Lirarbloggen: Den eviga underdogen
Frågan är vad en liten kille på tio somrar egentligen vet om fotboll. Året var 2003. Stor och otymplig vankade jag fram genom korridoren. Jag skrålade ramsorna jag hört från ett nästintill fullsatt Ullevi dagen innan. Mina lärare och klasskompisar tittade på mig förbluffade. Vad är det han sjunger för något? Jag hade blivit förälskad i fotbollen och i de rödblåa färgerna. ÖIS hade slagit IFK med hela 4-1. Det jag då inte visste var att året därpå skulle bli en ordentlig käftsmäll.
Minnesbilderna från den tiden är suddiga. Jag får bara upp några diffusa bilder från när jag tog mina första stapplande steg på läktaren. Så pass liten var jag faktiskt när min pappa Introducerade mig för fotbollen. Det som jag minns allra tydligast från den tiden är inte matcherna, de avgörande målen, dribblingarna eller frisparkarna.
Det jag starkast minns är dispyterna mellan mig och mina klasskamrater. Till varje pris skulle jag ha rätt, de skulle förstå att ÖIS var det bästa laget. I min unga – tämligen förvirrade – hjärna var ÖIS alltid bäst, även när det gick som absolut sämst.
Nu vet jag att ÖIS inte är bäst. Vi är idag inte ens nära. Nu vet jag också att det inte är det som är det viktigaste. I alla fall har det inte varit det för mig på senare år. Jag tror till och med att jag uppskattar att vara en underdog. Att det är en av delarna som driver mig som supporter. Tanken att slå underifrån, överaska, vinna mot alla odds är kittlande.
Kanske har det blivit så på grund av att motgångarna varit fler än framgångarna under min tid på läktaren. Kanske att jag börjat uppskatta annat än vinster. Kanske är det under dessa år min vilja att slå underifrån kommit till.
När samma lag vinner år efter år blir det en repetitiv melodi. Förutsägbart. Ungefär som en schlager-låt. Och där var höjningen ja, juste. Tyvärr har mycket av fotbollen blivit så. Det är alldeles för bekvämt. Det sista vi behöver är någon som står ensam på tronen allt för längre. Vår värld förändras ständigt, och det bör fotbollen också göra med jämna mellanrum. Historien har lärt oss att det aldrig blir bra när endast en aktör dikterar villkoren.
Just därför blev jag lite irriterad när Spanien vann så pass enkelt mot Italien som de faktiskt gjorde i EM-finalen. Fast jag vet innerst inne, att jag hade blivit lika irriterad om Italien varit favoriter och sedermera stått som segrare. Jag kommer alltid att sympatisera med förloraren.
ÖIS var definitivt inga underdogs när laget blev min stora kärlek. Tvärtom, då var rollerna annorlunda, i alla för en liten stund. Erik Hamrén och hans mannar hade några bra år och ett par där vi var före våra ärkerivaler. År 2004 förändrades allt. Från att säsongen innan ha kommit på fjärdeplats, för att sedan få kvala är ett minst sagt stort steg. Och sedan dess har vi aldrig riktigt varit i närheten att komma ikapp de större lagen. Sju år senare har spiralen – med få undantag – pekat neråt. Om vi ställer upp de sju senaste åren på ett stapeldiagram, så har stapeln aldrig varit lägre än årets.
Från år 2004 är jag en ständig underdog. Jag avskyr press. Min drömtillvaro är när jag får glida fram obemärkt för att sedan visa min – eventuella – förträfflighet. Även om det så handlar om Trivial Pursiut, skolan eller på att laga köttbullar.
Självklart vill även jag till större arenor. Självklart vill även jag att ÖIS alltid skall aspirera på förstaplatsen. Varenda själ som ställer sig på ÖIS-läktaren har fortfarande tron kvar, att vi snart skall vara herren på täppan, vare sig man erkänner det eller inte. Någonstans där inne finns en tanke att kanske, kanske kan vi i framtiden tampas med de största igen.
Nu har nio år gått och mycket har hänt. Året är nu 2012. En ny korridor, närmare bestämt en gymnasiekorridor, har nu blivit skådeplatsen för mitt skrålande.
- En enda känsla fyller östra stå!
- I medgång och i motgång, i glädje och i sorg!
Med vänliga hälsningar, en helt vanlig underdog.
