Krönika: Degerfors IF, Hela Sveriges lag…
I dom djupaste skogarna i Värmland ligger en liten, liten bruksort. Den brottas, som så många andra svenska bruksorter med en hel del problem. Hög arbetslöshet, utflyttande ungdomar, nedlagda företag. Staden är således en typisk svensk småstad. Men i ett avseende skiljer sig denna lilla ort från mängden. Orsaken stavas fotboll.
För i Degerfors står nämligen fotbollen i centrum, här lever många för fotbollen. Det är inte för inte som Degerfors kallas för ”lilla Italien”. För många degerforsbor är fotbollen förknippat med sammanhållning, och i svåra ekonomiska tider även framtidstro. Ska ta mig friheten att berätta en sann liten historia, som en gång i tiden ägde rum i Degerfors:
En söndagseftermiddag i september körde en ung man på en cyklande gammal gumma, så att denne flög av cykeln, och rullade ner i diket. Den unge mannen blev såklart förskräckt, rusade ut ur bilen och frågade: - Kära nån mor, hur gick det?
Då hördes en triumferande röst från brännässelsnåret:
3 – 1 te Degerförs!
Jag vill med denna historia betona hur viktig fotbollen faktiskt är här, och hur typisk sekvensen är för Degerfors som ort.
För de yngre fotbollsfantasterna är kanske Degerfors ett relativt okänt begrepp. Detta beror på att vi de senaste fem åren hållit till på fotbollens bakgårdar, i division 2. Där har vi tvingats möta pisslag som Ölme, Skiljebo och Värtan. Lag med namn man aldrig hört, med arenor som knappt existerar och med en publik som inte finns. En förnedring mot varje hängiven supporter att tvingas se sitt lag springa runt och spela mot sådant motstånd!
Men för att återgå till ämnet, så tog Degerfors steget tillbaka till elitfotbollen förra året, genom att vinna sin division 2 serie, och sedan besegra Umeå FC i kvalet till superettan. Degerfors vann kvalet tack vare en 1-0 seger på bortaplan, och ett oavgjort resultat, 2-2 i returmötet på Stora Valla. Det var mitt livs största ögonblick när Tobias Solberg, i den 84:e matchminuten kvitterade till 2-2, inför 6500 hysteriska supportrar på läktaren. När slutsignalen löd, flödade tårarna från tusentals människor på Stora Valla. Spelarna grät öppet på plan. Publiken grät i kapp på läktaren. Men det var tårar av glädje. Tårar som förkunnade att vi var tillbaka! Vi hade rest oss! Efter alla år av förnedring så var vi tillbaka där vi hörde hemma, i eliten!
Även om vi ännu inte nått det yttersta finrummet, så känns superettan verkligen riktigt het! Med lag som GAIS, AIK, Trelleborg, Åtvidaberg, Öster, Norrköping och vårat eget hatobjekt – Örebro, så kan man inte annat än kalla årets superetta för den bästa någonsin.
Årets målsättning är att undvika nedflyttning. Med 6 matcher kvar har vi 5 poäng ner till strecket, så i skrivande stund är det omöjligt att säga om vi klarar det. Laget har under större delen av året dock spelat bra, och om fru fortuna hade varit på vår sida kunde redan kontraktet varit säkrat.
Våra mest tongivande spelare är talangen, och pojklandlagsmannen Ola Toivonen, backgiganten och veteranen Mikael ”Måsen” Mårtensson samt målvakten Sebastian Karlsson. Under hösten har vi även lånat Shpetim Hasani från Kalmar, en spelare med grym potential, som kommer bli en tillgång för Kalmar i nästa års allsvenska. Ola Toivonen anses av många vara en av Sveriges mest lovande spelare, och stundtals kan man förstå varför. Som jag ser det har han dock en rejäl bit kvar till allsvenskan, där Djurgården har visat intresse. Jag tycker dock att den spelare i Degerfors som absolut skulle kunna spela i allsvenskan, förutom lånet Hasani är målvakten Sebastian Karlsson. Att ingen större klubb lagt märke till denne oslipade diamant är för mig ett mysterium, men jag klagar inte! För mig får han gärna försvara våra röda vita färger i 15 år framöver! Degerfors har som långsiktigt mål att ta sig tillbaka till Allsvenskan, något som kommer bli tufft. Men i en stad som rymmer så mycket fotbollskultur är ingenting omöjligt. Någon sa en gång till mig, när jag pratade om allsvenskan att jag skulle acceptera en sak. Du är Degerforsare, du får acceptera att ni är loosers. Nej, vi är inte loosers svarade jag. Vi är drömmare. Och drömmar är till för att förverkligas!
