Gästkrönika: Fotbollskrig i studentbostäderna
"Nästan lika stor som glädjen över att vi vann i söndags, är glädjen över att jag nu äntligen får chansen att hämnas på min AIK-supporter till granne."
För ett halvår sedan delade jag lägenhet med en DIF:are. Fast han var/är en väldigt passiv supporter, så det innebar inga problem, det längsta han gick var att flina retsamt och säga "Gick det bra igår?" när GIF förlorat.
Men som det är i studentlägenheter så flyttar folk ofta. Och vips finner jag mig själv boendes granne med en ganska osympatisk AIK:are.
Nästan lika stor som glädjen över att vi vann i söndags, är glädjen över att jag nu äntligen får chansen att hämnas på min AIK-supporter till granne. Man skulle kunna tro att då vi båda är supportrar i som flyttat från våra hemstäder, jag från Sundsvall och han från Bollnäs (ja, han är bond-AIK:are), skulle vi ha chansen att umgås med varandra på en trevlig nivå och prata fotboll rent allmänt (förutom när våra lag möts, naturligtvis). Men icke.
Efter matchen i fjol, den där Krister Nordin spelade
handboll i straffområdet, ni minns nog, fick jag redan
i bussen på väg hem från Stockholm sms. "Krister är våran kung!", "Vad menar du? Domaren dömde helt rätt!" och "Haha! Helt rättvis seger!" var någraav de meddelanden den medkännande grannen skickade.
Några veckor innan söndagens match har jag också fått höra hur han totalt dömt ut oss ("Jävla bönder som inte kan spela fotboll. Och den där jävla planen! Ni borde skämmas..!" osv). Därför skäms jag inte över att erkänna att jag i söndags inte väntade många minuter efter matchslut, innan jag skickade mitt första sms. "HAHA! Nu är du nöjd va?" Grannen vägrade svara, han är inte bara gnagare utan dessutom extremt dålig förlorare, men hans flickvän svarade "Jag bävar inför hemresan... tur att det inte är så himla långt..."
Ja, för grannen med flickvän hade ju faktiskt åkt ner till Sundsvall för att gå på matchen, då det är inte ofta hans favoritlag kommer till dessa nordliga breddgrader. Eftersom flickvännen är en av mina klasskamrater gick jag naturligtvis till sektion O för att prata lite med dem.
Jag är fruktansvärt lätt att reta upp, och grannen vet ju precis vad han ska säga för att jag ska bli irriterad. I söndags räckte det med ett enkelt "du kan ju glömma att jag viftar med några flaggor...". Trots att vi båda, faktiskt, är vuxna människor, och att jag som medlem i TIFO-gruppen vet att man ska vara diplomatisk för att få folk att göra som man vill, hör jag mig själv ropa "Pelle, nu viftar du med flaggj***ln annars drar jag bort klistermärket från din bil!!" (Syftandes på det gnagarmärke han har på ena bakrutan.)
Fotbollen kanske inte förbrödrar och försystrar så mycket, den lockar mer fram barnet inom oss...