Att vara fotbollssupporter - Patronernas 2007
Patronernas ordförande Mats Jonsson fick i uppdrag av Sundsvalls Tidning att skriva en krönika om Patronernas 2007. Krönikan kan nu även läsas här på Norrlandsfönstret. Efter krönikan länkar vi till ett bildspel som visar Patronernas säsong i bilder.
Att vara fotbollssupporter är inte bara att hålla på ett fotbollslag. Det är inte bara att stå i en klack och skrika eller att köpa en halsduk i supportershopen. För många Patroner är det mycket mer än så, för vissa är det en livsstil. Gemensamt för de flesta av oss är nog att det är ett intresse som spårat ur. Ni vet, att på julafton sitta framför datorn iförd matchtröja och ivrigt diskutera Giffarnas mittfältsalternativ på Patronernas internetforum. Eller att planera sommarsemestern efter Giffarnas bortamatcher ”älskling, jag har hört att det ska vara fint i Degerfors i juli”. Det innebär dessutom ofta en ångest som får filmer av Ingmar Bergman att framstå som glättiga komedier i jämförelse.
2007 blev ett år med ett fantastiskt lyckligt slut för alla Patroner. Det innebär inte att hela säsongen var en dans på rosor.
Början på ett nytt år är en ganska behaglig tid för en Patron, så även 2007. De allra galnaste ryktena under ”silly-season” hade dämpats och ett par nyförvärv ramlat in. I januari drog träningen inför säsongen igång på allvar och en och annan lunch tillbringades på Nordic-hallen för att främst kolla nyförvärven. Ofta dyker det även upp provspelare från när och fjärran under den här tiden och det är ju alltid spännande.
I februari började träningsmatcherna. Den första, mot AIK i Solna, föranledde naturligtvis en resa arrangerad av Patronerna. En tidig lördagsmorgon den 10 februari avgick en fullsatt buss från Navet mot Skytteholms IP. Träningsmatcher är alltid roliga att åka till eftersom även hemresan blir garanterat trevlig. Med Giffarnas bortafacit de senaste åren brukar hemresorna från seriematcher likna begravningståg. Det bestående minnet från den här matchen, jodå det blev förlust, är att PEO spelade i kortbyxor trots 12 minusgrader.
Från början av mars till seriepremiären i mitten av april tilltar alltid spänningen hos supportrarna. Träningsmatcherna avverkas med blandade resultat och optimism och pessimism avlöser varandra. Dagarna före premiären hemma mot Mjällby kändes som något som kan beskrivas som förväntansfull panik. Hur bra är vi i år? Har vi chansen att gå upp eller ska fjolårets mardröm upprepas? Frågeställningarna var många.
När vi efter två omgångar endast lyckats skrapa ihop en poäng var känslan ”inte nu igen”. Efter en pliktskyldig seger hemma mot Sylvia kom i fjärde omgången det som kanske avgjorde hela säsongen. Vi mötte Häcken borta och låg under med 1-0 i slutminuterna när vi med två snabba mål vände och vann matchen.
Giffarna vänder en match i slutminuterna! På bortaplan! Två negativa trender vändes i samma match. Detta mot dem som sedan skulle visa sig vara vår främsta konkurrent om den allsvenska platsen. Det ordnades ingen organiserad resa till denna match och den genomleds av många Patroner via en ångestframkallande företeelse på Internet som heter ”Livescore”. Det är en sajt som i teorin gör att man via fortlöpande text ska kunna följa matchen. I praktiken är det omöjligt att förstå hur matchen ser ut med hjälp av ”Livescore”. Sidan gör så att man åldras tio år per match och är nära hjärtinfarkt. ”Deathscore” vore ett lämpligare namn.
Säsongen förflöt sedan ganska bra och Giffarna parkerade stadigt på allsvensk plats i tabellen. Vi var otroligt starka hemma men svajade fortfarande på bortaplan. Hos Patronerna började tanken som man knappt vågade tänka komma på allvar, vi har chansen att gå upp! Med fem omgångar kvar såg saken i praktiken ut att vara klar. Patronerna åkte med tre bussar till vår närmaste bortamatch, mot Sirius i Uppsala. Från Stockholm anslöt en buss med GIF-supportrar med huvudstaden som hemmabas. Allt var upplagt för fest och läktardominans. Vad händer? En trafikolycka på E4:an gör att bussarna från Sundsvall inte anländer förrän i paus. Giffarna förlorar och hemresan blir den vanliga Golgatavandringen. Hade den bland Patronerna välkända anti-GIF konspirationen slagit till igen?
Inför den sista hemmamatchen, mot Degerfors, hade vi chansen att avgöra. Allt talade för Giffarna. Hemmaplan, mycket publik och ett överkomligt motstånd. Bland Patronerna som samlats på O´Learys före matchen gick stämningen nästan att ta på. Några hade dagen till ära klätt sig i mörk kostym och väst för att fira med stil. Några få trodde att det var klart. Hos många fanns dock en ödesmättad känsla i kroppen. Det som borde ha varit en dröm kändes som om man var på väg till sin egen avrättning. Vi hade allt att förlora. Tyvärr tycktes samma mentala kramp ha drabbat spelarna och 0-1 förlusten kom som ett slag i ansiktet. Festen var inställd, maten avbeställd och bandet avbokat. Det var bara att med tunga steg gå och ta bussen hem.
Nu var det kört. Vi hade fortfarande saken i egna händer. Det gällde ”bara” att vinna sista matchen. Matchen gick dock på bortaplan. Mot Ljungskile, som redan var klara för allsvenskan, men som framförallt tränas av David Wilson. Samma Wilson som under fjolåret fick sparken av GIF. Vi visste att han skulle göra allt för att stoppa Giffarnas avancemang. Nej, det kunde aldrig gå vägen.
Som tur var tänkte laget och 35 Patroner mer positivt än jag. Jag måste med skammens rodnad på kinderna erkänna att jag inte vågade åka till Ljungskile. De som gjorde det är för alltid mina hjältar!
Själv upplevde jag den sagolika vändningen tillsammans med likasinnade på O´Learys. Även det blev en upplevelse som jag aldrig ska glömma. Det var ett euforiskt chocktillstånd som rådde efter slutsignalen. Män, kvinnor och barn i alla åldrar grät och kramade varandra och en känsla av overklighet, som sitter kvar än, infann sig. Det var värt alla motgångar de senaste åren, alla hemska hemresor, alla misslyckade nyförvärv och sparkade tränare. Vi är tillbaka!
Nu är det snart januari igen. Jag tror jag måste ta mig till Nordic-hallen och kolla in nyförvärven. De som inte är fotbollssupportrar måste leva ett torftigt liv.
Bildspel från säsongen 2007
// Mats Jonsson