Gästkrönika: Upp som en sol...
Tankar om laget i mitt hjärta 2011: "Utsikterna inför 2012 är alltså grumliga än så länge. Ingen vore gladare än jag om ÖSK mot förmodan skulle resa sig och bli ett topplag igen redan nästa år. Jag vet dock inget som direkt talar för det just nu."
När Andreas Haddad dunkade in 0-1 i krysset en härlig kväll i Göteborg var alla svartvita i sjunde himlen. För det var ju så här det skulle se ut säsongen 2011. Med en grym försäsong där Haddad visat sig vara en ännu mer perfekt nr 9 än Kim Olsen och formligen spottat in mål, och med ett par klassförvärv i sista stund (Paulinho och Rama), såg verkligen säsongen ljus ut. Inte konstigt att man spände bågen högt och talade inte bara om brons utan om ännu högre valörer. Ännu efter fyra omgångar och tre segrar efter en plump i protokollet hemma mot Gefle var vi med i toppstriden. Tyvärr gick Andreas Haddad sönder där efter sitt tredje mål på fyra matcher, och de flesta av oss tänkte: ”Synd, hur länge blir han borta? En månad?” Ingen anade väl då att den tänkte målkungen därefter bara skulle göra ett sporadiskt inhopp för att sedan bli borta hela säsongen.
Tyvärr skulle det visa sig att segertåget spårade ur efter en härlig kämpaseger mot mardrömsmotståndaren Häcken nere på Hisingen. Haddad, den perfekte nr 9 var alltså skadad. Nåväl, vi hade ju värvat William Atashkadeh som mittforward. Dags för honom att kliva fram och visa framfötterna istället. Det gjorde han visserligen direkt med ett klassmål hemma mot Trelleborg. Sen gick även han sönder, och har varit trasig från och till under resten av året. Oflyt att båda våra centrala anfallare går sönder? Definitivt. Men även dålig framförhållning. Båda två hade en skadehistoria. Därefter har man under säsongen prövat nästan halva laget på den centrala anfallspositionen, och ingen har fungerat bra där.
Att Almebäck och Bedoya skulle försvinna efter sommaren visste väl alla redan när säsongen började, eftersom ingen av dem var intresserad av att förlänga. Där förutsatte följaktligen fansen att det fanns ersättare klara i kulisserna. Men märkligt nog inte. Att Haginge skulle konkurrera med Anttonen om högerbacksplatsen var givet, och Haginge gjorde också ett antal bra matcher där i Anttonens skadefrånvaro. Men efter att Almebäck såldes fick Haginge den otacksamma uppgiften att fylla hans plats. Den ersättare alla trodde skulle komma var en 21-åring från Island, som dessutom knappt har fått spela på sin rätta plats sedan han kom. Dessutom måste till och med en blind höna konstatera att han inte på långa vägar är färdig som startspelare i ett allsvenskt lag, i synnerhet inte om laget har toppaspirationer. På högerbacken har stackars Eidur stundtals fått agera rundningmärke mot kvicka yttrar.
På mittfältet är det Emil Berger som fått kliva in, och visst har han en härlig passningsfot och ett bra skott, men det känns inte som att heller han är riktigt färdig att axla manteln. Kanske nästa år, men inte ännu. Inlånet Riku Riski var ett utropstecken i sin första match men har sedan fallit tillbaka, och en fortsättning skulle förvåna åtminstone undertecknad. Sammantaget måste alltså konstateras att man inte täckt upp för väntade spelarförluster på ett godkänt sätt.
Efter en svit på fem raka förluster i somras hade guldförhoppningarna i praktiken slocknat, och tränaren Sixten Boströms framtid i klubben var ifrågasatt, inte minst då han och klubben ännu inte kommit överens om en fortsättning efter 2011. Så kom då beskedet att Boström tränar klubben i ytterligare två år, och som på en given signal började ÖSK rada upp segrar istället. Samtidigt kom det av alla välkomna beskedet att Nordin Gerzic skrivit på för fem år, och i ett par matcher visade han upp samma storspel som ifjol, då han kanske var Allsvenskans bäste mittfältare. Därefter föll han dock tillbaka och har resten av säsongen varit godkänd, inte mer. Det blev en segersvit på fyra matcher, sen var det roliga slut, och hösten har varit dyster, mycket dyster.
