9 dagar kvar / Gästkrönika: Sova med fienden
"Jag bor, lever och sover ihop med en fanatisk MFF:are. Mellan april och november varje år försöker jag och min sambo att hålla våra respektive fotbollslag utanför relationen. Det är svårt..."
Om man anstränger sig lite ser man faktiskt en del saker som förenar Malmö och Sundsvall. Gamla arbetarstäder, starka sossefästen, varsitt vattendrag som klyver stadskärnan med en brun, trögflytande vätska. Och två allsvenska fotbollslag som gör dom flesta av sina mål på kontringar.
Men det kan ändå vara fiendeland för en Giffare som jag. Jag bor, lever och sover ihop med en fanatisk MFF:are. Mellan april och november varje år försöker jag och min sambo att hålla våra respektive fotbollslag utanför relationen. Det är svårt, eftersom ”sova med fienden” ska tolkas mycket bokstavligt. Camilla berättade för mig att hon en natt i somras hade en oanständig dröm där Mattias Asper spelade huvudrollen. Jag har fortfarande en del problem med det där.
Men det är framför allt snacket efter varje GIF–MFF-möte som vållar stora skador på vår relation. I fjol plockade vi sex poäng från MFF. Det hettade till mer än vanligt efter hemmamatchen i höstas, när Peter Ijeh (hjärnskakning) och Niklas Skoog (brutet näsben) fick smaka på lite norrländskt stål, och Malmö tappade viktiga poäng i toppstriden mot Djurgården. Giffarna, säger min sambo med understöd från Sydsvenska Dagbladets sportkrönikör och alla hennes enögda fotbollskompisar, spelar en tjonga-iväg-bollen-fotboll enligt norsk modell och innehåller dom bänkrester som ingen annan allsvensk klubb vill ha – och det kompenserar ni med våldsamt spel och en hyfsad målvakt. Ja, säger jag, fast MFF är ett köpelag som drivs av kapitalistsvin som låtsas att dom har någonting med Malmö att göra – något som hela MFF Support (som mestadels består av analfabeter) sväljer med hull och hår, och utan Peter Ijeh och Zlatan-pengarna är ni ingenting.
Så låter det ganska ofta. Och efter ett sådant replikskifte dröjer det tre till fem timmar innan vi kan prata med varandra som folk igen.
Fast vi har gjort upp en regel inför denna säsong. Vi ska över huvud taget inte växla ett ord om GIF Sundsvall och Malmö FF med varandra, och helst undvika att prata om allsvensk fotboll över huvud taget. Se matcher gemensamt blir det nog ingenting med heller. Fast det är klart, då kanske man missar dom där få men fina stunderna av synkroniserade intressen. Ja, dom kan faktiskt infinna sig. Jag tänker främst på Örgryte borta i höstas, när Malmö fortfarande var inblandat i toppstriden med ÖIS och DIF.
Örgryte pressar oss i 88 minuter av matchen, men vi lyckas ändå näta dom två enda skott på mål som vi har totalt under hela matchen. Resultatet blir 1–2. Och en sällsam harmoni infinner sig mellan mig och min sambo, som om vi möts igen på ett högre plan. Är det så dom menar med uttrycket ”idrott ädla känslor föder”?
