CHANS
En fotbollsberättelse i elva delar av Hans Sjöberg. Del 1: Hammarby-Djurgården, juni 1967.
Presentation av Hans Sjöberg.
Jag blev mycket imponerad. Det stod en grabb och sköt en fotboll mot husväggen hemma på Åsögatan. Gång på gång. Hårdare och hårdare. Vild i blicken. Jönsson, portvakten, var inte imponerad. "Sluta förbannade unge!" Jönsson var på väg ner. Grabben hörde ingenting. Han var djupt koncentrerad. Jag gick fram och klappade honom på axeln.
"Hej, jag heter Jonny. Vi måste springa nu."
"Jonny! Ska vi inte åka snart?" ropar Kjelle nerifrån gatan. Det är i juni 1967. Mina föräldrar är skilda och jag bor hos min pappa, men eftersom han är en stor jävla idiot som inte kan ta hand om sig själv, så bor jag egentligen hos min farmor och farfar. Gertrud och Wille. Det är bra. De är bra. Mina bästa vän heter Kjell Hansson. Han bor granne. Vi är sju år båda två. Han är född i februari och jag i mars, men jag är längst. Idag ska vi på fotboll. Hammarby - Djurgården. I allsvenskan. Det är vår första riktiga match. Gertrud öppnar fönstret och ser på Kjell. Hon säger: "Snälla rara, det är flera timmar kvar!"
Wille är nere på fiket på Folkungagatan. Vi springer nerför backen. "Tjenare grabbar!" Saft eller mjölk? Kaffe eller öl, kortspel eller tipset, cigaretter eller pipa? Vi får var sitt spelkort av Wille. Turkort. Kjelle drar en joker. Jag drar hjärter ess. Alla gubbarna är där och pratar om matchen. Vilka ska spela? I dag gör "Kocken" debut. Lirar "Nacka"? Förra veckan kom årets första seger. 1-0 mot GAIS. Nu vänder det. Hammarby kommer alltid tillbaka. Det säger Wille!
Nu är vi där. Det är folk överallt. Över 15000. Gertrud tar mig i handen. Kjelle? Uppför trappor, nerför trappor. Här är våra platser. Sätt er. Men vi står, så vi ser, gräset därnere, jag har aldrig sett någonting så grönt. Solen värmer. Alla verkar så glada. Wille lägger armen om både Kjell och mig på en gång. Han säger:
- Det där är vårt lag. De ska göra mål där borta. Titta på spelarna: Målvakten heter Ronnie Hellström, han är bara 18 år.Där är vår lagkapten Inge Persson och där borta är Kenneth Ohlsson, han är 19 år. Ute på kanten står "Nacka" Skoglund och pratar med Tom Turesson och han som står ensam längst fram heter "Kocken" Andersson. Det är våra spelare. Våra spelare i vårt lag.
När "Kocken" gör sitt andra mål, på sin andra chans i matchen, och avgör, så reser sig alla runt om oss och skriker rakt ut. Av glädje. Kjell börjar gråta. Gertrud kramar om honom. Han hoppar och skrattar och gråter på en gång. 2-1. Jag tänker: "Det här ska jag aldrig glömma."
Nog är man väl en positiv natur innerst inne. Det man minns mest är dagarna med sommar och solsken? Det är som med Hammarby. Visst åkte de ut det där året, men det alla pratade om i åratal efteråt var segern mot Djurgården, svenska mästarna och Rolf "Kocken" Andersson är för alltid en hjälte. Det var 1967. En solblekt dröm om att ingenting, trots allt, var omöjligt. För Kjell och mig hade historien bara börjat.
Nästa vecka: AIK- Öster, oktober 1978.
Läs del 2 här.
