Gästkrönika: ”Var brukar du bada?"
Del 2 av 2 Vår vän GIFÅsskar har lämnat kalla Norden och begett sig till klotets sydöstra delar. I ”Ciudad Maravillosa” har han slagit läger och med flitiga fingrar har han skickat hem två vykort som Norrlandsfönstret har nöjet att få publicera.
... Tänker nu tillbaka på eget fotbollsspel i ungdomsåren och kan inte låta bli att skämmas en smula. För hur vanligt var det inte att jag tillsammans med lagkamrater gick och inspekterade bortaplaner före match, då ofta med totala sågningar av underlaget och dess skötsel. Man var inte annat än en snorunge som ankom en ny plats likt en storfräsare i världens största bollsport. Pinsamt! Detta även utan nedanstående berättelse, och jag hoppas många ungdomar läser detta. Visa för Dem i annat fall.
Här i Rio har ungdomen det inte alls lika förspänt med lediga planer som vad ungdom i Sverige har. Här tas de fria utrymmen som står till buds för lite lattjande med bollen. Men att börja agera som om "praian" (stranden) vore en fotbollsplan fungerar sällan det heller. Brassar är oerhört förtjusta i sina praior och här tillbringar man mesta möjliga lediga tid. Ett litet exempel; När två nya människor i Sverige knyter bekantskap så kommer tidigt frågan, "vad jobbar Du med"? När två människor i Rio knyter bekantskap kommer istället frågan, "var brukar Du bada"?
Säger inte denna lilla enkla jämförelse väldigt mycket om Våra olikheter, så säg?
Nu låter man sig inte stoppas av lite utrymmesskäl inte. Man anpassar sig och spelar istället väldigt mycket en kombination av volleyboll och fotboll. D.v.s. planen och stilen är volleyboll medan spelet är fotboll. Alltså inga armar eller händer medan alla övriga kroppsdelar får användas för att skicka bollen över nätet. Det här ser jag som oerhört individuellt utvecklande för fotbollsspelare, alla kategorier. Det var rent fantastiskt att som åskådare se hur såväl unga som medelålders fotbolls entusiaster behärskade boll och underlag. Jag förbluffades nästan lika mycket över Deras goda kondition på det sugande underlaget som av aktörernas teknik. Mot senare eftermiddag övergår ofta volleybollen till en liten fotbollsmatch och där finns bara glädje över att kunna spela. Jag kan förvisso inte portugisiska men detta till trots så uppfattade jag inget gnäll mot underlaget. Aldrig heller hade någon av de unga praia-spelarna undanflykter till hands vid snedstudsar. För finns det något som kan kallas för "konstant" så är det just snedstudsar på ett sandunderlag. Dem behärskade dock oftast snedstudsarna med reptilsnabba ryggmärgsreflexer. Snedstuds och blixtsnabbt ett ben och en klisterfot ut för omedelbar bollkontroll.
M.a.o. en av hörnstenarna med brasse-fotbollens hemligheter.
En annan är en minimal konkurrens från andra sporter i kombination med 12 månaders klimat för sporten. Lägg därtill en befolkning på 185 miljoner människor som lever och andas fotboll dygnet runt.
En ofta berättad historia är den om några unga grabbar från Rio-slummen som bestämt sig för att råna en mer välbärgad person. Rånet fungerar friktionsfritt och klocka, ringar och smycken omhändertas från den rånade när plötsligt en av rånanarna kräver sina rånarkollegors uppmärksamhet. Plötsligt verkar den rånade ha glömts bort och ett litet palaver uppstår. Därefter lämnas klocka, ringar och plånbok tillbaka till den rånade med en framföran om en ursäkt dessutom? De unga rånarna hade upptäckt ett Flamengo medlemskort hos den rånade och det gick ju inte att råna en egen Flamengo kamrat. Det finns ju liksom gränser för hur man kan uppföra sig.
Flamengo har f.ö. flest anhängare bland toppklubbarna i Rio. Bland Dem riktigt fattiga så är det också Flamengo som är den mest gällande klubben och därav också anledningen till att Flamengo skjuter i höjd som störst sett till antalet supporters. Efter att nu ha vistas här i en månad finner jag hur som helst historien högst sannolik i "landet fotboll".
