Djurgården - Örebro
3 - 0

Djurgårdens IF - Örebro SK 3-0: En varg utan huggtänder och klor

ÖSK kom till Tele2 med en förhoppning om att sabotera guldstriden för hemmalaget Djurgårdens IF men fick istället en straff emot sig direkt och det orutinerade laget lyckades inte rubba serieledarna utan fick istället se sig besegrade med 3-0 efter nittio minuters sidledspassande emellan mittbackarna.

Ska det bli en sån match?
Ju mörkare hösten blir, desto mörkare blir min personlighet. Det är oundvikligt och som jag förstått det väldigt svenskt. Höstdepression säger vissa och kanske är det svaret men en sak är iallafall säker, Örebro SK hjälper inte, snarare tvärtom.

Trots detta sinneslag så hade jag inga problem med att nollställa mina förväntningar/farhågor när matchen väl var igång, låt ödet avgöra matchen! Synd bara att ödet verkade vara på de 28.000 djurgårdssupportrarnas sida denna match för det började horribelt för ÖSK. Redan efter en minut så kom Haris Radetinac i djupled på en boll och hade Kevin Wright emot sig, Haris bestämde sig för att skicka in bollen men Wright agerade som en power forward i basket och blockade bollen med handen. Först pekade Stefan Johannesson på en hörna men sedan kom fjärdedomaren in i situationen och påpekade för Stefan att det var straff, vilket han sedan dömde. Lite ironiskt ändå med tanke på att Axel Kjäll sa att det var kul att vi hade en fjärdedomare denna match, how ironic. Fram steg Fredrik Ulvestad och efter lite tvekan fick han iväg ett lågt avslut mot Oscar Janssons högra stolpe som han var på med fingerspetsen men bollen gick in ändå, 1-0 Djurgården i den tredje minuten.

Uppförsbacke direkt för ÖSK och nu var det dags för Martin Broberg, Filip Rogic och Carlos Strandberg att gå framåt för ÖSK. Va? Var ingen av dem med? Vilka hade vi istället? Viktor Prodell, Johan Bertilsson och Jake Larsson? På en bra dag kan dessa herrar göra mål men mot Djurgården, i första halvlek framförallt, fick de inte mycket att göra. Istället fick Oscar Jansson agera Andrea Pirlo när han och backlinjen agerade som ett futsallag och passade emellan varandra tills domaren var nära att ge dem ett gult kort vardera för maskning.

Okej, jag överdriver men ÖSK skapade ingenting i första halvlek som en kan komma ihåg på rak arm utan istället blev det passningar emellan backlinjen och våra mittfältare i form av Martin Lorentzson, Nicklas Bergmark och Yaser Kasim fick inte många bollar att jobba med och då kan ni tänka er hur få bollar våra anfallare hade att jobba med. Sen ska en komma ihåg att den trio jag nämner ovan var en helt nykomponerad mittfältstrio, inte alls den trio som spöade IFK Göteborg på Gamla Ullevi i våras så en ska inte ha för stora förhoppningar på dem men detta sidledsspel skrämmer iväg fotbollspubliken till den dolda hockeyarenan bredvid, av helt förståeliga anledningar dessutom.

Uppryckning
Så första halvlek utvecklade sig inte positivit för ÖSK, ändå slutade den endast 1-0 och visst hade Djurgården ett par omställningslägen men ingenting farligt skapades. I andra kom ÖSK ut lite skarpare än i första och en kände att laget hade momentum, kanske hängde ett till cykelsparksmål av vår blå tunna, Viktor Prodell, i luften meeeen istället gjorde Djurgården 2-0. Innan det skapade vi ett par hörnor som Jake slog på första gubbe och Bertilsson hade ett volleyförsök som en endast försöker sig på i spelet fifa som gick tätt över ribban. Men som jag har sagt så många gånger att det blivit ett mantra nästan, när en inte gör mål på sina chanser så får en lida. Vilket alla svartvita i landet fick göra när Ulvestad skickade iväg ett misslyckat skottförsök mot målet som istället blev en lyckad passning till måltjuven Buya Turay som vinklade in 2-0 till Djurgården i den sextiotredje minuten.

Bertilsson var nära att reducera fem minuter senare när han skickade iväg ett lågt och hårt avslut mot bortre stolpen som Tommy Vaiho räddade och närmre än så kom ÖSK inte en reducering och istället fick vi glädja oss åt att Simon Amin gjorde comeback med några minuter kvar av matchen och Djurgården fick glädjas åt att Emir Kujovic skickade in 3-0 i den åttionionde minuten efter en framspelning av Jonathan "ÖSK-hataren" Ring, vilket också blev slutresultatet.

Matchfakta
Djurgården - ÖSK 3-0 (1-0)
1-0 Fredrik Ulvestad (straff)
2-0 Mohammed Buya Turay (ass. Fredrik Ulvestad)
3-0 Emir Kujovic (ass. Jonathan Ring)
Varningar DIF: Ingen
Varningar ÖSK: Yaser Kasim (avstängd nästa match)

"VARFÖR SPELAR NI TILL OSCAR HELA TIDEN?!" Vrålade min bror när jag var i köket och höll på med annat. En mening som jag tycker beskriver ÖSKs spel när de är som sämst, det är en sak att vi har mycket bollinnehav men då ska bollinnehavet vara på offensiv planhalva och inte i vår backlinje, något är fel på vårt spelsystem. Om det är något hos de individuella spelarna som inte klickar eller om det är Axels spelidé som gjort att spelarna tar det extremt säkra före det osäkra vet jag inte men Axel vet nog om att detta spel inte kommer leda till någon större framgång och jag hoppas innerligt att vi öser på nästa år. Även om vi kraschar och brinner som ett resultat, det är roligare att kolla på.

ÖSK när de spelar som de gjorde igår kan jämföras med en orm utan gift, en falcon utan alkohol eller en varg utan huggtänder och klor. Uddlöst, helt enkelt. Som jag nämnde ovan så var den elvan vi ställde på planen inte en elva som kan rå på en serieledare på ett fullsatt tele2 i deras sista hemmamatch där de kan ta ett enormt kliv mot guldet, att tro det är i slutändan naivt. Men vi supportrar är naiva och det ska vi vara, vi ska vara drömmare och inte nihilister. Så även om det är naivt av oss att tro att vi kan rå på Djurgården på Tele2 så är det bättre än alternativet. Och om vi fortsätter tro och drömma så kanske det smittar av sig på spelarna, och när de börjar tro och drömma så kanske resultaten börjar trilla in också. Då kanske vi vinner mot Djurgården, Malmö, Hammarby och så vidare.

Men som det ser ut just nu så har vi inte materialet för detta, spelare som Yaser Kasim tycker jag vi kan släppa efter säsongen, han kämpar hårt vilket jag gillar men vi har redan Johan Mårtensson som kan göra just det och vi behöver inte två av honom. Snarare behöver vi någon som vågar och har en blick för spelet som gör att vi kan bryta mönstret av att passa fram och tillbaka mellan mittfält och mittbackar. Sedan har vi anfallet och jag har redan kallat Prodell för blå tunna i denna matchrapport och det är min åsikt/jämförelse för även om han har gjort årets mål i ÖSK (Rogic mål mot AIK tätt bakom) så har han helt enkelt inte varit bra alls denna säsong. Jag struntar helt och hållet i hur hårt han jobbar, det är mål och assist som gäller för vår anfallare.

När det kommer till juniorerna så skötte de sig efter omständigheterna okej, det var ingen lätt match de fick spela i. Jake Larsson däremot hade det svårare mot Elliot Käck på kanten och istället var det Johan Bertilsson som var vår bästa anfallare denna match. Försvaret skötte sig okej ändå, detta var inte som mot Hammarby utan istället hade vi rätt bra koll i straffområdet och Jansson ska även han ha en eloge för sin säkerhet i många ingripanden.

Nu har jag kritiserat både spelidé och spelare men den allra största fienden denna säsongen har varit kontinuiteten som varit otroligt frånvarande. Sällan har vi kunnat ställa upp med samma elva i flera matcher i rad och resultaten har blivit därefter och när vi väl har kunnat ha åtminstone samma mittfält och anfall, som i matcherna mot Falkenberg, Helsingborg och Sirius så har vi spelat hem riktigt fina vinster och samtidigt bjudit på fin fotboll. Så nu gäller det för ÖSK att rehabilitera spelarna, hitta den elva som passar och krydda den med spelare som kan fylla gapen efter Filip Rogic och Carlos Strandberg.

Så vi lyckades inte rubba guldstriden denna gång heller, inte på Tele2 men nu har vi en sista chans att göra det och det på Behrn Arena. På hemmaplan, på våra villkor och jag hoppas att ÖSK verkligen bjuder upp på kamp. Vi kommer slå underifrån men det betyder bara att våra slag kommer slå hårdare när de väl kommer. Vem vet, om vi saboterar för Malmö så visar vi för oss själva att vi kan prestera mot topplag ändå och om vi gör det så kan vi börja tro och drömma om liknande resultat nästa säsong. Och vem vet vart det kan ta oss, ut i Europa? Eller kanske hela vägen till ett guld?