Örebro har denna säsong satt något slags negativt rekord med 16 förlorade matcher av 30. Ett annat negativt rekord är att det nu gått mer än två år sen ÖSK vände ett underläge till seger. Dessutom har det svartvita laget blivit specialister på att sluta spela efter ledningsmål och tappa matcher. Att det sitter i huvudet på spelarna är klart. Men det är samtidigt upp till tränaren att kunna motivera laget att vända en negativ trend.
Efter förlust i semifinalen i Svenska cupen kan man alltså summera en miserabel säsong. Fram till denna säsong hade ÖSK tillsammans med Trelleborg varit det enda laget som förbättrat sin ställning fem år i rad. Nu tog det alltså stopp med besked.
När ÖSK kom sjua 2008 efter att ha legat nära nedflyttning efter vårsäsongen firade vi som om laget nästan vunnit SM-guld. Jag tror en anledning var att man efter Olsens och Alvbåges succéartade höst kände att ”nu är vi på rätt väg”. Experter började ösa beröm över den tekniska och anfallsglada fotboll som Boström infört. Förmodligen bidrog den orättfärdiga nedflyttningen till att skapa en vi-känsla och en revanschlusta vars betydelse inte kan överskattas. Sedan dess kände nog alla som älskar det svartvita laget att vi hade anträtt en resa uppåt. Ekonomin växte också så det knakade i fogarna, allt under en ansvarsfull VD. All systems go.
Den succéartade tredjeplatsen ifjol kändes som ett avstamp mot ännu ädlare medaljer och det så hett eftertraktade guldet. Istället blev det alltså ett magnifikt magplask. Under flera år har klagande röster talat om brister ifråga om flexibilitet, förmåga att kommunicera och att förändra en negativ matchbild från tränarens sida. I år har alltså de synbarligen blivit sannspådda. Man har envetet spelat som om Haddad fortfarande springer där framme. Coachningen eller avsaknaden av sådan har också fått många att lägga pannan i djupa veck. En annan brist har varit tendensen att inte ta ansvar för förluster och kunna säga ”Idag spelade vi uselt” när det är befogat, utan skylla förluster på skador eller andra faktorer som ingen kan rå för. Dessutom har det kommit signaler om gny i spelartruppen.
Nu finns flera läger bland oss fans. Det finns de som vill låta kvasten gå och byta framförallt tränare men även sportchef och andra i ledningen, medan andra vill sitta stilla i båten och hoppas på ett bättre år 2012. En inte oviktig sak är att sponsringen av succélaget ÖSK nu riskerar att dippa, inte minst då det för närvarande är hockeylaget som gör örebroarna glada.
Det spekuleras nu om vilka nyförvärv vi kan hoppas på, men det torde stå klart för alla att vi står inför en helt förändrad verklighet nu jämfört med ett år sedan. Då ville alla spela i ÖSK, succélaget som även var ett fönster ut mot Europaklubbarna. Det är annat nu. Ingen tror väl på allvar att vi hade kunnat värva spelare som Valdet Rama och Paulinho, lagets två bästa spelare i år enligt min mening, om säsongen 2011 hade liknat den här? Eller att vi kommer att kunna göra det inför 2012?
Det framkom nyligen att Mikael Stahre fanns i kulisserna i somras ifall man inte valt att förlänga med Sixten Boström. Jag hörde till dem som trodde stenhårt på Sixten Boström de första åren, men jag erkänner att jag har tappat den tron. Jag vågar också gissa att flera i styrelsen helst hade beslutet om två års förlängning ogjort. Jag tror helt enkelt att en fiaskosäsong som denna måste få konsekvenser. Det räcker inte att skylla på oflyt med skador. Jag tror att det är viktigt både inför sponsorerna, fans och övriga fotbollssverige att visa att ”detta duger inte”. Det som skulle kunna ingjuta lite välbehövlig framtidstro vore att presentera ett par tre riktigt högklassiga nyförvärv. Och det snart. Då menar jag inte omeriterade amerikanska målvakter från finska ligan eller mittfältare från superettan. Man kan hävda att 2010 var året då allt stämde, då man fått spela ihop ett lag i flera år och dessutom hade få skador. Många säger att vi överpresterade medan flera förhandsfavoriter underpresterade. Fikonspråk enligt mig. Ett lag är så bra som tabellen visar, varken bättre eller sämre.
