Krönika: Att mötas, någonstans i världen
Björn summerar känslan av att aldrig vara ensam med oss genom att konstatera att DIF supportrar finns överallt i världen.
Det började med en blick. En sådan där som stannar till i en bråkdels sekund men som säger mer än ord. Vi stod i kön till ett gatukök i Bangkok. Runt omkring oss brusade staden vidare – mopeder tutade, grillar fräste och människor skyndade förbi i den fuktiga natten.
Han hade en tröja med ett klubbmärke jag kände igen. Ingen Degerforströja, men blicken avslöjade honom ändå. Jag vet inte vem som började, men plötsligt var vi där: “Håller du också på Rövitt?” frågade jag. Han log och nickade.
Vi pratade några minuter. Om den där bortamatchen mot Östersund för några år sedan, om målet av Berra i slutminuterna som räddade oss kvar och om känslan av att stå på läktaren oavsett väder, med hoppet hängande i en skör tråd. Sedan skildes vi åt. Inga stora gester, inget utbyte av kontaktuppgifter. Bara ett kort möte i natten. Men det räckte.
Här sitter jag nu, vid hotellfönstret och tittar ut över floden som rinner genom staden. Lanternor från båtar speglas i vattnet och skyskrapornas ljus glittrar som stjärnor i natten. Floden stannar aldrig, den rinner vidare, obeveklig och konstant. Precis som livet. Precis som fotbollen.
Jag tänker på det där mötet vid gatuköket. På hur märkligt det är att något så lokalt som Degerfors, en liten plats bland skog och bruk, kan skapa en bro mellan två främlingar på andra sidan jorden.
Det är just det som är styrkan i att vara Degerforssupporter. Vi är inte flest, men vi finns överallt. På Dagobert i Stockholm, på en veranda i Skagersbrunn, i kön till ett gatukök i Bangkok. Vi behöver inte många ord, bara en blick, en nick, och så är vi där – tillsammans.
Det handlar inte bara om fotboll. Det handlar om tillhörighet. Om att veta att någon annanstans i världen finns en till som har stått där i ösregnet, som har känt den där klumpen i magen när övertidens sista minut tickar bort, och som har skrikit ut sin glädje när bollen äntligen rullat över mållinjen.
Det är märkligt hur stark en sådan gemenskap kan vara. Hur den kan överleva tid, avstånd och språkbarriärer. Men det är just så det är – vi bär vår historia i hjärtat, och vi bär varandra.
Floden utanför fortsätter att rinna. Livet rör sig framåt. Men vetskapen om att vi aldrig är ensamma gör världen lite mindre och lite varmare.
Så när natten känns stor och ensam, när stadens brus känns överväldigande och hemlängtan kryper sig på, då tänker jag på den där blicken vid gatuköket. På känslan av att veta att oavsett var jag är, finns det någon där ute som förstår.
Aldrig ensam med oss
