Förhoppningar och frälsare eller tugga taggtråd?
Varför går det så dåligt och varför är vi inte bättre? Det är frågor som nästan alla supportrar ständigt ältar oberoende av nivå. GIF Tidaholms supportrar ställer frågorna efter sitt lags ras genom divisionerna likaväl som de HSV-supportrar som misströstar över att deras lag aldrig kan straffa Bayern München i kampen om ligaguldet. Men lidandet som supporter påverkas också av hur stora förhoppningarna är i förhållande till laget vad förmår. Man lider så klart mer som BOIS:are om man anser att laget egentligen borde slåss om seriesegern i Allsvenskan. Men underpresterar laget trots måttliga anspråk, drabbas även den saktmodige.
GIF Sundsvall har under senare år fått såväl den mest måttfulle supportern som den mest överoptimistiske fantasten att skära tänder och gråta blod. För att man ska lyckas med det krävs en hel del. Det räcker inte att bara göra dåliga resultat eller underprestera i förhållande till vad de flesta väntar sig. En sådan förening måste varva bra prestationer med totala floppar, man måste lyckas formulera vackra men inte helt orealistiska ambitioner för att sedan missa dem med kilometer. Inte minst måste man hela tiden upprätthålla en offentlig bild av att vi är på rätt väg, oavsett borttappad karta, dikeskörningar, punkteringar och frontalkollisioner.
Men när eländet tränger genom filtret – vi fick faktiskt kvala oss kvar med rekordlåg poängskörd 2003, vi anställde en pajas som tränare 2005, vi ligger nära kvalplats nedåt i superettan sent in på höstsäsongen 2006 – måste det inträffade förklaras på något sätt. Genom åren har vi supportrar samlat ett antal förklaringar som vi med jämna mellanrum plockar fram, vrider och vänder på och hoppas på att det ska bli bättre eller åtminstone inte kännas så eländigt. Det geografiska läget, vad gör man åt det? Kan man spela fotboll på elitnivå i Norrland? Tveksamt anser många. Konkurrensen från hockeyn, mördande och i längden ohållbar för GIF anser andra. Vidare finns inga sponsorer i nedre norrlands basindustritunga näringsliv. Vad gör man utan västgötaknallar eller stockholmska finanskillar med pengar som bränner i fickan? Man svälter långsamt till döds i en alltmer penningintensiv elitfotboll tror vissa. Totalt inkompetent klubbledning och styrelse är en annan storfavorit bland våra förklaringar. Det blir inte bättre än så, för det finns inte bättre att tillgå konstateras ibland uppgivet. Alla dessa förklaringar förenas i tränarfrågan – uselt läge, inga pengar och inkompetent ledning gör att vi alltid drar det korta strået i konkurrensen om tränare. Till sist har vi den vite riddaren som vi väntar på – speldirigenten (ibland en riktig målgörare). Alla lag som inte har en speldirigent presterar dåligt och vi har ingen därför att vi ligger för långt bort, är utan pengar, har virriga tränare och ledning.
Om alla dessa förklaringar sa allt som behöver sägas skulle GIF inte ha nått allsvenskan och vi hade definitivt inte hängt kvar i sex säsonger, kval och eländen till trots. Trots alla dessa, delvis rimliga, förklaringar till varför humlan inte kan flyga, flög humlan trots allt. GIF-humlan gav f-n i att den bodde i Norrland, var utan pengar och speldirigent och att vi hade tränare och ledning som inte alltid gjorde andra klubbar avundsjuka. Jag menar att det framför allt berodde på att humlan ville flyga. Och här kommer vi till pudelns kärna – det är alltid de befintliga spelarna som får det att lyfta eller inte. Visst spelar allt det andra en stor roll, och det blir så mycket enklare att hålla sig i luften om förutsättningarna är gynnsamma. Men varken Barcelona eller svenska storklubbar klarar sig utan spelare som vill vinna mer än allt annat. Som vet vad de kan, men som vill mer än så. Som inte är rädda för se hin håle i vitögat, oavsett om han heter Real Madrid eller AIK i ett derby.