Utsikterna inför 2012 är alltså grumliga än så länge. Ingen vore gladare än jag om ÖSK mot förmodan skulle resa sig och bli ett topplag igen redan nästa år. Jag vet dock inget som direkt talar för det just nu.
Tyvärr skulle det visa sig att segertåget spårade ur efter en härlig kämpaseger mot mardrömsmotståndaren Häcken nere på Hisingen. Haddad, den perfekte nr 9 var alltså skadad. Nåväl, vi hade ju värvat William Atashkadeh som mittforward. Dags för honom att kliva fram och visa framfötterna istället. Det gjorde han visserligen direkt med ett klassmål hemma mot Trelleborg. Sen gick även han sönder, och har varit trasig från och till under resten av året. Oflyt att båda våra centrala anfallare går sönder? Definitivt. Men även dålig framförhållning. Båda två hade en skadehistoria. Därefter har man under säsongen prövat nästan halva laget på den centrala anfallspositionen, och ingen har fungerat bra där.
Att Almebäck och Bedoya skulle försvinna efter sommaren visste väl alla redan när säsongen började, eftersom ingen av dem var intresserad av att förlänga. Där förutsatte följaktligen fansen att det fanns ersättare klara i kulisserna. Men märkligt nog inte. Att Haginge skulle konkurrera med Anttonen om högerbacksplatsen var givet, och Haginge gjorde också ett antal bra matcher där i Anttonens skadefrånvaro. Men efter att Almebäck såldes fick Haginge den otacksamma uppgiften att fylla hans plats. Den ersättare alla trodde skulle komma var en 21-åring från Island, som dessutom knappt har fått spela på sin rätta plats sedan han kom. Dessutom måste till och med en blind höna konstatera att han inte på långa vägar är färdig som startspelare i ett allsvenskt lag, i synnerhet inte om laget har toppaspirationer. På högerbacken har stackars Eidur stundtals fått agera rundningmärke mot kvicka yttrar.
På mittfältet är det Emil Berger som fått kliva in, och visst har han en härlig passningsfot och ett bra skott, men det känns inte som att heller han är riktigt färdig att axla manteln. Kanske nästa år, men inte ännu. Inlånet Riku Riski var ett utropstecken i sin första match men har sedan fallit tillbaka, och en fortsättning skulle förvåna åtminstone undertecknad. Sammantaget måste alltså konstateras att man inte täckt upp för väntade spelarförluster på ett godkänt sätt.
Efter en svit på fem raka förluster i somras hade guldförhoppningarna i praktiken slocknat, och tränaren Sixten Boströms framtid i klubben var ifrågasatt, inte minst då han och klubben ännu inte kommit överens om en fortsättning efter 2011. Så kom då beskedet att Boström tränar klubben i ytterligare två år, och som på en given signal började ÖSK rada upp segrar istället. Samtidigt kom det av alla välkomna beskedet att Nordin Gerzic skrivit på för fem år, och i ett par matcher visade han upp samma storspel som ifjol, då han kanske var Allsvenskans bäste mittfältare. Därefter föll han dock tillbaka och har resten av säsongen varit godkänd, inte mer. Det blev en segersvit på fyra matcher, sen var det roliga slut, och hösten har varit dyster, mycket dyster.
Örebro har denna säsong satt något slags negativt rekord med 16 förlorade matcher av 30. Ett annat negativt rekord är att det nu gått mer än två år sen ÖSK vände ett underläge till seger. Dessutom har det svartvita laget blivit specialister på att sluta spela efter ledningsmål och tappa matcher. Att det sitter i huvudet på spelarna är klart. Men det är samtidigt upp till tränaren att kunna motivera laget att vända en negativ trend.