Värt att notera från årets säsong är också att tränaren, Tony Gustavsson har en akademisk examen i fotboll, och att han trots sin unga ålder är den högst utbildade fotbollstränaren i Sverige. – En framtidens stortränare? För faktum är att våra genom tiderna största tränare, Sven Göran Eriksson och Tord Grip, fotbollsfostrats i Degerfors. Genom åren har vi radat upp duktiga och namnkunniga spelare till större klubbar – ofta tyvärr utan att få betalt av dom.
Gunnar Nordahl, vår kanske störste genom tiderna fick sitt genombrott här. Som jag tidigare sagt, Tord Grip och Sven Göran Eriksson. Ralf Edstöm. Vår landslagskapten, Olof Mellberg. Mannen som nickade oss till fotbolls VM i Japan/Sydkorea, Andreas Andersson. Spelarna som bidragit starkt till Djurgårdens SM guld för två år sedan, Andreas Johansson och Johan Arneng har plockats fram här. AIK, som i folkmun kallas Degerfors Östra har i dagens trupp Marcus Karlsson och Daniel Tjenström i sin trupp. Anledningen till AIK:s öknamn är att en stor flock DIF spelare för några år sen lämnade Degerfors för just AIK. Andreas Johansson, Olof Mellberg, Hasse Berg, Daniel Tjernström (via Örebro) och Marino Rahnberg. Nu när dessutom Marcus Karlsson och Andreas Andersson tillhör gnaget gör dom verkligen skäl för namnet. Utöver dessa herrar, och dagens i princip lokala lag finns en mängd duktiga divsion 2 och 3 spelare från Degerfors. Inte illa, med tanke på att det bara bor 10000 människor i kommunen. Men ibland kan man förstå varför. Ta en titt i trädgårdarna! Tror inte det finns nåt ställe i Sverige där så många trädgårdar innehåller ett fotbollsmål!
Trots att orten är så liten, har vi hunnit med hela 29 allsvenska säsonger, och producerat en stor skara av fantastiska spelare, varpå jag nämnt några av dom viktigaste redan. För mig finns det dock en spelare som är större än alla andra.
För mig är Ulf ”Mål Otto” Ottosson den störste, han är nummer ett! Degerfors är min religion, och ”Otto” är min gud. Han är en symbol för föreningen, vår meste spelare och meste målskytt genom tiderna. Tyvärr spelar han inte längre bland oss, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom, eller utan att jag nynnar låten, ”Ottosson, Ottosson, han är våran Ottosson, när han får en boll så blir det mål, våran Ottosson!” Att jag dagligen påminns om denne kultfigur i svensk fotboll kan också förklaras av att jag låtit måla en tavla av honom, en tavla som täcker en hel vägg i mitt sovrum.
Jag kan utan att överdriva säga att jag är besatt av Degerfors IF. Jag missar ytterst sällan en match, och om jag gör det känns det verkligen psykiskt jobbigt. Degerfors IF är, efter min flickvän det viktigaste inslaget i mitt liv, och så här på slutet av säsongen går jag med en stor nervös klump i magen, kommer vi greja det här?! Om vi gör det, så fortsätter jag vara världens lyckligaste människa. I annat fall går jag, och en hel ort en lång plågsam vinter till mötes. Men jag vet, att även om vi åker ut, så letar vi oss till Valla igen till våren. För en sak ska ni lära er, och det är att Degerfors kommer alltid tillbaka!!