Lirarbloggen: En simpel träningsmatch
Det är något speciellt med träningsmatcher. Dessa – på pappret – helt betydelselösa duster vars enda effekt för oss supportrar är en känsla och en spekulering om hur säsongen bör te sig. Antingen lämnar man arenan med en strimma av hopp, eller så går man därifrån med ett becksvart mörker hängandes över sig. Man vill veta att laget är på rätt väg och att allting börjar sätta sig på plats. Där står vi, helt utelämnande till tränaren och hans marionett-dockor. Det enda vi kan påverka med är vår blotta närvaro.
På träningsmatcherna infinner sig endast den trogna skaran, vi som redan är frälsta. Där står vi, vecka efter vecka, och undanröjer alla andra bagateller som råkar infinna sig i schemat. Saker som i jämförelse är rent av meningslösa. Sådan är vår verklighet. Sådan är min verklighet. Det är det vackra med de här matcherna. För jag vet att vi alla på plats hyser samma kärlek, vi delar samma ångest och upplever samma eufori. Och detta trots ålder eller antal år som medlem.
Många var nog lite oroliga över målskörden inför söndagens match. Eller den uteblivna målskörden skall nog sägas. Jag skrev inför matchen att vi borde sansa oss, och inte måla fan på väggen. I samma inlägg skrev jag att vi måste stötta firma Hedman och Karlsson så de börjar göra mål. Som en skänk från ovan gör de båda varsitt! Magnifikt. Kanske läste de min uppmaning? I vilket fall som helst var det två förlösande mål som tog mig till skyarna och nu är det nog dags för mig att sansa mig. Vi är inte i Superettan efter 2-0 mot Husqvarna Robin. Okej, men man måste få drömma. Ibland är en dröm det finaste man har, som den gode Hellström sjöng.
Min känsla inför det här året är att det kommer bli fruktansvärt svårt för motståndaren att få in bollen bakom Abrahamsson. För framför, står en mur som gör vilket lag som helst grön av avund. Det känns stabilt. Otroligt stabilt. Jag har läst på diverse sidor att många anser att Sahlin-Jonsson är det optimala mittbacksparet. Jag hävdar fortfarande – med en dåres envishet – att vi bör ha med Leinar. Vi behöver hans spel i luften, både i eget och i motståndarens straffområde. En sådan krigare bör strida på fältet.
Jag hoppas att Lycén kommer igång snart. Visst såg jag tendenser i söndags, men jag såg även horribla första-toucher och tveksamma inlägg. Han kanske blev lite störd av att bli kallad kärring av Küce, det var makalöst roligt. Det piffade till stämningen och höjde intensiteten några snäpp. Fotboll är tufft och det visade sig till och med på en simpel träningsmatch. Och som kronan på verket avslutar Tommy med en brysk nedsparkning. Han tog sig nog vatten över huvudet Küce för resten av matchen präglades utav burop – mot just denne man.
En ny vecka innebär en ny raksträcka mot nästa batalj. Matchen är mot ett taggat Varberg BOIS, en riktigt bra värdemätare. Den går av stapeln på ÖIS-gården, vår egen borg. Inte en chans i världen att vi blir avklädda där. På lördag återkommer ÖIS och kanske återkommer även jag med ett nytt, svindlade blogginlägg.
