En fotbollsförening är en folkrörelse – tankar efter en årsstämma

En fotbollsförening är en folkrörelse. Det är medlemmarna, vanligt folk som går på matcherna och bär fram sitt lag som är grunden, rötterna varur klubben hämtar sin näring. Utan fansens engagemang spelar det faktiskt ingen roll hur många storsponsorer som stöder klubben ekonomiskt. Detta är grundläggande och självklara sanningar som alla borde kunna skriva under på. Så varför skriver jag det då? Jag återkommer till det i slutet.

En kort tillbakablick: När ÖSK så orättfärdigt degraderades 2004 reste sig staden som en man och slöt upp vid sidan av sitt gamla ärevördiga flaggskepp. Kapitalstarka personer gick samman och skapade Spelarinvest för att ge klubben ekonomiska muskler. Även många ”vanliga” gick in som små aktieägare. Det var en skön känsla att vara delaktig och stötta klubben även ekonomiskt. Publiken kom som sällan förr. ÖSK:s väl var allas sak, och det var i en närmast lyrisk stämning man följde lagets väg från degradering och stadigt uppåt i Allsvenskan, alltmedan den ekonomiska kostymen växte genom rekordmånga sponsorer, eller samarbetspartner som det väl heter.

Så när började det gå fel? Jag är inte insatt i klubbens inre arbete utan en vanlig supporter, så det får bli gissningar jag själv får stå för. Redan 2008 och 2009 när klubben sportsligt gick stadigt framåt, kunde oroande tecken märkas. Spelarinvests uttalade ”affärsidé” var ”köp spelare billigt och sälj dyrt”, vilket skulle generera pengar till nya spelarinköp och så vidare. Problemet var att det inte riktigt fungerade, och klubbens goda ekonomiska resultat var mer en följd av goda publiksiffror och sponsorintäkter. Det skrevs i princip inga längre kontrakt än tre år. Det innebar att en ny, lovande spelare behövde en säsong på sig att ta plats i startelvan och spela in sig i laget, en säsong att prestera på topp, varefter han egentligen måste säljas om det skulle bli några pengar. Ett år att prestera, alltså, annars går han som bosman efter det tredje året. Det är självklart att detta motverkade den långsiktighet som är så viktig för ett lagbygge.

Jag gissar att det jag beskriver är ungefär vad som skedde. När Sixten Boström tillträdde 2008 fanns det pengar i Spelarinvests kassakista och han fick de spelare han ville ha. Det var i princip samma spelartrupp som spelat ihop sig i tre år som tog tredjeplatsen 2010. Men nu började kontrakten löpa ut för flera nyckelspelare, och alla insåg att man nu skulle tappa kontinuiteten eftersom man byggt kortsiktigt med sitt lagbygge och inte skrivit längre kontrakt eller förlängt i tid. Den kraftiga tillbakagången 2011 förklarade också Sixten Boström delvis med den stora genomströmningen av nya spelare under året. 

Jag skrev att alla insåg detta. Fel. Jag tror inte att alla insåg detta, och problemet är att de som inte insåg det var stora delar av ÖSK:s ledning. När ordföranden vid årsstämman gjorde en kort historik och försökte hitta en förklaring till fiaskot och fallet från tredjeplats till nedflyttning på två år, var enda förklaringen att man hamnat i ett ”tunnelseende” efter framgångarna.

Jag inser att det vid nedflyttningen var helt nödvändigt för klubbens överlevnad att kapitalstarka personer satte axeln till. Och jag kommer alltid att känna tacksamhet till dem för det. Jag tror att dessa personer drevs av ett ärligt engagemang för klubben och inte har räknat med någon större avkastning på sina pengar. Problemet jag ser är att man ansåg sig köpa, och faktiskt köpte sig, bestämmanderätt över det sportsliga i klubben. Man kan vara en god företagsledare utan att förstå sig på fotboll. Och man kan stötta en klubb med sina pengar och sitt engagemang. Men det är en helt annan sak att styra den sportsligt sett.

Jag har alltid tidigare tagit för givet att det är medlemsdemokrati som gäller i ÖSK liksom i alla andra idrottsklubbar, oavsett ägandeform. Medlemmarna styr genom sina röster. Det är också en förutsättning för det engagemang som är livsviktigt för varje idrottsklubb. Det var först nu, i samband med årsstämman 2013, som jag till min förvåning insåg att det inte är så, utan att man har ”trollat bort” 51-procentsregeln och att det helt enkelt är de stora aktieägarna som styr ÖSK.

Efter katastrofåret 2012 bildades en initiativgrupp av några medlemmar, som ville se bättre kommunikation, större transparens och även få klarhet i var klubben står ifråga om 51-procentsregeln. Uppropet fick drygt 350 underskrifter och mynnade ut i fyra motioner som ställdes till årsstämman. Jag ska inte recensera motionerna, som samtliga avslogs – även om man behövde ha hörsel som Stålmannen för att kunna avgöra att nejrösterna var fler än jarösterna. Det intressanta – och oroande – var hur detta medlemsinitiativ bemöttes. 

VD talade om ”energiläckor” – vilket uppenbart var riktat mot dessa besvärliga medlemmar som faktiskt har åsikter om hur klubben styrs. Och ordförande kommenterade de krav på avgångar i styrelsen som har framförts på SF:s forum (dock inte av Uppropet) med att ”så låter det alltid”. Och ingen som var där vill nog påstå att bemötandet av motionerna och motionärerna uppmuntrar till flera medlemsinitiativ. Ifråga om information har det onekligen skett en stor förbättring, särskilt sedan Uppropet kom. Men jag tror att vad fansen menar med kommunikation är att även ledningen lyssnar på medlemmarna, medan ledningen med kommunikation menat enkelriktad information.

Det finns ytterligare en oroande ekonomisk aspekt. När polismyndigheten med krympande medel såg möjligheten att börja ”beskatta” de klubbar som drivs som aktiebolag så blev givetvis ÖSK försökskanin. Om man omsätter de ”böter” som klubben får betala för polisbevakning när stökiga bortafans kommer på besök (otroligt, inte sant?) i biljettintäkter, så ser vi hur biljettpengarna för några hundra åskådare varje sådan match går raka vägen till poliskassan. Dessutom har polisen ”fasat in” denna nymodighet med rabatt i början för att inte chockeffekten ska bli för stor. Klubben har överklagat, och det är bra, fast tydligen utsiktslöst. 

Sedan detta blev klart har jag i min enfald tagit för givet att klubben inte tänker finna sig i detta penningtapp – tala om ”energiläcka” – utan gå tillbaka till en mer konventionell föreningskonstruktion och så slippa dessa kostnader. Men jag var visst enfaldig. Den utmärkta bloggen Eyravallen kommenterar från dialogmötet 25 februari att han inte fick intrycket att man såg denna poliskostnad besvärande hög. Jag förstod ingenting. Som jag ser det är det ett jätteproblem. Det var först efter årsstämman som en möjlig förklaring dök upp. Kan det verkligen vara så det ligger till? Är det så viktigt att behålla nuvarande ägarstruktur att klubben hellre får blöda flera hundra tusen kronor om året helt i onödan än att klubben får bli en ”vanlig” elitfotbollsklubb igen? Jag hoppas att jag har fel.

Därför känner jag oro för klubben i mitt hjärta. Jag är rädd att man har distanserat sig från rötterna – de rötter som är grunden och näringen – och då börjar en långsam men säker förtvining och död. Om man skulle fråga sportintresserade örebroare vilken sport som känns hetast i stan just nu, så är nog inte svaret fotboll, tyvärr. ÖSK har länge varit ohotat som varumärke och sponsormagnet. Men så är det inte längre. Det krävs ödmjukhet för att hantera den nya situationen, och jag är inte säker på att den finns.

Se detta skrivna som ett varningens ord eller en överdrivet pessimistisk drapa från en representant för gnällbältet, vilket ni vill. I vilket fall som helst hoppas jag att det mesta jag skrivit ska visa sig felaktigt, att allt står väl till i klubben, och ingen är gladare än jag i så fall. Nu stundar en ny säsong, och låt oss alla heja fram vårt lag till fotbollens finrum, där ÖSK hör hemma.

FORZA ÖSK!