Drömmar om det som en gång var
En berättelse om vägen från ung, passiv supporter till nutidens missbrukare. Från barnvaggan, igenom ett liv av förtryck och derbyförluster och ut på andra sidan som en fullvärdig medlem av den vackra ÖIS-familjen. Nu med drömmar om att fler får uppleva delar av den resan.
”Dick Last är världens bäste målvakt, det finns inte en chans att det blir mål här”, sa jag. Kort därpå fick jag min kompis egenkomponerade IFK-flagga i ansiktet av skadeglädje. Från min position högt, högt upp på Nya Ullevis sektion O hade jag precis fått se Martin Ericsson slå en frispark som ledde fram till 2-1. IFK vann till slut matchen med 5-2. Med dyster min gick den då snart 12-årige jag nedför den branta arenatrappan och påbörjade den långa resan hem. Allt medan kompisen mallade sig över segern och retfullt viftade flaggan bara någon decimeter ifrån min nästipp.
Till slut fick jag nog. Vid det här läget hade vi avverkat en hel fotbollsmatch, en gångmarsch till centralstationen, en knapp halvtimmes tågresa och tjugo minuter på en försommarvarm buss utan luftkonditionering. Det enda som återstod innan vi var hemma var en kort promenad. Men en brusten idrottssjäl har en gräns. Så jag slog till honom. Med min egen flagga. Den som jag, till lärarnas stora förtret, ägnat de senaste veckorna åt i slöjden och som gick i färgerna rött och blått.
Jag vill minnas att jag fick en utskällning för mitt slag. Ingen alltför hård dock; pappa var likt mig ÖIS:are och sympatiserade med min smärta. Kanske även med den som jag åsamkat. Men det spelade mindre roll, precis som utgången i matchen gjorde. För det var derbyna mot IFK inför 30-40 000 på Nya Ullevi i början av 2000-talet och hela arrangemangen runtomkring som fick mig att ta steget från passiv till aktiv supporter. De matcherna formade mig till den ÖIS:are som jag är idag – den som också drömmer om det som en gång var.
* * *
IFK:s framgångar på 80-talet gjorde det inte lätt för oss 90-talister med rödblått hjärta under skolgången. Så är det väl för alla generationer, förvisso. Vi var i klar minoritet. Genom hela min skoltid, från lågstadiet till högskolan, har jag genomgående haft en, kanske två, i respektive klass med lagkänslor likt mina. I övrigt har det blåvita stödet brett ut sig likt en våt filt över klasserna; trots att de flesta inte brytt sig egentligen. Men skulle det vara, skulle det tydligen vara IFK. ”De är ju bra, eller?”
Resultatet av dessa slentrianmässiga kärleksproklamationer till IFK blev att de ständigt försökte förminska mig och min fallenhet till ÖIS. Paradoxalt nog var det detta som fick mig att växa. Infantila skämt, direkt pinsamma gliringar efter derbyn – det enda som det medförde var att jag blev än starkare i min tro om att jag var på rätt väg medan de andra svängt fel. Genom åren har jag sett många exempel på att så är fallet. ÖIS är så mycket mer än en idrottsförening. Det är en livsstil. En familj. Tack ”IFK:are”, för att ni var med och fick mig att inse det.
* * *
Hela mitt supporterskap härrör ju dock inte från ett fotbollsmässigt utanförskap i skolan. Jag har haft ÖIS:are stämplat i pannan ända sedan jag kom till världen för snart 22 år sedan. Med en klok pappa som förde vidare sin vishet till min storebror föll alla bitar på plats tidigt. När jag sprang runt med min plastboll på vår gräsmatta var det förvisso allt som oftast någon landslagsspelare som jag iklädde mig rollen som, Ljungberg var en favorit, men ÖIS fanns alltid med i tanken och när pappa eller brorsan gladde sig över en seger jublade jag ikapp.
Så värst aktiv var jag däremot inte under 90-talet. Konstigt vore väl annat, med en ensiffrig ålder var locktonerna från andra saker i livet helt enkelt starkare. Min egen fotbollsträning, springa runt med håven och fånga fjärilar, leka krig med knallpulverpistoler utan att förarga den bittra granntanten – ni vet hur det är. Men på andra sidan millennieskiftet skulle allt komma att ändras. Och till slut leda fram till den ÖIS-galning som nu skriver detta.
