Vägen framåt?
När Anders Grönhagen lämnade sitt uppdrag som A-lagstränare i GIF Sundsvall efter säsongen 2001 inleddes en tränarkarusell som vi fortfarande lever i. Som supporter kan man tycka att det låter som en överdrift men om föreningen betraktas utifrån framstår de återkommande tränarbytena kanske som de senaste årens främsta signum för GIF Sundsvall.
2002-2003 Per Joar Hansen & Patrick Walker
2004 Rikard Norling & Patrick Walker
2005 Jan Halvor Halvorsen
2005 Anders Högman
2006 David Wilson
2006 Mika Sankala
2007 Mika Sankala
2008 Per Joar Hansen & Mika Sankala
I skrivande stund gäller att Per Joar Hansen ska stanna säsongen ut, efter att först ha presenterats som en lösning för en säsong, för att under sommaren glida över till att möjligen bli en lösning på längre sikt för att till sist (?) återgå till att vara en temporär lösning.
I några fall har tränarnas kompetens direkt lett till att de inte blivit kvar. En var helt enkelt undermålig och sparkades efter 2/3 av en säsong och en visade framfötterna i Giffarna och fick ett mer attraktivt erbjudande. Men i ett längre tidsperspektiv är inte tränarnas absoluta kompetens, som varierat högst avsevärt, det viktigaste. Än mindre hur väl deras laguttagningar svarar mot de uppfattningar vi supportrar har om rätt laguppställning. Det viktiga är den katastrofala bristen på kontinuitet.
En klubb som GIF Sundsvall kan inte räkna med att anställa etablerade toppkrafter som tränare. Det finns i princip tre typer av tränare som är intressanta. Unga tränare som vill meritera sig genom att bygga och organisera ett lag för att sedan gå vidare till större uppgifter. Äldre tränare som vill ”varva ned”, vilket torde kräva att de har någon form av koppling till Sundsvallsregionen. Tränare vars profil passar en småklubb, en tränare som gillar korta beslutsvägar med stora befogenheter för tränaren och som är bra på att få ett begränsat material att prestera. Alla kan lämna exempel på svenska tränare i var och en av kategorierna. Jag skulle däremot ha vissa problem med att sortera in flera av de tränare som verkat eller verkar i GIF Sundsvall.
För en liten landsortsklubb med ambition att etablera sig i högsta serien är valet av tränare utan tvekan det mest avgörande valet. Det är långt viktigare än att hitta talanger. Det gör alla elitklubbar, huvudsakligen i sin region. Men klubbar som Gefle, GIF, LSK, TFF, ÖSK, GAIS och tidigare KFF når inte framgång genom sina två eller tre talanger från Lommaryd eller Brasilien. De når istället framgång (vilket från deras perspektiv betyder förnyar kontraktet) genom att skapa kollektiv kompetens i laget. Man utvecklar en tydlig spelidé som styr alla spelares tänkande och handlande. Man väljer spelare som passar systemet och man är ofta tvungen att använda ett antal spelare som aldrig skulle vara aktuella som startspelare i lag på övre delen av den allsvenska tabellen. Ändå presterar ofta sådana spelare väl när de används på rätt sätt och har en trygghet i att alla alltid vet vad de ska göra.
I ett lag utan kontinuitet, och det gäller oavsett om vi talar om GIF Sundsvall eller Newcastle, gäller inte detta. Lagets slagkraft är snarare mindre än mer av summan av de enskilda individernas skicklighet. Man tror att det ska bli bättre genom att man köper ”bra spelare på rot”. Sättet att spela skiftar från säsong till säsong, i bästa fall. Den förra säsongens inköp är alltid fel, för de passar ju inte in i den nye tränarens idéer. Spelare som köps in blir sämre och skutan hålls flytande av ett fåtal duktiga spelares slit och prestationer. Desto mer begränsade resurser en klubb har, desto mindre sannolikt är det att spelares individuella skicklighet till sist räddar klubben från ren katastrof.
Alla tränare i Superettan och division I är inte guldkorn under en sten. Men det finns utan tvekan tränare som skulle passa väl in i de tänkbara profiler jag beskrivit. Det talas ofta om scouting av spelare, hur viktigt det är, hur eftersatt det är osv. Men för GIF Sundsvall borde tränarfrågan inför tiden efter säsongen 2008 ha absolut högsta prioritet, oavsett om vi nästa år spelar i Allsvenskan eller i Superettan. Man måste vara beredd att avsätta energi, tid och resurser till att planera för vem som ska leda laget under en period om minst fyra till fem säsonger framåt. För att kunna göra det måste man veta vad man vill ha, vilka som är möjliga kandidater och hur man ska värdera olika kandidaters förtjänster. Att göra det är tidskrävande och svårt. Betydligt mycket svårare än att ringa upp ”Snuffe” så fort han fått sparken i Norge för att fråga om han vet vad han ska göra nästa år.
