Krönika | Vart är vi på väg?
Degerfors brukar beskrivas som "Hela Sveriges lag". I denna krönikan från Emil Persson, en supporterbosatt på västkusten, får vi ta del av hans tankar kring några vägskäl som DIF gjort under hösten. Han undrar vart är vi på väg?
Vart är vi på väg frågar Kristian Luuk i På Spåret, tågresa rullar på och svaret var Degerfors. Adam Carlén ställde enkla frågor till vilsna deltagare men nu är det inte den resan vi ska på utan istället så ställer jag mig frågan, Degerfors IF, vart är vi på väg?
Jag har alltid känt en stolthet över att hålla på Degerfors IF. En fotbollsklubb från en liten bruksorten som lever och andas fotboll. Där kärlek och engagemang till klubben betyder mer än pengar. Där invånarantalet i kommunen inte behöver motsvarar storleken på Idrottsföreningens framgångar. Där tydlig identitet gör Degerfors IF till vad det är.
Degerfors IF är ett starkt varumärke hos både supportrar och fotbollsspelare. Föreningen har fostrats många duktiga fotbollsspelare genom åren och med supportrar över hela landet finns det anledning till att DIF även kallas ”Hela Sveriges lag”. Degerfors IF är en känd förening för fotbollsfans i Sverige, och även många som inte har något direkt fotbollsintresserade känner ändå till Degerfors just på grund av vårt fotbollslag. De allra flesta har positiva känslor för klubben och vill att Degerfors ska finnas med i Allsvenskan.
Ändå så sitter jag här nu och funderar på vart vi är på väg någonstans. Vad har hänt med tryggheten i vår identitet och tron på vårt varumärke?
Glädjen att Degerfors IF äntligen var tillbaka i Allsvenskan denna säsong ville aldrig ta slut även om vi ända in i slutet fick kämpade för vår existens i svensk fotbolls finaste rum.
Dock förde avancemangen upp till Allsvenskan även med sig något mer än bara glädje för min del, jag känner en oro för vad som händer i föreningen. Det känns nämligen som att det har vuxit fram en ängslighet inom klubben, att inget får gå fel och att inte riktigt veta sin plats längre eller hur man ska agera i denna nygamla miljö. Var är den där självsäkerheten som höll på att skjuta vår egna spelarbuss i sank.
Först blev det ett väldigt onödigt efterspel efter derbyt i Örebro. Det hela handlade om supporterramsan ”Hata Örebro” och det faktum att Victor Edvardsen efter matchen drog igång denna ramsan tillsammans med klacken. Ramsan i sig är ingen nyhet, den känner alla till kring Degerfors IF. Den har funnits med sen 90-talet och ljudit på läktaren ända nere i division 2. Såklart har den förekommit mer frekvent när det varit derbyn mot Örebro SK men den har hörts på läktaren även då vi inte spelat i samma serie. Dessutom är det långt ifrån unikt att Degerfors har en supporterramsa mot sin största rival, det har alla svenska fotbollsklubbar med läktarkultur. Det som kanske var lite mer uppseendeväckande var Edvardsens roll i det hela, men han var snabb med att påpeka att detta kanske var onödigt gjort. Så där borde den saken varit ur världen.
Dock lät styrelsen sig påverkas av påtryckningar utifrån och kände sig av någon anledning tvungna att gå ut med ett pressmeddelande där man förstorade upp det hela genom att bland annat skriva ”hat och hot inte ligger i linje med föreningens värdegrund” och att ramsan ”har skadat förtroendet för föreningen”. Att man genom detta tog avstånd från våran skyttekung kunde inte hjälpas, det var viktigare att klappa dessa utomstående personer medhårs. Ängsligt minst sagt.
Jag är övertygad om att styrelsen nu i efterhand håller med om att detta efterspel inte blev särskilt lyckat. Jag trodde därför att de lärt sig att ha lite mer is i magen och agera mer eftertänksamt. Dessvärre hade jag fel.
Styrelsen gjorde nämligen klart med Marcus Birro innan vi ens visste vilken serie vi skulle spela i och vilken budget vi skulle ha att röra oss med under 2022. Jag förstår inte riktigt vad han ska tillföra och jag förstår framförallt inte varför det var så bråttom att göra klart ett samarbete med honom inför 2022.
Det krävdes inte mer än att Birro flörtade lite med Degerfors IF på sociala medier så valde styrelsen att lyfta luren och ringa Birro direkt. Jag förstår verkligen inte hur styrelsen kunde falla för denna flört från Birro, och varför de kände sig tvungna att agera så hastigt, det känns inte som ett helt genomtänk beslut.
Birro kommer till Degerfors efter att ha avslutat en ett och ett halvt års långt samarbetet med Mjällby AIF. Dessförinnan har han även varit ett halvår i IK Sirius och ett år i Örebro SK. Arbetet i samtliga klubbar har varit snarlika;
”ge supportrar en större insikt i klubbens arbete samt lyfta Örebro som stad”.
”lyfta klubbens profiler och varumärke både i och utanför Uppsala”.
”sprida Mjällbys varumärke, inte bara runt Blekinge utan över hela Sverige”.
Så samarbetena har handlat om att stärka klubbarnas varumärke, nå ut i Sverige och berätta historier inifrån klubben. Jag ställer mig frågan; är detta vad Degerfors IF behöver?
Inget ont om Birros arbete i sig men det är uppenbart att han har hittat en modell av hur han kan jobba inom Svensk Elitfotboll, en tydlig affärsidé att ”lyfta varumärket och identiteten” hos fotbollsklubbar. Han riktar sig mot en målgrupp av mindre föreningar som känner att de vill nå ut, tydliggöra sin identitet och stärka sitt varumärke och han gör det om och om igen hos klubbar som tror på att detta kommer göra skillnad.
Jag trodde verkligen inte Degerfors skulle nappa på detta. Jag identifierar inte Degerfors IF i den målgrupp som Birro riktar sig mot. Vi har inte behovet av att köpa in hjälp för att nå ut, vi är redan ”Hela Sveriges lag”.
Birro vet hur han ska skriva ”attraktivt” och på vilket sätt han ska arbeta med klubbarna för att dessa ska bli nöjd med hans arbete. Att tro att hans vackra och genomtänkta ord för klubben, som han för tillfället befinner sig i, skulle innehålla någon form av äkta känslor är skrattretande. Den som betalar får fina ord, men var tar då äktheten och trovärdigheten vägen i dessa ord?
På samma sätt skulle Degerfors kunnat tagit in en känd artist för att skriva en inmarschlåt istället för Eddie Lövholm Erikssons ”Aldrig ensam med oss”. Givetvis kan det bli en bra och härlig låt men den kommer aldrig få den känslan som Eddies låt som är skriven med äkta känslor för Degerfors. Jag trodde styrelsen förstod och prioriterade likadant, att Degerfors bygger på äkta känslor före köpta. Så nu frågar jag mig, vart är vi på väg?
