Sundsvall - AIK1 - 3
Fem yra är sämre än fyra elefanter
GIF Sundsvall förlorar hemmamatchen mot AIK med 1-3 . Det är ett ologiskt resultat. Om matchen så spelades om hundra gånger skulle ingen av dem bli så jämn, siffermässigt. Ett dödfött hopkok till taktik och en trupp som saknar vilja, självförtroende och stolthet. Det kunde bara gå på ett sätt. Var det ett rop på hjälp? En avskedsansökan? Jag har ingen aning. Jag vet inte om jag vill veta heller.
Det började snackas om fembackslinje i veckan. Nu skulle det hittas på något helt nytt. Det kändes inget vidare för mig personligen. Jag hade lite svårt att tro på att det skulle funka men uppenbarligen inte lika svårt att tro på det som spelarna själva sedan hade. Men sagt och gjort. En mittback och två mittfältare skulle stänga igen i mitten och ytterbackarna klämmas längre ut i korridoren. Framåt också hade väl någon tänkt. Det blev total soppa. Man kan se det som fem backar, eller åtta, eller kanske en. Det gick ganska dåligt i alla fall, tyckte de flesta förutom tränarna skulle det visa sig.
Jag är inte mycket till fotbollsteoretiker och en googling på ”football with five defenders” hjälper inte mycket. Men rent logiskt, om fler spelare i laget står längre ner i banan så blir väl följden också att man kommer ha bollen (om man någonsin får låna den) längre ner i banan? Ännu längre ner i banan. För bollrullande på egen planhalva var redan giffarnas främsta kännemärke. Lägg till att Silva mest befinner sig närmast i ytterbackposition när vi har bollen. Och med denna extremt låga tyngdpunkt lyckas laget ändå springa offside titt som tätt. Och tydligen går det hur lätt som helst att rulla sig igenom en fembackslinje om de bara står och ser på och inte vet vem som ska göra vad. Allt är obegripligt. Eller så är det kanske bara jag som finner Schrödingers katt lättsmält i jämförelse med detta?
Första halvlek var det mest fullständiga haveri jag sett i GIF någonsin. Förvirringen är så total. Jag tror det spillde över en del på AIK:arna också, i deras matchplan ingick att de skulle möte allsvenska spelare och allsvensk nivå på taktik. Det här var något annat. Tre mål trillar in också, alla efter serier av dråpliga misstag och tafatta insatser från GIF. Men Cedergren och Franzén ser tydligen något positivt som inte jag ser. Ut till andra halvlek kom nämligen samma fembackslinje. Döm om min förvåning tänkte jag skriva, men förvånad är inte ordet. Döm om min fundamentala uppgivenhet. Nä, jag orkar inte komma på tillräckligt dräpande formuleringar för att kommentera detta. Fyll i något lämpligt kraftuttryck själva, vettja.
Andra halvlek fortlöper ungefär som den första, AIK kan trilla ostört där giffarna inte är, ungefär överallt. Nils-Erik Johansson använder flera av de mest märkliga kroppsdelar när han gör ett självmål åt oss. Hade det varit snyggt hade man kanske kunnat bli lite glad. Nu är det bara ännu en obegriplighet att det inte är GIF som gör det. Det är förstås tungt för Carlgren att släppa en det enda ”skott” han får mot sig idag. Den stora konsekvensen av målet är att vi kan nollställa räknarna för målfria minuter. Det blev nästan tio timmar denna gång och det har vi goda chanser att slå redan i år.
I en furiös offensiv sattes sedan Mauricio Albornoz ända upp på mittfältet i en 4-3-0-uppställning med Wilson och Silva som fortsatt yra jokrar och Enarsson i Harry Potters osynlighetsmantel. Oj, vad det blev åka av.
”Nu ska vi ut och vara väldigt noga. Och försöka klara det” sa Norling i paus och bet sig i läppen för att inte garva rakt ut. Även segerintervjun dröp av ironi. Mest mot kommentatorns frågor kanske men det såg ut som han mest bara undrade vad tusan detta var för märkligt motstånd. Roger Franzén talade om två olyckliga minuter i första halvlek. Han fick tyvärr ingen fråga om 94 olyckliga minuter av taktisk härdsmälta.
Det går inte att utse någon som gjorde något bra i GIF idag. Men Markus Danielsson tyckte jag åtminstone lite synd om ibland.
