När ska vi få jubla?
GIF Sundsvall är nu uppe i 15 allsvenska matcher utan vinst! Som supporter börjar man smått att undra när vi ska få jubla och vara glada. Är det inte våran tur snart att göra vågen med spelarna?
27:e maj alla Giffare. Det är datumet då vi sist fick jubla över en trepoängare i allsvenskan. Vi mötte Landskrona BoIS hemma på IP och vann med 3-1 efter bla två mål av Bala Garba. Efter den magiska kvällen har vi inte fått jubla av fullständig lycka, inte fått göra vågen med GIF-spelarna och inte fått tyst på alla olyckskorpar. Hela sommaren gick utan att vi fick njuta fullt ut av våra semestrar.
I sju hemmamatcher i rad har vi gått från IP antingen besvikna eller endast halvnöjda. Bortamatcherna ska vi inte tala om...De resande GIF-supportrarna har inte fått en enda skön hemresa i år och supportrarna på Club Leif väntar fortfarande på att få uppleva en vinst i klubblokalen.
Vi var många som trodde att det äntligen skulle vara dags i går. Jag menar, Landskrona BoIS. Laget vi "alltid" har haft lätt för, laget som i princip redan var klart för allsvenskan 2004, laget som var inne i en djup formsvacka... Men främst av allt - det var ju laget som vi sist vann över. Det var nu cirkeln skulle slutas.
Nu vet vi alla hur det gick... Vi vet fortfarande inte hur det känns att fira en vinst hemma hos Leffe. I stället fick vi sitta och genomlida en första halvlek, som var bland det värsta vi har sett, och ge utlopp för våran besvikelse i form av ord som jag inte vill skriva här. 3-0 i halvtid och Öster hade kört om oss i tabellen. Totalt jävla mörker.
Däremot blev humöret bättre när "Sheriff Joel" fick komma in och göra det han är bäst på - sheriffa på mittfältet. Att sedan Cain Dotson fick göra två underbara mål gjorde inte saken sämre. Helt plötsligt var vi förbi Öster i tabellen, kvalplasten var vår igen! Hade bara Tommy satt sitt friläge, eller Kalle Ljungberg varit 5 cm längre hade kvällen kunnat bli hyfsad ändå... Jag menar, oavgjort efter att ha legat under med 3-0 skulle ingen ha klagat på. Nu blev det inte Giffarnas 11:e oavgjorda match - utan den 10:e förlusten.
Är det bara jag som börjar bli lite otålig? Antagligen inte. Två vinster, tio oavgjorda (!) och tio förluster är inget annat en stor besvikelse. Vad som ligger bakom detta mediokra facit vill jag inte gå in på, det kan diskuteras fram och tillbaka i gästboken. Nu vill jag bara jubla! Jag vill känna glädje efter en match, känna att det är skönt att vara Giffare igen, gå på jobbet med ett leende efter en match, kunna dra på mig "Garba, Garba Hey"-tröjan med stolthet igen...
Vi GIF-supportrar är ganska härdade vid det här tillfället. Även om jublet känns långt borta med tanke på att vi ska möta svenska mästarna Djurgården i nästa omgång + att vi förmodligen kommer att sakna en del spelare så hoppas jag att alla GIF-supportrar inte har gett upp hoppet om fortsatt allsvenskt spel. Vi får inte glömma att vi faktiskt just nu ligger på kvalplatsen - vi har både Öster och Enköping bakom oss.
Visst känns Djurgården tunga att möta, men samtidigt har vi plusstatistik hemma på Idrottsparken. Och förlorar vi den här matchen är det inte kört för det - då anmäler vi oss till bortaresan till AIK och ger spelarna våra stöd - precis som vi har gjort hela säsongen. Tänker man efter är det rätt imponerande att denna supporterklubb har fortsatt utvecklas i en rask takt trots de många motgångarna på planen. Och det är er förtjänst, ni som match efter match letar er till norra ståplats med hopp om att få jubla igen. Mot Djurgården på måndag står vi där igen förväntansfulla och nervösa, med ena ögat sneglandes på storbild-TV:n för att följa målrapporterna från Elfsborg - Öster.
Nu ger vi inte upp kamrater, nu riktar vi in oss på att ge allt det stöd vi kan i de tre avslutande matcherna. Den 26:e oktober vet vi - fick vi jubla endast två gånger i år eller knep vi den åtråvärda kvalplasten? Följ dramat från norra stå - där har du störst chans att påverka utgången av denna rysare - och framförallt, tänk känslan av att få göra vågen med GIF-spelarna igen!
