Tillsammans tillbaka
Nej, säsongen har inte gått som vi hade hoppats.
Vi har gått på minor. Ibland efter otur, ibland efter dumhet. Straffsparken mot öppet mål som vi hade spelat fram oss till efter gratismatchen är nu ett svårt frisparksläge, och det finns all anledning att vara missnöjd och irriterad över det.
Men nu, med en vecka kvar till kvalet, så krävs andra delar av känslospektrat från oss fans. Vad som hänt tidigare är fullständigt ointressant. Att förlora förstaplatsen till lilla Utsikten och att göra det efter tre nederlag på raken är givetvis ett misslyckande, men det är också ett faktum som vi inte kan göra någonting åt. Det enda som är viktigt och relevant nu är nästa vecka. Utvärderingar och frågeställningar får komma sedan. Lägg undan negativiteten, skaka av er besvikelsen och blicka framåt mot vad som komma skall istället. För vi står inför något verkligt speciellt. En uppgift lika delar svår som rolig, med en enastående belöning.
Ett kval är ett sådant inslag med potential att ligga kvar i minnesbanken för resten av livet. I ett kval balanserar vi på knivens egg, maxar i adrenalindos, lever oss in med varenda skrikande, pulserande cell i våra kroppar. Vid framgång får vi ett crescendo som trumfar det mesta, som framkallar allt från skratt till gråt till bara glädje i dess renaste form. Vid motgång – tja, det tar vi då.
Hur det kommer att gå, det vet vi ju inte. Vi vet i skrivande stund inte ens vilka vi kommer att få möta. Lantz mot sin förra klubb eller ett nytt möte med Assyriska tio år efter det förra. Båda scenariona kittlar. Båda är överkomliga. Det är sant – vi har hackat oss fram i år. Det finns moment i vårt spel som talar för att vi inte kommer att klara av en sådan här prövning. Det är dock ett sidospår, för det finns så mycket mer som gör mig övertygad om motsatsen. Spelare för spelare så kan vi gott och väl mäta oss med vår motståndare. Vi strävar uppåt, de blickar nedåt. Och över 180 minuters fotboll är allting möjligt. Fråga bara Tryggvi Gudmundsson.
Det är i sådana här situationer som berättelser och hjältar likt honom föds. Det är i sådana här matcher, där så mycket står på spel, som fotbollen är som allra bäst. Det är också då som vi är som allra viktigast.
Det är ett ungt och bräckligt lag som kommer att ge sig ut för strid nästa vecka. Det vet vi om. Vi kan hjälpa till och stadga upp bygget. Det hoppas jag att ni också vet om. I en alltmer populistisk och marknadsmässig fotbollsvärld kan de frekventa uttalandena om supportrarnas vikt te sig som överdrivna, som ett spel för galleriet. Ibland är det nog så. Tro inte för en sekund att det är så i vårt fall. Varenda en av er rödblå där ute fyller en funktion nästa torsdag.
Om vi bara mobiliserar så kan vi skapa en kuliss där spelarna lyfts fram, blir lite starkare, orkar lite mer. Som i slutändan står som segrare i det här jävla kvalet. Som gör att vi kan vinka hej då till lingonserierna för gott, göra ett nytt avstamp i elitfotbollen och se oss växa mot nya höjder.
Så, alla ÖIS:are – slut upp. Se till att ge ditt stöd och bidra i kampen. Se till att du får uppleva det här potentiellt klassiska kvalet och om tjugo år kan säga till dina barn, barnbarn eller vad det kan tänkas vara att ”jag var där”. Tiden är kommen för att gå ut i strid. Tiden är 6 november 19:00. Sedan invaderar vi Södertälje eller Landskrona, och sedan ska vi fira. Tillsammans, precis så som vi ska segra.
Följ @ankristensson
