Gästkrönika: "Mer än bara ett lag och en sport"
ÖSK har betytt otroligt mycket för mig under mina uppväxtår och när man kanske inte har sin bästa dag, men vet att det snart väntar en 90 minuters fotbollsmatch på Behrn Arena så känns allt någorlunda bra ändå.
Den 21 oktober 2012 stod det klart att Örebro SK flyttas ner till superettan efter en miserabel och påfrestande säsong. Det har inte varit lätt för varken spelare, ledare, styrelse eller oss supportrar att se ÖSK spela fotboll under det föregående året.
Även fast jag föddes i Stockholm och mina första levnadsår utspelade sig i en lägenhet på Södermalm så har det aldrig varit någon tvekan om för vilket lag och vilken stad mitt hjärta klappat för. Jag växte upp i en stadsdel präglad av Hammarby IF och dess supporterskara men hittade mitt livs första förälskelse 20 mil väster inåt landet. Min pappa kommer från Örebro och är uppvuxen i staden och det var självklart redan från första början att följa ÖSK för mig. Jag och min familj spenderade mycket av vår lediga tid hos min farmor och farfar som var bosatta i Närkes största tätort och jag kände tidigt att det var denna plats som skulle komma att tillhöra mitt hjärta. Då min far alltid varit väldigt fotbollsintresserad så introducerade han mig tidigt för ÖSK. Några av mina starkaste minnen från uppväxtåren är de till en början sporadiska besöken på Eyravallen där vi såg ÖSK lira fotboll. Laget hade inte de största affischnamnen eller en ordentlig chans att vinna någonting stort men en då 5-årig version av mig blev riktigt kär för första gången utan att egentligen veta varför. Man skulle kunna säga att Örebro SK var mitt livs första kärlekshistoria. Mina känslor växte sig starkare allt eftersom för både staden och laget och under 2004 förberedde sig familjen för en flytt till Närkeslätten. Då slog mardrömmen till och ÖSK tvångsnedflyttades till superettan på grund av en urusel ekonomi. Jag var endast 8 år och förstod inte riktigt vad det skulle innebära för min kära klubb att tvingas lämna landets högsta serie men jag minns att jag fällde en hel del tårar och tyckte att supporterlivet var orättvist.
Nu åtta år senare har mycket förändrats i mitt personliga liv och jag har utvecklat många nya intressen utöver fotbollen. Skrivande har blivit en härlig del av vardagen medan jag också kämpar hårt för att få bra betyg på gymnasiet. Men smärtan i mitt hjärta när Örebro SK inte lyckas leva upp till förhoppningarna och presterar dåligt är fortfarande lika stor som när jag var en liten pojke. Att se sitt favoritlag tvingas lämna allsvenskan är en hemsk känsla. Lika glad som jag var i oktober 2006 när Nedim Halilovic sköt ÖSK åter till den svenska fotbollens finrum efter segern mot Assyriska på Behrn Arena, lika stor var sorgen när klubben degraderas till superettan nästan på dagen sex år senare.
Fjolårssäsongen var en stor mardröm för oss svartvita supportrar. Katastrofala värvningar och en bedrövlig inledning på 2012 års allsvenska med endast fyra poäng på tolv spelade matcher blev till slut en för stor börda att bära på för spelarna. Man behöver varken vara mattegeni eller fotbollsnörd för att inse att en klubb som går segerlös under seriens tolv första matcher av trettio möjliga har problem... Ledningen gjorde sitt bästa för att reperara upptaktens misstag och den nya tränaren Per-Ola Ljung såg först ut att bli ett enormt lyft för föreningen när han ledde sina mannar till två raka segrar efter EM-uppehållet, men bristerna i spelartruppen var tyvärr allt för stora och flytet blev dessvärre ytterst tillfälligt. Två sena offensiva förstärkningar (Shpetim Hasani och Alhassan ”Crespo” Kamara) och ett bättre grundspel gav mig förnyat hopp om att den allsvenska existensen ändå skulle kunna gå att rädda, men det var förgäves och med fyra omgångar kvar att spela stod det klart att ÖSK till min och många andras stora förtvivlan flyttas ner en division.