Efter förlust i semifinalen i Svenska cupen kan man alltså summera en miserabel säsong. Fram till denna säsong hade ÖSK tillsammans med Trelleborg varit det enda laget som förbättrat sin ställning fem år i rad. Nu tog det alltså stopp med besked.
När ÖSK kom sjua 2008 efter att ha legat nära nedflyttning efter vårsäsongen firade vi som om laget nästan vunnit SM-guld. Jag tror en anledning var att man efter Olsens och Alvbåges succéartade höst kände att ”nu är vi på rätt väg”. Experter började ösa beröm över den tekniska och anfallsglada fotboll som Boström infört. Förmodligen bidrog den orättfärdiga nedflyttningen till att skapa en vi-känsla och en revanschlusta vars betydelse inte kan överskattas. Sedan dess kände nog alla som älskar det svartvita laget att vi hade anträtt en resa uppåt. Ekonomin växte också så det knakade i fogarna, allt under en ansvarsfull VD. All systems go.
Den succéartade tredjeplatsen ifjol kändes som ett avstamp mot ännu ädlare medaljer och det så hett eftertraktade guldet. Istället blev det alltså ett magnifikt magplask. Under flera år har klagande röster talat om brister ifråga om flexibilitet, förmåga att kommunicera och att förändra en negativ matchbild från tränarens sida. I år har alltså de synbarligen blivit sannspådda. Man har envetet spelat som om Haddad fortfarande springer där framme. Coachningen eller avsaknaden av sådan har också fått många att lägga pannan i djupa veck. En annan brist har varit tendensen att inte ta ansvar för förluster och kunna säga ”Idag spelade vi uselt” när det är befogat, utan skylla förluster på skador eller andra faktorer som ingen kan rå för. Dessutom har det kommit signaler om gny i spelartruppen.
Nu finns flera läger bland oss fans. Det finns de som vill låta kvasten gå och byta framförallt tränare men även sportchef och andra i ledningen, medan andra vill sitta stilla i båten och hoppas på ett bättre år 2012. En inte oviktig sak är att sponsringen av succélaget ÖSK nu riskerar att dippa, inte minst då det för närvarande är hockeylaget som gör örebroarna glada.
Det spekuleras nu om vilka nyförvärv vi kan hoppas på, men det torde stå klart för alla att vi står inför en helt förändrad verklighet nu jämfört med ett år sedan. Då ville alla spela i ÖSK, succélaget som även var ett fönster ut mot Europaklubbarna. Det är annat nu. Ingen tror väl på allvar att vi hade kunnat värva spelare som Valdet Rama och Paulinho, lagets två bästa spelare i år enligt min mening, om säsongen 2011 hade liknat den här? Eller att vi kommer att kunna göra det inför 2012?
Det framkom nyligen att Mikael Stahre fanns i kulisserna i somras ifall man inte valt att förlänga med Sixten Boström. Jag hörde till dem som trodde stenhårt på Sixten Boström de första åren, men jag erkänner att jag har tappat den tron. Jag vågar också gissa att flera i styrelsen helst hade beslutet om två års förlängning ogjort. Jag tror helt enkelt att en fiaskosäsong som denna måste få konsekvenser. Det räcker inte att skylla på oflyt med skador. Jag tror att det är viktigt både inför sponsorerna, fans och övriga fotbollssverige att visa att ”detta duger inte”. Det som skulle kunna ingjuta lite välbehövlig framtidstro vore att presentera ett par tre riktigt högklassiga nyförvärv. Och det snart. Då menar jag inte omeriterade amerikanska målvakter från finska ligan eller mittfältare från superettan. Man kan hävda att 2010 var året då allt stämde, då man fått spela ihop ett lag i flera år och dessutom hade få skador. Många säger att vi överpresterade medan flera förhandsfavoriter underpresterade. Fikonspråk enligt mig. Ett lag är så bra som tabellen visar, varken bättre eller sämre.
Utsikterna inför 2012 är alltså grumliga än så länge. Ingen vore gladare än jag om ÖSK mot förmodan skulle resa sig och bli ett topplag igen redan nästa år. Jag vet dock inget som direkt talar för det just nu.
Svartvitt forever2011-11-07 15:40:00
