Krönika: Läktarkulturen på Stora Valla
Om man jämför min aktiva tid inom Vulkanerna och kring Degerfors IF med många andras, blir det nästan fånigt. Det finns människor som inte missat en match på flera år. Det finns människor som kan prata högt och brett om startelvor och utvisningar från matcher spelade år 2000 och bakåt. Sån är inte jag.
Jag är egentligen en ganska medelmåttig supporter. Jag kan givetvis namnge tongivande spelare från förr, ge min syn på laguppställningar, silly season och så vidare och så vidare. Men jag vet att mitt kunnande inte sträcker sig längre än att jag förstår diskussionen, men knappast tillför någonting till den.
Trots detta tänker jag nu göra någonting som är livsfarligt i Degerfors. Jag tänker sticka ut hakan. Jag vill påstå att jag, tillsammans med några få andra, har varit enormt inflytelserika och extremt viktiga för läktarkulturen på Stora Valla de senaste åren. En läktarkultur som länge varit död och obefintlig.
Jag var under tre års tid verksam inom Tifo-gruppen. Uppbackade med bra ekonomiskt stöd ifrån Vulkanernas styrelse, fick vi i princip fritt spelrum och fria tyglar att göra precis vad vi ville. Problemet var väl bara att våran fantasi sträckte sig lite längre än gemene åskådares vilja att vara del av våra koreografier. Nu ska jag verkligen inte sitta här och kasta hästskit på hela bygden. Många människor har varit väldigt hjälpsamma, trevliga och samarbetsvilliga. Däremot finns det en grå massa som kanske utgör 80 % av Stora Vallas publik. Sträck fram en flagga till en sådan människa och förklara att dom ska vifta med den vid inmarsch, och jag lovar dig att du får samma blick som en Golden Retriever skulle ge dig om du sträckte fram en telefonlur och sa ”Det är till dig”.
Att jobba fram en levande läktarkultur på Stora Valla var extremt tröttsamt och svårt. Jag vet inte ens om vi lyckades, om jag ska vara helt ärlig. Vi började som fyra man. Det var jag, Einar Persson, Patrik Gustavsson och Kim Nielsen. Det är klart, alla vet väl vem Kim är. Den rödhåriga hårdrockaren vars fotbollskunnande sträcker sig lika långt som till straff, mål och halvlek, men vars hjärta är rödare än blodet som pumpas med det. Att göra någonting så stort med fyra man är något utav en omöjlighet. Trots det försökte vi. Kom med löften till styrelsen och bröt dom. Jobbade hårt under kvällar och ibland nätter. Med tiden försvann två medlemmar inom gruppen, och tids nog även min och Kims drivkraft att fortsätta försöka, traggla och träla. Jag kanske överdriver, men det är en enorm övertygelse från min sida att vi nu anses vara något utav några riktiga svikare. Jag vill inte skylla ifrån mig eller helgonförklara mig själv och Kim, men att ständigt springa i motvind och endast nå fram till ett misslyckande är ingenting som någon av oss fann speciellt inspirerande. Att sedan styrelsen mer eller mindre tröttnade på att ge oss bidrag på bidrag som endas resulterade i att läktaren några gånger om året såg ut som en soptipp har jag även full förståelse för.
Varför ska det vara så svårt att bygga en växande läktarkultur på Stora Valla?
Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Svaret ligger i att många av bygdens supportrar klappar sig själva medhårs och helt enkelt låtsas att vi redan är där. Vi är Sveriges bästa klack för vi är Vulkanerna och så vidare. Men när det väl kommer till kritan, visar det sig endast vara tomma ord och obefogad självberöm riktad mot det egna ledet.
”Näe ja tänker inte hålla opp nån jävla flaggö! Ner mären, jag ser ju för fan ingönting!”
Jag menar, var finns egentligen viljan att förbättras, utvecklas och bygga upp någonting nytt? Ingenstans, om ni frågar mig. Dom få som faktiskt vill förändra läktarkulturen har antingen som jag, tappat orken och viljan fullständigt, eller sedan länge blivit dumförklarade av hela den gråa massan och på så vis tappat allt vad inflytande heter.
På väg till bortamatchen emot Assyriska 2006 pratade jag med en god vän i bussen om läktarkulturen inom Vulkanerna. Han pratade om begreppet Tifo-slavar, en liten grupp människor som vill förändra läktarkulturen och gör allting för att det ska bli verklighet, men som förr eller senare blir ett fall för bruksortscynismen. Han hade själv varit en och märkt sedan länge att jag och Kim just då var Vulkanernas Tifo-slavar. Jag skrattade åt honom. ”Haha, ’Tifo-slavar’… ja jävlar…” Men, oh så rätt han hade. Konceptet Tifo-slavar är tråkigt men sant. En liten grupp hittar drivkraften, hittar sedan ännu mer, förbrukar den och sen är den slut. Troligtvis kommer den aldrig åter.
Visst, vi är alla Vulkaner och aldrig ger vi upp. Ja, vi är ett gäng med röda vita halsdukar, och ja, vi kommer ifrån Degerfors, det står vi faktiskt för. Men när ska vi sluta slå bort allting som är nytt och med många på läktarens mått mätt okonventionellt?
