En Snapphane som Spanar runt kröken
Idag vill jag börja med att ge en stor eloge till de som låg bakom den senaste reklamen som Malmö FF släppte igår kväll på sina sociala medier. Och att kalla det reklam känns nästan förminskande – det här var något större.
(In på MFFs instagram och se filmen)
Har du inte sett den? Då är det dags att skaffa ett Instagram-konto enbart för att uppleva de mäktiga scenerna i ”Ett arv som förs vidare i generationer. Nu börjar en ny era.”
Och visst fan ska du som läser detta vara en del av den!
Så kom! Stötta! Heja fram Töserna mot det första guldet sedan vi medlemmar startade resan! Köp årskort till damerna, gå på match och var med när vi slår publikrekord!
Efter att ha sett de scenerna var jag rejält taggad inför dagens träning på Kroksbäcks IP. Solen strålade över Malmö för tredje dagen i rad, men vinden hade återvänt och påmint om att våren inte riktigt slagit rot än.
För att få en bättre överblick fick jag nöja mig med att balansera på en bänk istället för att sitta bekvämt på läktaren.
Innan dagens avfärd fruktade jag att truppen skulle vara decimerad på grund av landslagsspel. På ett sätt är det ett gott tecken – det visar att sportchef Maxim har satt ribban rätt när det gäller värvningar.
Här i Malmö ska vi inte harva runt i botten av tabellen som AIK och Trelleborg gjorde som nykomlingar i förra årets Damallsvenska.
Tyvärr besannades mina farhågor när jag anlände klockan 10:50, samtidigt som spelarna, och snabbt räknade till endast 15 utespelare samt målvakterna Emelie Borg och Moa Öhman som klev ur de vita minibussarna.
Det är ändå en imponerande landslagsuppställning för en nykomling. I det svenska U23-landslaget återfinns Stina-Lisa Johansson, Matilda Kristell och, så sent som häromdagen, inkallades även Tuva Skoog. Till Norges 23 landslag har Sara Kanutte rest, medan Katariina Kosola representerar Finlands A-landslag. Sist, och minst i laget i alla fall, har Inès Belloumou valt att byta landslag och nu spelar för Algeriet.
Alla utom Matilda Kristell anslöt till Malmö FF under vintern.
"Mount!" ropade Jared Wallace när spelarna samlades nere i hörnet för att påbörja uppvärmningen.
Som vanligt greppade lagkamrater tag i varandra och fattade snabba beslut om vem som skulle hoppa upp på vems rygg. Jag vet inte om Jared bara kör denna lilla ”väckningsövning” när det är ett ojämnt antal spelare, men jag håller ett öga på det.
Den 15:e spelaren, som blev utan partner, var Ellen Löfqvist. Som straff fick hon springa hela fem varv runt Pildammsparken. Nej, jag bara skojar – det blev fem armhävningar, inget mer än så.
Nu har jag varit på en del träningar och kan ge er en liten insikt: vilka spelare hörs mest under uppvärmningarna? Svaret borde inte komma som någon chock, varken på herr- eller damsidan.
För herrarna är det vår danske kapten som oftast står för snacket, och på damsidan – trumvirvel – ingen mindre än amerikanska Izzy D’Aquila!
Jag lyfter fram detta som något positivt. Det skulle vara en rätt trist stämning om alla bara körde sitt eget race i tystnad. Med dessa karaktärer i laget blir atmosfären betydligt mer avslappnad och livfull.
Östergren tog sedan över och ledde en längre passningsövning där laget delades in i tre diamanter. Varje diamant bestod av fyra röda koner, placerade i en kvadrat på 10x10 meter.
Spelarna skulle slå distinkta passningar längs konerna, ta emot bollen och sedan skicka vidare den med andra touchen. Ett set genomfördes med högerfoten och ett med vänstern.
"Pusha! Bolltempot! Hela tiden!" ropade Rikard Östergren upprepade gånger för att hålla intensiteten uppe.
Några gånger träffade bollarna konerna, men de flesta passningarna var rena och välavvägda. Bea Persson och Mårtensson fick beröm av Östergren, medan jag själv höll ett extra öga på gruppen närmast mig.
Där höll de ett bra tempo, och särskilt Natalie Hoff och Ellen Löfqvist utmärkte sig genom att slå precisa passningar med båda fötterna.
Den tredje och sista övningen i ”diamanten” fokuserade på passningar inom dess ramar. Hur ska jag bäst förklara den? Jag gör ett försök med väderstrecken:
Du står i söder och slår en passning rakt norrut. Spelaren i norr skickar vidare bollen till öst, som rör sig uppåt mot norr. Därefter spelar öst vidare mot väst, och så fortsätter mönstret.
Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på – och allt skulle ske på one touch.
Efter ytterligare ett set i motsatt riktning blåste Östergren i pipan och gav order om att samla in konerna och bege sig till Jared på bortre långsidan. Några spelare passade snabbt på att fylla på med vätska innan nästa moment.
Juniorerna, tillsammans med Nellie Lilja och Mia Persson, stod över de två intensiva löptesterna. Den första löpningen genomfördes i ungefär halvfart, medan den andra var en maxlöpning från den ena långsidan till den andra.
Bäst i maxloppet inom den lilla skaran var Mayar Khatawi och Anna Plantin. Jag kunde dock inte avgöra vem av dem som faktiskt vann – det var en jämn kamp mellan de två.
