Den 24-årige trotjänaren
När ÖIS efter ÖFAB:s konkurs har byggt sitt lag har de gjort det ungt och billigt. Ett beundransvärt och även nödvändigt tillvägagångssätt för att överleva, men med den strategin har några truppelement fått mindre utrymme. Erfarenhet, inte minst. Det är därför vi går in till en ny säsong med en 24-årig målvakt som i sammanhanget får benämnas som veteran.
Livet är nyckfullt. Ena sekunden verkar allt gå din väg, den ena framgången avlöser den andra och spännande utmaningar väntar en. Sekunden senare får du en boll på fingret. Hela tillvaron vänds upp och ner och drömmarna som tidigare varit kristallklara tonar plötsligt ut.
Därför sitter vi här, efter en konkurs och två år på fotbollens oglamourösa bakgårdar, med Peter Abrahamsson fortsatt i målet. Det som för honom var en karriärmässig tvärnit blev i förlängningen en grogrund för en ÖIS-karriär som pågått längre än vad vi då trodde var möjligt.
För Abrahamssons framtid var ju utstakad tidigt. Efter genombrottssäsongen 2008 då Dick Last förpassades till bänken väntade en säsong som allsvensk förstamålvakt i en småkaxig nykomling med allsvenskans presumtivt hetaste anfallspar och en ny, modern arena. Till sommaren skulle sedan räddningar på skott från Hannes Stiller och Daniel Westlin bytas ut mot diton från Mario Balotelli och Mesut Özil i sommarens U21-EM, och därefter handlade det om en tidsfråga innan större uppgifter väntade. Om allt gick enligt plan, det vill säga. Men sedan när följer livet tänkta banor?
I januari 2009 var Abrahamsson omringad av guld och gröna skogar. I mars låg han på operationsbordet och fick känna allt hopp om en framgångsrik säsong försvinna likt hans medvetande i samband med narkosen. Efter ett skott på fingret, en månad av vad som verkade vara lyckosam rehabilitering och sedan ett plötsligt bakslag återstod inget annat alternativ än att lägga sig under kniven – och med det vändes tillvaron upp och ner, både för Abrahamsson och för ÖIS. I premiären mot GAIS vaktade David Stenman målet och stod för en insats som fick ångesten att strila ner över oss supportrar likt duschen över Dick Last när han kom på att han missat en del pappersarbete rörande Nathan Coe – Abrahamssons tänkta ersättare.
När sedan även Coe hamnade i sjukstugan sattes hoppet till Bengt Andersson, och ur hans stora men stela skugga lyckades Abrahamsson aldrig ta sig ur. EM-spel på hemmaplan stannade vid en vacker dröm och när året var till att summeras var Abrahamsson ÖIS kanske största förlorare. Katastrofåret 2009 säger det allt och lite till.
2010 skulle bli revanschens år, men även om vi fick uppleva Räddningen kantades stora delar av Peters säsong av en osäkerhet som sådde ett frö av skepticism hos många av oss. Fröet växte dock aldrig ut till något större tack vare en uppryckning under slutet av säsongen som tillsammans med de ekonomiska problemen och ÖIS vilja att sälja honom gjorde Abrahamsson till ett jagat transferbyte. Peter såg nu ut att ha hittat vägen till framgång och utlandsspel, även om resan dit varit annorlunda och krokigare än väntat.
Men så var det ju det här med livet och dess nyckfullhet. Lars Ranäng och Portsmouth lyckades inte sy ihop den miljonaffär som ett tag verkade vara mer eller mindre kvar, och inte heller blev det någon flytt till danska Silkeborg eller Ängelholm. Istället skrev han på ett kontrakt med ÖIS och blev klubben trogen, trots tvångsnedflyttning till division 1 – vilket inte länge sedan hade varit ett otänkbart scenario för en U21-EM-aktuell målvakt. Så blev icke desto mindre fallet, och under en period där ÖIS officiellt blivit antaget som en synonym till turbulens har Abrahamsson varit trofast och ett av få återkommande inslag i laget.
När den tvååriga sejouren i division 1 nu äntligen är till ända tar vi ny sats i Superettan med en talangpool till lagbygge djupare än Hornavan. Leinar, Bengtsson och Johansson är lagets tre vise män, men därbakom är det mest pojkar. Peter Abrahamsson, 24 år ung, får anses vara en veteran. Faktum är att han är den spelare som varit i A-laget allra längst.
Peter har alla egenskaper för att vara en målvakt av hög klass, och det är mycket möjligt att den framgångssaga vi trodde han skulle få när han slog igenom blir sann, om än några år senare än förväntat. Reflexerna är superba, fotarbetet och igångsättandet av spelet blir allt bättre, luftspelet är stabilt och psyket är efter några turbulenta år och fatala misstag starkt nog för att klara av en sådan utsatt position som målvaktsplatsen är. Abrahamsson är en mycket bra målvakt, i sina bästa stunder en gigant vilket han har visat i Söderettan, men jag tycker att det också är på sin plats att lyfta fram den andra sidan av honom, den utanför straffområdets vita linjer.
Abrahamsson är en ledare; en galjonsfigur på det ÖIS-skepp som återigen lagt till i Superettans hamn, och förtjänar att hyllas lite extra för det. Abrahamsson är en veteran. Han har bara förklätt sig som en 24-åring.