Men det som är så skönt med att vara supporter till ett fotbollslag är att även inom det här området går livet vidare och det kommer nya utmaningar att följa och ta del av. Därför kändes det extra härligt att vandra in på Behrn Arena en vecka efter den tunga aftonen i Helsingborg och se mitt lag besegra IFK Göteborg med 1-0. Visserligen betydde vinsten inte det minsta poängmässigt, men för mig personligen var det mer än en fotbollsmatch. Det var ett bevis på att livet går vidare trots att det kan kännas tungt och ibland nästan omöjligt. Ibland räcker det med något litet för att ens självförtroende ska stärkas oavsett vilket område det handlar om. Det visar att det går att resa sig även ur den djupaste avgrund.
Jag har haft förmånen att kunna se många bra fotbollsmatcher med världsspelare i fantastiska lag och landslag, vilket förstås har varit väldigt roligt och spännande men det är något speciellt med att se Örebros svartvita lag spela. På något sätt är det faktiskt betydligt intressantare och trevligare att se ÖSK-Degerfors än Manchester City-Chelsea i England. ÖSK har betytt otroligt mycket för mig under mina uppväxtår och när man kanske inte har sin bästa dag, men vet att det snart väntar en 90 minuters fotbollsmatch på Behrn Arena så känns allt någorlunda bra ändå. Så var känslan när jag var 10 år, så är den idag när jag är snart 17 år gammal och jag är säker på att det kommer vara så när jag är 30 år med. Att ta min plats på sittplatsläktaren har alltid varit en stor trygghet för mig och även fast spelet inte alltid varit det bästa så har matcherna varit något magiskt att följa. Ibland har jag sagt till mig själv efter en tråkig och seg insats mot till exempel Mjällby som inneburit noll poäng, att jag ska strunta i nästa match och stanna hemma istället. Men jag vet att det bara är struntprat och jag tror att nästan alla fanatiska fotbollssupportrar vet att de kommer dyka upp på nästa match och stötta laget ändå oavsett hur dålig den föregående var. Det sitter så djupt i hjärtat på en liksom.
Naturligtvis känns det tungt att fotbollskvalitén i staden kommer att sjunka nämnvärt nu med tanke på att det blir spel i en lägre division för ÖSK nästa år. Men det behöver nödvändigtvis inte betyda att lagets matcher blir tråkigare och sämre att kolla på. Spelet i superettan är betydligt mer fysiskt och hårt än vad det är i allsvenskan, men det känns som att ÖSK är förberedda för det på ett bra sätt. Att man lyckats knyta upp de bästa möjliga lokala tränarförmågorna i Alexander Axén och Axel Kjäll är en mycket fin grund att börja bygget mot en framgångsrik säsong på som vi alla hoppas slutar i uppflyttning. Spelarvärvningarna ser intressanta och välscoutade ut och jag gillar framförallt att klubben lyckades förlänga med anfallaren Alhassan ”Crespo” Kamara som blev en stor favorit redan under hösten och borde kunna blomma ut ordentligt nu i andradivisionen. Det är en bra mix mellan äldre, halvrutinerade och unga spelare i en trupp som jag tror har en fantastisk potential att göra succé. Men det jag kanske gillar mest med laget är att det ändå inte är så pass namnkunnigt att ett avancemang måste krävas sett till spelarnamnen. Här går det att jämföra med Hammarby som gjort vad som sett ut som den ena supervärvningen efter den andra och ändå inte tagit sig upp trots ett fantastiskt stöd från fansen och folk runt omkring.
Hur det än går resultatmässigt under säsongen så vet jag att jag kommer att göra allt för stötta laget från läktarplats under matcherna som väntar runt hörnet och jag hoppas att fler väljer att göra samma sak. Det finns otroligt stora möjligheter att ha ett av Sveriges absolut bästa lag i Örebro på sikt och jag hoppas att folk väljer att ta sig till Behrn Arena under 2013. För mig spelar det ingen roll att vi möter lag som Värnamo och Östersund istället för Helsingborg och Elfsborg. Att se ÖSK betyder väldigt mycket för mig hur som helst och det kommer det även att göra om det blir så pass illa att vi faller ytterligare divisioner längre ner i seriesystemet. Men det är inget vi satsar på. Visst är örebroare och närkingar kända för att vara gnälliga men någon måtta får det ändå vara när jag tänker efter...
Nu kör vi mot en framgångsrik säsong och storartad framtid!