Efter spurten tog Jonas Valfridsson över, och jag tänkte att det äntligen var dags för lite spel. Men tji fick jag. Resten av passet ägnades åt speluppbyggnad från backlinjen – hur spelarna skulle röra sig och öppna upp vägar framåt. Mycket taktik och förklaringar från vår kära huvudtränare Valfridsson följde, vilket är förståeligt eftersom han vill implementera en ny spelidé som alla måste greppa. Men underhållande att titta på? Nja, inte särskilt.
Lovis Gustafsson, Nova Rolfsson och Mayar hamnade med de tre juniorerna och skulle bilda ett 0-4-2-uppställning.
Det offensiva blå laget ställde upp enligt följande:
Längst bak: Hoff, Kullberg, Löfqvist, Mårtensson.
På mittfältet: Lilja och Mia Persson.
Längst fram i trion: Plantin och Bea Persson på varsin sida om Izzy.
En tydlig 4-2-3-uppställning.
En av få händelser kom redan i det första försöket, efter ett fint samspel med trekantspassningar mellan Hoff, Mia P och Bea P. Den sistnämnda satte fart i djupled och slog in bollen längs kortlinjen. Izzy stack fram vänsterfoten – Plonk! Rakt i första stolpen.
Returen snappades upp av Bea, som snabbt spelade tillbaka till Hoff, redo att ladda musköten. Men skottet blev tamt och gick rakt på Moa, som enkelt klistrade bollen.
Efter det höll Jonas Valfridsson en kort konferens med några av spelarna. I nästa anfall kom blå runt på vänsterkanten, vilket ledde till ett avslut från Lilja – även om det nog mer liknade ett inlägg mot spelarna i boxen. Ytterligare en två-tre minuters överläggning följde.
På det femte försöket satt det!
Precis som Valfridsson ville såg man en sidledsförflyttning från mittbackarna, där ytterbacken hade klivit högre upp i banan. Kullberg spelade in till Hoff, som slog en snett inåt-passning till Mia P. Hon tog emot, drog på sig uppmärksamhet och släppte bollen vidare till en droppande Izzy, som med en enkel one-touch satte upp Lilja. Nellie drog till direkt – och bollen knorrade sig in vid första stolpen!
Jag tror att det blev runt tio anfall på 20–25 minuter innan laget samlades igen. Därefter var det dags att gå igenom hur de offensiva spelarna skulle agera i pressen när motståndarna spelade ut bollen från backlinjen.
Här blev det ännu fler små instruktioner och ännu längre tid mellan de faktiska spelsekvenserna. Återigen viktiga detaljer för att alla skulle förstå spelidén – men ”Boring!” för en otålig snapphane.
Valfridsson var nog den som rörde sig mest under de sista 20 minuterna. Det mest underhållande ögonblicket kom när Ellen drev ut mot vänsterkanten och hittade en av juniorerna centralt, som elegant skarvade bollen bakåt till Mayar. Hon höll emot en kroppstackling från Mia och lyckades ändå spurta förbi henne.
När spelarna återvände till sina startpositioner ropade sportchefen till Mia:
”Mia, du får ju kappa henne.” – med ett leende.
”Hon skrämde mig faktiskt,” erkände Mayar efteråt.
Och det var det. Det mest intressanta som hände efteråt var egentligen att se hur länge Nathalie Hoff skulle stå ut i kylan...
Till sist gav hon upp och drog på sig vindjackan.
Nej, vänta. Jag höll på att glömma Izzy’s balja. De blåa vann boll genom pressen och hittade Izzy i nummer 10-ytan precis utanför straffområdet. Hon vände upp snabbt och drog till med ett högt skott. Borg reagerade en aning sent – ska sägas att solen låg rakt i ögonen på henne – men bollen seglade i en fin båge och in i nätmaskorna.
Efter 70 minuter avslutades passet med en liten tävling för att få upp humöret. Två lag delades upp, och utmaningen bestod av inlägg och avslut – men endast på volley eller med nick.
Orange laget började, och Bea slog in en fin boll till Lilja, som mötte den på uppstuds och placerade den i en vacker båge mot bortre hörnet. Bea vrålade av glädje – men där kom problemet. Reglerna var tydliga: bollen fick inte nudda marken innan avslutet. Så, trots målet, stod det fortfarande 0–0.
Blå laget tog istället ledningen direkt med sitt första avslut, och målskytten var – inte helt oväntat – Izzy.
Anna Plantin försökte sig på en volley men skickade bollen spikrakt över stängslet, vilket ledde till en bestraffning på 30 av något (armhävningar, situps, eller bara en hård blick från tränaren?). Bea försökte överträffa henne och var på väg att skjuta över två stängsel, men räddades i sista stund av ett träd.
Ellen Löfqvist kom däremot in med kraft och stångade in en nick som hade mer fart än vissa skott. Lovisa var inte långt efter och prickade underkanten av ribban med en välplacerad nick.
Sanna Kullberg briljerade med två rena volleyskott som såg nästintill identiska ut – kliniska och distinkta.
Ellen, inte den som låter sig överglänsas, svarade direkt för det andra laget med ännu en nick som mer liknade en projektil än ett avslut.
Till sist blev det ändå Anna Plantin som avgjorde tävlingen. Med en elegant yttersida skarvade hon in det sista målet och säkrade segern för blå laget med 5-4.
Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.
Dagens Hund: Ellen Löfqvist, för sin panna av stål.
Dagens Katt: Nellie Lilja, Gillar hennes ledarskap, klokhet med boll och sätter de krav som ska komma från en kapten.
Och Dagens Glass går Izzy D’Aquila för skottet utanför straffområdet
Jag hoppas att jag fick ihop en bra rapport. Hade inte mycket att gå på idag.
Tills nästa rapport – Köszönöm!
