldigt bra stöttning från läkare, sjukgymnast och så.


Daniel Paulson har trots skadan funnits med vid sidan under hela säsongen.

Du kom till ÖIS akademi 2011 och flyttades upp till A-truppen som 17-åring. Innan det stod du på läktaren. Vad betyder ÖIS för dig?

– Det har varit en jättestor del av mitt liv, ända sedan jag var liten och gick på matcherna. Nu har relationen förändrats lite i och med att man kommer ut och tränar för laget varje dag och är involverad i matcher. Man är på andra sidan på något sätt. Men såklart har ÖIS betytt jättemycket för mig. Sedan har jag ju en familj som också är ÖIS:are vilket bidragit ännu mer.

Har känslorna för ÖIS förändrats något sedan du blev en avlönad spelare?

– Det är kanske inte riktigt på samma sätt som när man var liten och längtade efter varje hemmamatch. Nu är det, samtidigt som jag är superöisare, någonstans ett arbete. Ett ställe där jag måste gå till jobbet varje dag. Sedan tycker jag det är världens roligaste jobb. Det är underbart att spela i ÖIS och komma till ÖIS-gården varje morgon.

– Sedan kommer det dagar där det är jobbigt också. Du känner hela tiden att du måste prestera och måste ha ett eget tänk om att du måste vara så bra som möjligt. Men känslorna kring ÖIS är lika starka som innan.

Påverkas ”ÖIS-hjärtat” något ifall en spelare till exempel går till GAIS eller någon annan rival?

– Det är väl mer det sättet det har förändrats på, skulle jag säga. Nu är spelarna ens vänner. När jag gick till Gamla Ullevi som liten så hade jag ju ingen direkt relation till spelarna, utan det handlade om att ÖIS skulle vinna. Nu har det blivit kompisar som man vill att det ska gå bra för. 

Har man mer förståelse för att spelare gör kontroversiella lagbyten då? Som till exempel till GAIS?

– GAIS har man väl aldrig förståelse för, hur man kan gå dit?, säger han och skrattar högt. Skämt åsido så har man väl kanske det. Man lär känna människorna och vill att det ska gå bra för dem.

Apropå GAIS. Hur mycket har du saknat att spela Originalderbyt?

– Det var ju fantastiskt kul senast, att få fira med laget. Samtidigt så var det också jobbigt då jag självklart hade velat vara ute och spelat matchen. Men det var en så stor glädje senast, att få se alla så glada och inför en så stor publik med en så bra stämning.

Snart, den 24 september, är det dags för höstderbyt. Hur tror du det går?

– De har ju det rätt tungt nu, GAIS. Vi har ju två helt olika förutsättningar då vi ligger i olika delar av tabellen. Sedan så kommer den säkerligen bli väldigt jämn. Varje match är verkligen en utmaning. Det är inte som i de största ligorna i världen där topplagen oftast går och städar av bottenlagen utan det är verkligen tajt varje match. Klubbarna i den nedre delen av tabellen måste verkligen ta poäng och gör allt för att göra det, samtidigt som nivåskillnaden inte är extrem. Det gör att resultaten kan vara ojämna. 

– Jag tycker att vi har ett bättre lag än GAIS, men det är så många olika saker som spelar in. Men vi är ju favoriter och det tycker jag vi ska vara också.


Kapten Paulson gjorde ett av ÖIS mål i förra årets bortaderby mot GAIS.

Tillbaka till dig. Inför förra säsongen utsågs du till lagkapten. Hur var känslan när du fick veta att du skulle bära bindeln?

– Det var verkligen ingenting som jag hade förväntat mig eller hade några tankar kring inför säsongen. Det kom verkligen som en chock. Men det var extremt kul, verkligen. Det var i början många frågor från mitt håll då det var mycket nytt. Många frågor om vad det innebar och om jag behövde ändra mitt sätt att vara på. Jag landade dock till slut i att jag ändå har blivit vald som kapten utefter vem jag är, så jag körde på som jag alltid gjort. Men det var extremt stort.

Har du känt något ansvar som kapten nu under skadeperioden?

– Man har känt, som alla spelare, att man har ett extra ansvar med att hålla en god stämning i truppen och se till att allt fungerar runt omkring. Sedan har alla individer i ett lag en viktig del i att det blir en bra miljö, samtidigt som jag har känt ett litet ansvar som kapten att hålla det så. Men vi har jättemånga som är bra i omklädningsrummet så det har inte varit några konstigheter överhuvudtaget. 

Hur ska det bli att kliva ut med bindeln igen?

– Nu känns det ändå som att man har axlat rollen och vant sig, man är mer bekväm i det.

Hur ser säsongsavslutningen ut för dig?

– Jag har inte vågat säga någonting faktiskt. Man har hört om så många som får bakslag när de stegrat träningen så jag har bara försökt vara så noggrann som möjligt varje dag och förbereda mig så bra som möjligt inför varje träning så att jag inte ska få något bakslag.

Är förhoppningen att få någon speltid denna säsongen?

– Ja, det är det. Det har det varit hela tiden och det är det jag kämpat för. Sedan får vi se hur mycket det blir men just nu har jag en bra känsla. Jag har fått alla positiva svar man kan få hittills och jag känner mig väldigt bra. Men som sagt, jag vill inte säga för mycket då det kan ändras väldigt snabbt.

När jag skakar hand med Daniel och önskar honom lycka till i fortsättningen så är det ingen av oss som vet att mötet med Trelleborg den 14 september 2019 kommer bli hans första i matchtruppen sedan mötet med Halmstad den 3 november 2018. Men så blir det.

Resan är kanske inte helt över, men vår kapten är tillbaka. En kapten vars hunger, disciplin och målmedvetenhet kommer bli viktig för ÖIS i slutet av Superettan 2019. Och även efter det.


 

3 kommentarer