Kaos är granne med Gud - Gott nytt år!
En nyårshälsning från en GIF-supporter till ALLA läsare av "Norrlandsfönstret" oavsett fotbollsrustning.
Bollen smiter tätt utanför stolpen och med en hastig rörelse gömmer du ansiktet i händerna. ”Neej, inte igen. Varför?!”. Förskräckt kastar du ett öga på matchklockan. Tiden rinner iväg. Ett-tusen-ett. Ett tusen två, ett tusen tre. Nog fan går tiden på tavlan aningen fortare än sekunderna i verkliga livet? Livet utanför detta märkliga gladiatorspel.
Du börjar flacka med blicken.
Lägger fokus på allt som inte har med det allt mer förtvivlade och desperata rivet och slitet du gått dit för att se. Ömsom tittar du ner, ömsom upp mot skyn i ett slags desperat försök att söka hjälp i högre makter. Du vill inte se de sanslösa av klenmod framkallade felpassen som istället för att skapa, rinner ut på kortsidan i ingemansland. Du vill inte se motståndarspelaren långsammare än en lårbrensbruten åldring hämta bollen. Torka av händerna på shortsen, titta sig omkring, söka alternativ, göra en ansats till inkast. Ändra sig, söka nya alternativ, torka bollen på tröjan. Allt medan matchklockan tickar och tickar, snabbt stegrande i takt med din egen puls. Har du till äventyrs kraft över visar du ditt missnöje över sävligheten, men för det mesta suckar du bara djupt och lägger hakan mot bröstkorgen. Med slutna ögon.
Du vill bort. Glömma allt vad fotboll heter. Önska att du aldrig någonsin funnits.
Några minuter tidigare släppte ditt lag in Målet, det där målet som du vet betyder förlust. Det var ju inte ens en målchans!? En ytterst olycklig omständighet. Ett sjabbel. Eller var det det? Kanske var det bara ytterligare en i raden av förutbestämda händelser som du inte kan rå över? Allt är hopplöst. Dessutom börjar det regna. Inte ens rakt ner, utan snett. Som små pilar träffar dropparna ditt ansikte. Du bryr dig inte om att torka bort vattnet. Allt är ändå meningslöst. Exakt allt.
Då händer det. En stark hand rycker upp dig ur din egen förtvivlan. Som från ingenstans kommer den. En förlupen projektil som ställer motståndarmålvakten. Innan du vet ordet av har du öppnat munnen. Ett öronbedövande vrål stiger upp ur dina lungor, men du hör ingenting. Runt omkring dig står hundratals Anders Svensson sekunden efter Argentina-målet 2002. Allting exploderar runt dig. Du själv exploderar och grabbar tag i första bästa främling i en besvarad omfamning. Släpper taget, två armar kommer farande genom luften och greppar tag i dig. Ytterligare en Anders Svensson drabbad av intensiv, ren och pur glädje. Fullvuxna män kramas. I grupp.
”Du” är ”jag” och vi finns överallt i Sverige. Iklädda olika rustningar, men med samma mål och med samma vetskap. Att kaos är granne med Gud.
Gott nytt år på dig. Var än i Sverige du befinner dig.
/Fredrik Sundin