Det finns, som bekant, anledning att vara bekymrad över GIF:s nära och längre framtid från en hel rad olika utgångspunkter. Men det senaste året har jag känt mig alltmer orolig på en av de få punkter där jag tidigare inte varit orolig. I klartext – hur många hänsynslösa vinnarskallar har vår trupp 2006? Vad vill spelarna och hur mycket vill de det? Förra årets trupp ville så klart spela i allsvenskan, men hur mycket blod, svett och tårar var man beredda att offra för det? Många kunde spela elitfotboll någon annanstans och valde också att göra det. Hur mycket vinnarinstinkt och mental hårdhet har särskilt de yngre spelarna i GIF visat upp i årets serie? Inte mycket. För många av våra spelare har nog superettan blivit en chock. Man har inte ett mål upp när matchen börjar för att man har ett allsvenskt förflutet. Motståndarna kliver inte undan i vördnad för laget som anser sig vara på genomresa i superettan. Tron att så skulle ske har fört oss farligt nära en genomresa i fel riktning.
Ingen, allra minst jag som ofta trampat runt mina egna favoritförklaringar, kan underskatta allt som talar emot oss. Men just därför finns det anledning att försöka förstå varför humlan, trots allt, ändå flög. GIF var först med att göra en ”GIF”. Man avancerade till allsvenskan med ett underläge i nästan allt – trupp, ekonomi, organisation och beläget i en hockeytokig avkrok av landet. Trots detta blev vi kvar i sex säsonger. Nu har Gefle kopierat en del av den bragden, men har vi själva glömt bort vad som förde oss till allsvenskan och vad som länge höll oss kvar där? Det är viktigt att göra något bra men det är på lång sikt viktigare att veta vad man är bra på och kan vara bra på. Det som fungerat bra i det förflutna har inte analyserats, och om man gjort det har man inte värderat det särskilt högt. Alla; ledning, publik och spelare, bör kanske rannsaka sig själva. Kamp, disciplin, och bollvinnande spelare har kanske känts som en belastning. Men när en sådan väg varit framgångsrik under några år, kan den leda vidare. Där befinner sig Kalmar sedan några år och de är nu på väg till ett nytt steg i sin utveckling. GIF befann sig där efter säsongen 2004 och slarvade omsorgsfullt bort den öppningen.
I år har GIF ofta ställt upp ett mittfält som brister i det defensiva arbetet. Det är en bräcklig strategi oavsett nivå. Brasilien misslyckades på det sättet i sommarens VM och i allsvenska förlorar MFF mot sämre motstånd då endast en av deras mittfältare jobbar i båda riktningarna. Kanske har det ’bara blivit så’ för GIF 2006. Det är illa nog i så fall. Men det kan också vara ett uttryck för ett djupare problem. Har klubbledningen sökt efter ”trixiga lirare” för att vinna superettan med attraktivt spel? Har spelarna fått direktiv och/eller valt att se sina uppgifter på detta sätt?
Det är en utmaning för alla – ledning, spelare och publik – att inte falla för frestelsen att sjunga med änglarna. Vacker, publikfriande fotboll som också är vinnande är inte ett realistiskt alternativ för GIF Sundsvall inom överskådlig tid. Det kommer ingen räddning, varken ett spelgeni på mittfältet eller någon som tippar ett flak omärkta sedlar utanför kansliet. Om vi vill återvända till finrummet, får vi acceptera att vägen dit inte alltid kommer att se så vacker ut. Det är klart att någon eller några måste göra mål. Fler bollar måste passera via en eller två spelare än via andra. Men allt detta måste inordnas i ett hårt sammansvetsat kollektiv, som frustar av vilja att vinna och som stirrar motståndaren i vitögat utan fladdra med blicken. Sådana individer och en sådan grupp uppstår inte av en slump. Den byggs genom att individerna väljs ut och formas efter andra kriterier än den vackra fotbollens höga visa. Jag tror att GIF Sundsvalls ledning, spelare och publik måste omvärdera vikten av att ”tugga taggtråd” om vi ska kunna hoppas på en återkomst till allsvenskan.
