Det är dags att sluta drömma
Topparna är höga, dalarna är avgrundsdjupa. Efter 5-1 mot Norrby har vi återigen blivit påminda om ÖIS till synes obotliga sårbarhet under Marcus Lantz.
Vi bjöds på en första halvtimme som var exemplarisk, med ett spel som var njutbart. Det är så bra ÖIS kan vara 2017. Det är så bra ÖIS kan vara under Marcus Lantz. Men det var då, för en knapp vecka sedan, hemma mot Dalkurd.
Idag, på Borås Arena, var det uppbyggt för en lika bra uppföljning. Norrby, en klart överkomlig motståndare, skulle besegras och Sällskapet skulle tillbaka upp på den allsvenska kvalplatsen. Detta i ett strålande solsken med ett fint bortafölje. Det fanns inget annat.
Spelmässigt utlovade också matchinledningen en del, med ett visst övertag. Därefter började försvarsmisstagen att hagla, och inställningen hos spelarna på planen försvann med den knappa vinden.
David Johansson var många meter ifrån när Norrby, visserligen med ett klassavslut, tog ledningen. Jacob Ericsson hade noll koll bakom ryggen när hemmalaget utökade. Danny Ervik var ute i kiosken, blev bortgjord, och 3-0 var ett faktum. 3-0 mot Norrby IF.
Topparna är höga i det här ÖIS-laget, och de tre raka segrar laget kom till Borås med har talat om en förmåga att vinna kontrollerat. Dock har vi sett bottennapp som 6-0 mot Trelleborg, som idag – 5-1 mot Norrby.
Ytterst är det förstås en fråga om inställning. Huvudena kan ena dagen vara på spelhumör för att nästa inte finnas där alls. Ytterst är det förstås också Marcus Lantz ansvar att se till att inställningen är där.
Jag förstår alla dem som vill jubla och hylla Lantz när det går bra, när ÖIS spelar bra. Jag förstår också dem som, efter en ynka förlust, skriker efter hans avgång. För ska ÖIS kunna ta nästa steg, ska det match efter match kännas roligt att se Sveriges äldsta fotbollsklubb, är det allt annat än hållbart att fiska upp stövlar snarare än fiskar.
Trots en stor mängd rutin i laget är ÖIS under Lantz alldeles för sårbart så fort det går emot. Det är heller ingen enstaka iakttagelse, utan ett problem som funnits sedan skåningen tillträdde 2013. Samtidigt finns i grunden en spelidé som på ett sätt förtjänar mer kredd än den fått. Tyvärr kommer det aldrig att räcka hela vägen.
Kritiken mot Lantz är emellertid väldigt lätt såväl som rätt. Spelarnas individuella insatser kan nämligen inte skyllas till fullo mot honom. För när William Atashkadeh inte ser egenansvaret i att ta de extra löpstegen, när Daniel Paulson tappar boll efter annan och Sebastian Carlsén matar långbollar utan eftertanke blir det svårt oavsett tränare.
Förtydligas ska att dessa tre spelare i sig på inget sätt ska belastas för dagens flopp – Paulson var exempelvis de facto en av få ÖIS:are som åtminstone ville något – men de är tre av 14 exempel på spelare som underpresterade å det grövsta på konstgräset. Speciellt såg vi bl.a. en backlinje att mångordigt kritisera. Den kollektiva, såväl som individuella, insatsen var dessvärre så gott som obefintlig.
Obefintligt var inte läktarstödet, som var minst jämförbart med hur det ser ut och låter på hemmaplan. Argumentet att publiken i sig hjälper laget till segrarna på Gamla Ullevi är således inte hållbart. Grundproblemet är något helt annat, och ett problem som kräver en lösning.
Lika kul som det var att se ÖIS spela vackert mot Dalkurd, lika bedrövligt var det att se 5-1 mot ett lag som sett till förutsättningarna ska slås. Vi kommer att få se såväl dalarna som topparna fler gånger framöver, eftersom att det är så detta ÖIS-lag fungerar.
Jag har ingen konkret lösning på det hela, då det finns fler än ett fel att åtgärda. Jag vet emellertid att det är dags att sluta drömma om Allsvenskan. Åtminstone så länge vi fortsätter tas ner på jorden såhär abrupt.