* * *
Bra uppfostran och imbecilla IFK:are räckte bara så långt - det som verkligen fick mig att ta kliv i supporterskapet tog sin början 2002. Sedan såg jag aldrig tillbaka. Derbyna mellan ÖIS och IFK skulle numer spelas på Nya Ullevi, och med det beslutet öppnades en oändlig mängd dörrar; såväl för klubbarna som för oss utanför. Målet med flytten var lika självklart som genialt: skapa en fotbollsfest. Evenemangs- och marginalsupportrarna skulle lockas bort från soffan och in på arenan. Sveriges mest publikdragande matcher skulle spelas i Göteborg, inte i Stockholm.
Medlen för att förvandla detta från vision till verklighet var enkla: skapa ett surr i alla skol- och personalmatsalar i och kring Göteborg. Låt människor dra människor. Med hjälp av ett Göteborg i derbyskrud – affischer, vimplar, radioreklam – blev så också fallet. Hela regionen gick in i derbyläge. Det pratades, skrevs och andades fotboll på ett sätt som var omöjligt att undgå. Så även för mig. Jag drogs med i stämningen och när dagen väl kom var jag på plats på Nya Ullevi. Tillsammans med 37 762 andra.
Derbyna på Nya Ullevi gick inte att missa. Marknadsföringen var enkel, omfattande, med glimten i ögat - men framförallt väldigt effektiv. Resultat: publikfester.
Den matchen vann vi med 2-1, och sedan rullade det bara på. Att vi på hösten tryckte ned de randiga ordentligt i skorna med 5-2 efter en uppvisning av Afonso som Allsvenskan sällan skådat gjorde inte direkt saken sämre. Jag började gå på fler matcher, derbyna blev årets höjdpunkter (att granska stapeln på ÖIS hemsida med antalet sålda biljetter var oerhört spännande), Canal Plus säsongskort inhandlades liksom ÖIS dito så småningom.
Plötsligt utan att egentligen veta hur det gått till så satt man där och grät ikapp med Anders Prytz efter förlusten mot Kalmar borta 2006.
* * *
Sju år senare har intresset bara stegrat trots såväl ekonomisk som sportslig kräftgång. För det har jag till stor del dusterna på Nya Ullevi att tacka. När vi nu efter några tuffa år sitter i en position där vi är åter i elitfotbollen och Allsvenskan ”bara” är ett steg bort kan jag inte undgå att blicka tillbaka på svunna tider. Efter några år på fotbollens bakgårdar och i medieskugga har gapet till IFK ökat markant. Så även till Häcken; åtminstone sportsligt och marknadsmässigt. Platsen där bakom är däremot inom räckhåll.
Så jag drömmer. Om avancemang till Allsvenskan. Att, givetvis med en ekonomi i balans, ta hissen en våning upp till finrummet och på riktigt återuppta rivaliteten med IFK och ställningen som de största och mest populära lagen i Götet. Jag drömmer om en stad som på nytt färgas rött, blått och vitt inför derbyna och som får Göteborgarna att gå man ur huse. Jag vill att luften på nytt ska vibrera av derbystämning så som den gjorde då, inte mig emot med ett crescendo där allting exploderar på Nya och inte Gamla Ullevi.
Men framförallt så önskar jag att fler unga killar och tjejer som inte riktigt har tagit steget till att bli fullblods-ÖIS:are får möjligt att bli frälsta så som jag blev. Att få uppleva tre mål i samma hörn på John Alvbåge eller vilken målvakt som då kan tänkas stå (det är inte för sent för en comeback, Bengan) och den sköna känsla som infinner sig med vetskapen om att vara bäst i stan’. Eller bara en sådan liten men ack så viktig detalj som att slippa de spydiga kommentarerna på rasten i skolan. De där som man utåt sett borstar av sig i en handvändning, men som egentligen lämnar små avtryck inuti en.
Jag vill helt enkelt att fler ska få uppleva den resa som jag har gjort. Kanske utan 2-5-förluster och uppkörda IFK-flaggor i ansiktet. Men det andra. Det hade jag gillat. Det drömmer jag om.
