Mirakel händer bara en gång
Det var med positiva minnen från fjolårets redan klassiska möte med Ljungskile som jag närmade mig den pittoreska fotbollsarenan Starke Arvid. Att det spelas allsvensk fotboll på en sådan skådeplats år 2008 är något av en gåta, men det är en annan diskussion. Trots det magnifika sommarvädret och cirka femton entusiastiska giffers på plats försvann tyvärr de positiva bilderna från fjolårets drabbning omedelbart efter att domare Michael Lerjéus blåst igång matchen.
Efter någon minuts spel får Ljungskile ett inkast i höjd med GIF:s straffområde och Smilye lyckas grisa in 1-0 då ett passivt Sundsvalls försvar agerar åskådare. De inledande tio minuterna är bland det lojaste jag sett GIF prestera under den här allsvenska sejouren. Det får till följd att en offensiv frispark kan nickas in av hemmalaget efter en markeringsmiss av, som jag uppfattar det iaf, Billy Berntsson. Billy som sett så pigg ut efter flytten till ”rätt kant” såg väldigt orolig ut i ett antal situationer under första halvlek. GIF:s spel såg inspirationslöst ut och kantspelet lyste med sin frånvaro. Linus ”fria roll” på kanten resulterade inte i, som jag hoppats, att han sökte sig in i planen och Tobbe syntes i princip inte till alls på högerkanten. Efter LSK:s tvåmålsledning etablerade de en rejäl köttmur från mittfältet och nedåt där inga ytor gavs till GIF:s anfall. Stundtals spelade de blåklädda bollen fram och tillbaka i backlinjen ungefär som Grekland i deras möte mot Sverige i sommarens EM.
Efter 45 minuter leder därför Ljungskile, utan att på något vis övertyga, helt rättvist med två mål. Det kunde mycket väl ha varit en större ledning. Sundsvall skapar i stort sett ingenting framåt förutom en nick ovanför Colin Burns ribba. Mest osynlig i bortalaget är i mina ögon Magnus Powell som knappt rör bollen under den inledande halvleken.
I den andra halvleken intensifieras LSK:s köttmur samtidigt som de hotar med ett par halvfarliga kontringar. Tyvärr visar David Wilsons manar även prov på den typ av osportslighet som gjort dem så illa omtyckta i årets allsvenska. Varje tillfälle som ges att försena spelet utnyttjas maximalt. De avslutande 45 minuterna kantas av sega inkast och hörnor och ett otal ”skadade” grönklädda spelare. När Ongala och dagens piggaste giffare Skulason bytts in skapas en del farligheter av Sundsvall. Tändstickspojken Ari slår en frispark i stolpen som är värd ett bättre öde. Hallenius som flyttas upp på topp och hans välväxte forwardskollega Sigurdsson har både ett par chanser att trycka in en reduceringsboll utan något lyckat resultat.
Sett till bollinnehavet och antalet chanser under 90 minuter borde den här matchen ha slutat med minst ett oavgjort resultat. Men fotbollsresultat är ju inte alltid logiska, det gäller att förvalta sina chanser och inte släppa in ”skitmål” som LSK:s ledningsmål. In i det sista fanns hoppet om ännu en mirakelvändning i Ljungskile, men mirakel händer ju som bekant bara en gång.Dags för en rejäl uppryckning nu Giffers!
