En premiär i sann ÖIS-anda
Om en premiär som inte gick som förväntat, men ändå precis så.
Till viss del får jag faktiskt skylla mig själv. 21 år av supporterskap till världens vackraste men likväl mest neurotiska idrottssällskap har gett mig mycket lärdom – inte bara om sporten fotbollen, utan om livet i stort. Jag har lärt mig allt från undvikande av offsidefällor till moraliska värderingar till hur en företagsrekonstruktion tar steget från böckerna, in i verkligheten. Allt detta och mycket mer tack vare en omättbar kärlek till ÖIS.
Men framförallt har jag lärt mig att om någonting verkar vara för bra för att vara sant, då är det sannolikt så. Jag borde därför ha vetat bättre än att gå in till seriepremiären tillika Superettan-återkomsten med ett lugn inom mig. ÖIS, premiär och lugn i en och samma mening? Hur kunde jag vara så godtrogen? Lätt förblindad av den eminenta försäsongen gick man in med såväl förhoppningar som vissa förväntningar om att 2013 skulle bli året då vi slapp inleda seriespelet i motlut, utan istället kunna ta fart ned för segerbacken.
En fin målbild, till och med en realistisk sådan – om det inte vore för ÖIS DNA. Den i ÖIS-kretsar ökända men i övriga världen okända Ö-kromosomen som bara gör sig påmind när den kraschar premiärfester. 0-0, 1-5, 1-1, 1-3, 2-2 och nu 0-2. Hur svagt motståndet än må vara, hur talangfullt och formstarkt ÖIS än är – ett premiärmisslyckande är ett lika säkert vårtecken som krokusens uppkomst ur marken.
Att förlora mot Falkenberg är ingen katastrof. Att göra det i en premiär är nästan bara logiskt. Det som oroar och får varningsklockorna att ringa är den lealösa insatsen. På och runt omkring press- och hedersläktaren figurerade Sören Börjesson, Håkan Mild, Robert Bengtsson-Bärkroth, Mentor Zhubi – med flera. I slutskedet av matchen fann jag mig själv fundera kring om inte de hade kunnat göra det bättre. Försvaret agerade virrigt, offensiven var idéfattig och på bänken fattade Prytz beslut som fick alla läktarcoacher att harkla sig och ta ton.
Problemets kärna och som sedan spred sig på planen likt ringar på vattnet är som jag ser det den klara förlusten på det centrala mittfältet. Falkenberg spelar likt oss ett 4-4-2 men firma Svensson/Wede hade betydligt bättre understöd än Lindström/Lundgren. Såväl Ericsson som Ohlsson låg brett i sina utgångspositioner vilket gav stora ytor att täcka av centralt, med följd att Lindström och Lundgren ofta kom steget efter och aldrig in i duellerna ordentligt. Och låt oss vara klara med en sak: ÖIS framgångsrecept under Prytz ledning, framförallt nu under våren, bygger till stor del på vunna dueller för att sedan vända snabbt.
Misslyckas vi med det hamnar försvaret under hård press och är till större del benägna att slarva. Detta märktes inte minst i uppspelen som ofta slogs både långt och slarvigt, med följd att Wallén och Karlsson fick nästintill omöjliga bollar att arbeta med och aldrig kom in i matchen. Sådana här bottennapp är nog tyvärr svåra att undvika för en ung, oprövad och tunn trupp. Det finns således ingen anledning för avgå-kören att sjunga upp, men däremot väcks många frågeställningar.
Hur hanterar det här laget motgångar? Hur viktig är egentligen Adam Rosén för vårt försvarsspel? Varför i hela friden tog Hannes Sahlin hand om högerfrisparkarna med sina ballonglyftningar, istället för Johan Lundgren? Hur tänkte Prytz när han tog av Wallén med timmen spelad och ersatte med Tobias Bratt, och därmed avslutade utan boxspelare i ett läge när vi började lyfta långt och hade haft stor nytta av honom? Varför blev Jacob Ericsson, den spelare som såg piggast och initiativrikast ut offensivt, utbytt? Vad var poängen med att ha Hedman och Carlsson på bänken när de uppenbarligen inte var hela nog för att spela ens vid ett tvåmålsunderläge?
Och hur är det möjligt att vi bara var 2 500 på vår premiärmatch i, och återkomst till, Superettan? Spelarna ursäktas lite av att ha en matchotränad Sahlin och något osäker Azulay i backlinjen. Vi kan dessutom räkna med att det infann sig en del premiärnerver hos spelarna som nästan uteslutande är helt nya på den här nivån, vilket knappast minskade av att vara första gången de spelade på naturgräs för i år; kalvar på grönbete-känslan var påtaglig. Men vi supportrar då, vad var vår ursäkt? Att det var lite kylslaget? Ett plötsligt sug efter en kall öl i tv-soffan? En bromance för Niklas Jarelind eller kanske Martin Åslund?
Mycket måste rättas till efter gårdagen. För alla inblandade – inte bara spelarna. Annars åker vi hissen ner till division 1 igen, och efter att återigen ha smakat på tillvaron i elitfotbollen är inte det ett ställe jag vill tillbaka till. På söndag väntar Assyriska, och de ska fan i mig få betala för det här premiärdebaclet.
Wilhelm Fribergs Idrottssällskap ger inte upp i första taget, det är en sak som är säker.
