”Fotbollens vår” och försäsongens förbannelse
Vacker och hoppingivande, men också nyckfull och rent förrädisk. Fotbollens vår är över oss men medvind nu är ingen garant för framgång längre fram. Vi ÖIS:are vet.
Årets säsong är bara veckor gammal och här och var ligger snön kvar, matad av isande vindar sprungna ur norra halvklotets ogästvänliga famn. Men trots att våren ännu inte på allvar har fått ordentligt fäste i vårt avlånga land har ”fotbollens vår” sedan länge sköljt bort vintern med full kraft. Nyförvärv och spelsystem har analyserats, slutsatser har dragits, och i andra änden har nya sanningar skulpterats fram om truppers bredd, spelares spetskompetenser och solklara seriefavoriter. Och tur är väl det. En stor del av fotbollens charm och tjusning ligger inbäddad i denna fotbollens vår. Liksom vårljuset för själar samman och bidrar till hopp och energi hos förmörkade nordbor, likadant är fotbollens vår en tid av pånyttfödelse av tusentals svikna, uppgivna och bedrövade fotbollssupportrar.
Fotbollens vår är en tid av tro, hopp och återuppväckt kärlek. Det är en tid då alla vägar ännu står öppna, då gångna bottenstrider glöms bort, då ekonomiska problem fortfarande går att lösa. Det är helt enkelt en tid som innehåller mycket av det allra vackraste med fotboll. Jonas Dahlqvist, reporter på C More, sa en gång att den bästa tiden under en fotbollssäsong är tiden strax innan allt har dragit igång, då alla vägar står öppna och alla fortfarande kan vinna. Jag är beredd att hålla med honom i den frågan.
Men lika lätt som det är att förledas av näckens visor, lika lätt är det att förblindas av det skimmer som fotbollens vår varje år ger upphov till i svenska fotbollssupportrars medvetande. Det går att få för sig att bitter erfarenhet innebär en minskad risk att drabbas av denna farsot, att det nyktert går att göra sig av med alla falska förhoppningar och se förbi det förhoppningsfulla skimret som föregår varje säsong. Jag tror inte det.
Jag har varit ÖIS:are sedan barnsben. Att kalla den tiden en dans på rosor vore en grav överdrift. Jag har upplevt serievinster och degraderingar, Afonso och Iheb Hamzeh (vem som nu är bäst av de båda) och shejk-sponsorer och konkurs. Men oavsett hur det har gått har varje vår inneburit samma känsla av hopp, tro och pånyttfödelse. I år är inget undantag. Och konstigt vore det väl annars. Efter fyra segrar på lika många matcher, +10 i målskillnad, nyförvärv som fungerar och stundtals strålande spel är det lätt att ryckas med, lätt att glömma.
2013 års säsong inleddes minst sagt i dur. Efter fina resultat och bra spel i vårens tidiga hemmamatcher med bland annat seger mot GAIS och ett kryss med mersmak hemma mot Häcken överraskade nyuppflyttade ÖIS alla genom att slå Syrianska (2-1) och AIK (4-1) och, som lägst rankade lag, vinna sin grupp i Svenska Cupen. När laget sedan tog sig ända till semifinal innan man slogs ut av Allsvenska Djurgården som vann med uddamålet i en tajt tillställning trodde alla på en fantastisk säsong för de rödblå. Laget tippades att gå upp till Allsvenskan av Aftonbladets Göran Bohlin. Vi hade ett välbalanserat lag med ett ramstarkt försvar, en blandning av unga och rutinerade spelare och dessutom en sylvass anfallsduo i målmaskinen Oskar Wallén och vindsnabbe Emil Karlsson hette det. Sen kom verkligheten ikapp, eller åtminstone skadorna. Oskar Walléns korsband gick av under en U21-match, Emil Karlsson lämnades ensam på topp och ÖIS spel med lågt försvar och snabba, raka omställningar lästes sönder efter den fina våren. Poängen uteblev och redan under sommaren byttes lagets framgångsrike tränare Hans Prytz mot Marcus Lantz. Det räckte dock inte, istället blev det respass tillbaka ner till Söderettan igen.
Året efter var det dags igen. Lantz hade satt sitt spelsystem, Wallén var på väg tillbaka och på kanten huserade nu en pånyttfödd Jacob Ericsson. Dessutom hade laget fått in Allsvensk rutin i form av George Mourad. Säsongen började också bra och Lantz såg ut att ha lyckats utveckla ÖIS passningsspel under försäsongen. Sedan dök den upp igen… Verkligheten.
Oskar Wallén tvingades till ny operation, Henric Carlssons korsband gick av och även Mourad försvann med en korsbandsskada. Efter ytterligare några skador och ett par sämre resultat var ÖIS fina spel som bortblåst när det väl skulle till att avgöras i seriens slutskede. Det blev kval mot Assyriska, men där räckte laget inte till.
Vad vill jag då säga med detta ömsom bittra, ömsom romantiserande inlägg? I grund och botten tror jag att det handlar om att skaffa sig rätt perspektiv. Fotbollens vår är här, det finns ingenting vi kan göra för att ändra på det. Den sköljer över oss, renar våra själar från pessimism och vidskepelse. I grunden är det såklart av godo och någonting vi bör omfamna. Inte minst vi ÖIS:are som har sett baksidan av det förgyllda skimret. Det gäller att ta till vara på den, fånga dagen och våga tro på att framtiden bär med sig framgång och glädje. Samtidigt gäller det att respektera vårens förgänglighet och inse att den precis som allting annat har ett slut. Och vad som väntar därefter kan ingen analytiker eller expert någonsin påverka. De enda som kan påverka det är vi som är ÖIS: supportrarna, spelarna, klubbledarna och styrelsen och tillsammans kan vi se till 2015 års fotbollsvår blir den längsta på mycket, mycket länge.
