Varning: Fördomsfull krönika!
Hallå igen! Jag är tillbaka och som vanligt har jag mina åsikter med mig. Ska vi säga att vi, ja, kör igång? Det var ju det här med sviktande uppslutning på Vulkanläktaren, en högst angelägen fråga. Vi har gått från att vara en av Sveriges bästa, intressantaste och mest up and coming supporterklubbar (om vi ska börja snacka 90-tal, men det gillar ju vi att göra) till… till… ja, det vi är idag. Döm själva.
Om man ska hårdra det, handlar det nog om att det var lite mer exotiskt och spännande att stå bland Vulkanerna för sisådär 12 år sedan. Vulkanerna var helt enkelt nytt och spännande. Och idag? Ja, handen på hjärtat, så vet man ju ungefär vad och vilka man får. Men det handlar många dagar i veckan också om gemene åskådares syn på oss. Hur personer utanför klacken uppfattar oss och vad dom säger till varandra.
Vi gör såhär: Vi låtsas att jag är en tvåbarnspappa. Vi går till Stora Valla och ser på goa, härliga rövitt så gott som varje helg. Vi har det härligt tillsammans, jag och mina barn. Vi trivs kring träläktare och varmkorv (ni förstår ungefär vilken bild jag försöker måla upp här? Bra!)
Jag, en tvåbarnspappa, slänger ett öga mot Vulkanläktaren. Vad ser jag? Jag ser två grupper, en yngre och en äldre. Vi börjar med den yngre.
Jag, en tvåbarnspappa, uppfattar att den yngre gruppen ter sig tämligen hotfull. Vevandes och knuffandes sjunger dom någonting om röda stjärnan. Vad är den röda stjärnan?
Bara dyra märkeskläder i beige. Vad är det här? Någon jävla modeshow? Sjunga om Selmer? Näääe, det är väl ändå bara för mycket!
Säger jag, en tvåbarnspappa, åt mina barn ”gå upp dit och sjung med dom snälla pojkarna”?
Vi fortsätter. Jag, en tvåbarnspappa, blickar åt dom lite äldre i klacken. Vad ser jag?
Jag ser ett virrvarr av urtvättade DIF-tröjor från –94, smålustiga hattar och smusslande med flaskor. Männen tycks ha förlagt sina balanssinnen i denna röra. Ramlar och fumlar. Trevandes hörs en ramsa, men artikulationsförmågan måste ha försvunnit på posten, den med. Männen passar på att vattna diket mot träningsplanerna där mina barn tränar med sina knattelag på onsdagar i pausen mellan första och andra halvlek.
Jag, en tvåbarnspappa, är givetvis inte snabb med att föreslå mina barn att gå och sjunga med dom roliga farbröderna.
Sådär, ja! Nu har vi lekt med fördomar ett slag och det var roligt. Men nu då? Det här vet vi ju redan. Vi vet hur vi uppfattas som klack. Men vad gör vi åt det? För vi vet ju alla att vårt kära URB är fromma som lamm och fullständigt ofarliga, även om vissa 15-åriga ”hang-arounds” tar tillfället i akt att leka allan ballan. Och vi vet att ”dom äldre” i nio fall av tio endast är vanliga människor som en gång i veckan vill släppa hästarna fria och sjunga för laget dom älskat i så många år. Men så uppfattas det inte. Varför? Vad gör vi fel?
Det som en gång var ett tecken på nytänkande och fest i Degerfors har nu blivit en skamfläck. Något man inte gärna talar högt om.
Är det dags för oss som tar ”den gyllene medelvägen” att ta klivet fram och visa oss? Är det dags för dessa två grupperna att tona ned sig? Är det helt nödvändigt att sjunga om Mark Selmer, hur ironiskt det än må vara? Är det livsfarligt med förändring av det som varit konstant i snart 20 år?
Eller räknar vi kallt med att alla tvåbarnspappor där ute läser den här krönikan och förstår exakt hur det egentligen ligger till? Vi gör väl det så länge.
För så länge varenda person som planerar att husera på Vulkanläktaren år 2008 inte passar på att rannsaka sig själv, har jag ingenting att komma med. Inte ett dugg.
