Fredagsbrev #10
Det har gått en vecka sedan AIK åkte ur svenska cupen och sedan den sista matchens sista spark har inte mycket hänt som skänker hopp till de svartgula leden. Om inte annat känns det ännu värre.
Sillysäsongen inför allsvenskan 2015 präglades till stor del av ”Mr X”, den centrala mittfältaren som IFK Göteborg letade efter till sitt lagbygge. Efter mycket om och men blev det ingen värvning, men det hindrade inte ett blåvitt med Gustav Svensson och Sebastian Eriksson på mittfältet att nå en andraplats det året. Man kan lugnt säga att det inte blivit bättre sedan dess.
10 år senare har vi en ny ”Mr X”-situation och nu är det AIK som håller hela fotbollssverige på helspänn. Det handlar såklart om anfallaren som kommer värvas, men som vi fortfarande väntar på.
AIK:s bud på Andronikos Kakoulis nekades av hans klubb Omonia och det kommer bli en dyr historia att få honom till Stockholm. Den utdragna affären börjar kännas som en vild gåsjakt som vi inte kommer kunna tro speciellt mycket nytta av. Min gissning är att summan vi eventuellt kommer betala för Kakoulis kommer visa sig vara större än den vi fick för Pittas. Det återstår att se om det blir en ny cypriot i AIK eller siktet kommer riktas någon annanstans. Mr X kommer vara ett mysterium in i det sista.
I ärlighetens namn har AIK:s tidiga cuputtåg inte känts så mycket. Dels har vi redan ett Europaspel till sommaren, och dels tvivlar jag starkt på att vi hade kommit mycket längre. Om vi hade gått vidare hade vi ställts mot IFK Norrköping på bortaplan i kvarten. Antagligen den enklare lotten av de seedade lagen men det hade antagligen bara blivit ytterligare en repris från de tidigare matcherna.
Det som svider mest är att vi återigen missar en titel. Som allsvensk klubb finns det inte många pokaler som man rimligtvis kan drömma om. Såvida du inte är blåvitt på 80-talet så är det allsvenskan och svenska cupen som gäller.
AIK blir inte svenska mästare ofta och ännu mer sällan vinner vi cupen. Därför är det synd att cupspelet så ofta reduceras till en väg ut till Europa. Visserligen är det en viktig del av det, speciellt sedan en cupvinst uppgraderats till Europa League istället för Conferance Lague, men att få fira en titel skapar minnen som stannar kvar livet ut. Ett europaspel kan vara slut redan efter två matcher.
Men likväl känner man än likgiltighet efter vår cupexit. Kanske är man själv en del av problemet.
