Krönika: Gefle i Allsvenskan.
Är det så kul med derbyn?
Barcelona - Espanyol, The old firm, Man U - Man C, Real - Atletico, Spurs - Aresenal och i Sverige har vi Hammarby - Djurgården, Helsingborg - Malmö och Göteborgsderbyn. Heta känslor och underbar publikinramning.
För spelare och publik är det årets viktigaste match. En förlust och säsongen är förstörd, även om laget i övrigt uppfyller tabellmässiga målsättningar. Lika mycket som man älskar sitt lag tar man avstånd från arvsfienden och gläds åt dess motgångar. Årtionden av motsättningar som inte sällan har politiska (Real - Atletico), religiösa (Old firm), nationalistiska (Barca - Espanyol) eller sociala (Göteborgsderbyn) undertoner har format dessa derbyn och myterna kring dem. Så mycket mer än fotboll står på spel. Det handlar om självkänsla, identitet och kultur.
På samma gång dessa lag är motståndare i allt är de beroende av varandra. Utan motståndaren blir det inga derbyn. Vilka är då vårt yang i denna fotbollens mytologi? Inte fanken är det Gefle och IFK Sundsvall har på något sätt spelat ut sig själv ur den matchen.
Bristen på arvsfiender och ensamheten i Norrlandsfönstret har gjort att en annan kultur och tradition bildats. Något som vi Giffare identifierar oss med och som tar sig uttryck i allt vi gör. Underdogen. Vi är fotbollssveriges underdogs och vi älskar det. Spelarna taggar sig som inför derbyn när storfavoriter står för motståndet. Sju raka utan förlust mot MFF, full pott mot IFK Göteborg och tre poäng mot HBK talar sitt tydliga språk. Topplagen talar om årets värsta match när de ska möta oss. En sådan match som bara kan förloras eftersom allt annat än seger är ett nederlag. Myten odlas och kulturen frodas.
Kring klubben odlas myten om the anti-gif-conspiracy. Vi skrattar i samförstånd när vi ignoreras i pressen, alternativt blir nederlagstippade av någon så kallad expert. Våra tifon håller högsta nordiska klass, men röner inte den uppmärksamhet de förtjänar. Likväl jobbar eldsjälarna oförtrutet vidare och Patronerna sjunger "Vi hänger med, vi hänger med, på något konstigt sätt gör vi faktiskt det". Kommer ihåg Yngvesson i en tv-intervju inför den andra allsvenska säsongen. "Som vanligt tippar de (experterna) Sönnsvall dyngsist men det skiter vi i". Underdog-perspektivet är något som har vuxit fram under flera år och som jag menar är klubbens själ, hjärta och identitet idag.
Under dessa år har exempelvis ett speciellt förhållande till Örebro vuxit sig fram. En klubb, som liksom vi blir styvmoderligt behandlad i olika sammanhang. Bortamatchen till Örebro är för många given. Men derby? Njae, tillåt mig tvivla. I det fallet handlar det mer om en slags vi "olycksbröder emellan" förhållande. Det är inte bara konstgräset vi har gemensamt.
Tillbaka till Gefle och deras intåg på den allsvenska scenen. I gästboken och bland supportrar har detta betraktats som något bra. Handen på hjärtat, är verkligen GIF-GIF årets match nästa år? Självklart vill jag att vi ska vinna den likväl som andra matcher, men årets höjdare? En del har talat om Norrlandsderby. Definitionsmässigt är detta väl helt rätt, men känslomässigt? Vi tycker att det är småkul att de gått upp. Skulle en Öisare glädjas åt att Häcken går upp? Kan en Helsingborgare glädjas åt ett skånskt SM-guld även om det råkar hamna i Malmö? Svaret är naturligtvis nej! Därmed är Gefle heller inget riktigt derby.
Mycket talar för att Gefles allsvenska sejour blir kort och det vi kommer att komma ihåg var att resan till en av bortamatcherna var lite kortare för många fans säsongen 2005. Personligen skulle jag ranka det mycket högre om sviten mot topplagen håller i sig. Vi är ju trots allt underdogs.
