En Twitter-hommage till vår Nutt
Vet ni. Det har gått ett par dagar nu, och jag tycker att det är dags att vi pratar lite om Nutt. #degerforsif
Att bara kliva av en novemberträning, hänga skorna på en krok och promenera därifrån och tro att det var det. Det är inte så det fungerar. Inte när det gäller en spelare som Nutt.
Nu blev det mycket (mycket, mycket) längre än vad det var tänkt, det här. Men det kräver det sin text. Det kräver sin historia. Och just den här gången kräver det att vi börjar en tisdagseftermiddag i maj 2012.
Maj har varit fin det här året, och den här tisdagen är inget undantag. Det har varit en härlig försommardag i nästan hela Värmland, och när Degerfors avslutar sin eftermiddagsträning lyser solen fortfarande varmt över Stora Valla.
Degerfors, som året innan varit med och jagat de allsvenska platserna, har börjat Superettan svagt. På de inledande sex omgångarna har det blivit fem förluster och imorgon väntar bottenkollegan Värnamo hemma på Stora Valla.
Anfallaren Alexander Andersson släntrar iväg mot omklädningsrummet. Sträcker på sig. Grimaserar lite. När han går förbi Patrik Werner frågar tränaren om allt är okej. Svaret kommer snabbt. Jadå. Det är bra. Ingen fara alls.
Fyra år tidigare hade Alexander, som egentligen aldrig kallats något annat än Nutt, gjort ett av målen när hans Åtorp slog Sifhälla i värmlandsfyran. Nu hade han precis fått reda på att han ska göra sin första match från start hemma på Stora Valla. I Superettan.
Stora Valla. Dit hans morfar brukade gå med honom när han var yngre. Genom vändkorsen. Ner till räcket nere vid planen. Då var det nittiotalets alla hjältar. Nu skulle det vara han.
Fjolåret hade han mest fått följa från bänkplats. Peter Samuelsson, som kommit hem från Norge ett par år tidigare, hade kommit tvåa i Superettans skytteliga med sina 17 mål och Nutt hade fått nöja sig med att göra inhopp mot slutet av matcherna.
Men visst, det var ändå första året sedan han värvades från KB Karlskoga, Peter var ändå Peter, och sjutton mål var ändå sjutton mål. Det blev inga starter, men han fick hoppa in i arton av matcherna, och dessutom hade han gjort två mål.
På hösten 2011 hade Samuelsson skrivit på för Örebro SK, och även om årets försäsong inte blivit riktigt som han själv ville såg det ut som att Nutt var förstavalet som ensam anfallare i Werner och Lindskogs premiärelva.
Men så, med mindre än två veckor kvar till seriestart, lånades Kwame Karikari in från allsvenska AIK, och trots ett mål i premiärmatchen borta mot Jönköping - som inhoppare - hade Nutt återigen hamnat vid sidan.
Så varför var han tvungen att sträcka sig just nu? Just när han äntligen skulle få starta. Trots att det till och med gör ont när han sätter sig på träbänken i omklädningsrummet säger han inget till Werner eller Lindskog. Kanske blir det bättre tills imorgon?
När klockan ringer på morgonen känner han det direkt. Det har blivit värre. Det kommer inte gå. Han kommer inte kunna spela. Han fingrar på telefonen, klickar fram och tillbaka över Werners nummer. Lägger ner den igen och går iväg till sitt jobb som snickare.
Sex timmars arbetsdag senare kommer han hem igen. Det är några timmar till match, och nu måste han ta ett beslut. Han tar några voltaren. Ger sig av ner mot Valla. Det får bära eller brista. Han ska spela. Om han så måste bytas ut direkt efter avspark.
Nutt drar upp dragkedjan på den mörkblå överdragsjackan och går sakta över gräset. Tackar ett par Värnamospelare för matchen på sin väg bort mot hemmaklacken. När laget gör vågen tillsammans drar det till i magmuskeln igen.
Det gör ont. Lite för ont. Men just nu kvittar det. På resultattavlan lyser en sexa och en etta, Degerfors har tagit tre viktiga poäng och han själv har gjort det lika viktiga kvitteringsmålet i början av andra halvlek.
“Har jag väntat i ett och ett halvt år på att få starta på hemmaplan så tänker jag inte missa chansen”, säger han till Nerikes Allehandas Jonas Brännmyr på väg in mot omklädningsrummet. “Inte i det här läget”.
Han kommer däremot missa nästa match. Och nästa. Och nästa. En månad senare har den skadade magmuskeln fortfarande inte läkt. Men det vet han inte när han går in under Vallas läktare, och ärligt talat hade det nog inte spelat någon roll. Det hade varit värt det.
I åtta säsonger har Nutt varit precis som den där tisdagseftermiddagen i maj. Aldrig bäst. Ändå alltid bäst. Någon gång var det någon som sa att Nutt skjuter med hjärtat, inte med fötterna. Och kanske är det precis det som är hela grejen.
När historieböckerna skrivs kommer kanske inte spelare som Nutt få egna kapitel, men vet ni. Det är de som är Degerfors. Det vi alltid varit. Det vi alltid måste vara.
När den moderna fotbollen är på väg någonstans dit vi kanske inte kan följa med, får vi aldrig glömma det viktigaste vi har.
De rödvita hjärtslagen hos en snickare från Åtorp som är beredd att göra allt för att få spela från start på Valla.
Epilog: Tredje november. Ett höstkallt Vångavallen. Övertiden går in på sin sjunde minut när domare Jim Pettersson sätter pipan i munnen och blåser av matchen mellan hemmalaget Trelleborg och gästerna från Värmland.
Kwame Karikari har sedan länge konstaterat att “det var väldigt, väldigt tråkigt att bo i Degerfors” och återvänt till AIK, och Peter Samuelsson, som kommit tillbaka till föreningen under sommaren, är avstängd.
Med tolv minuter kvar av matchen är det istället Alexander Nutt Andersson - i startelvan för andra gången sedan den där kvällen i maj - som skjutit in gästernas 2-0-mål. Målet som betyder att Degerfors blir kvar i landets näst högsta serie.
Tack Nutt. För mycket mer än du tror. #degerforsif
------------------------------------------------------------------
Ovanstående text är publicerad via Twitter av @Järnspöket.