Helsingborgs IF – GIF Sundsvall 2-1

Bortaspöket lever...

Från första början måste konstateras att denna match, om någon, förtjänar att tillägnas epitetet ”en match med två ansikten”. Detta framför allt då första halvlek inte alls bjöd på det krampaktiga spel man kunde förväntat sig i en match som betydde så mycket för bägge lag, Tvärtom var det två lag som absolut ville vinna som gick ut kl. 19.00 på Olympia. Andra halvlek var däremot precis så krampaktig som man fruktat att även första skulle ha varit.

Inledningsvis fick man som sundsvallsupporter skrämselhicka redan i första spelminuten, då Graulund direkt efter avspark får komma till avslut i friläge (vilket också leder till Sundfors första kvalificerade räddning). Därefter tog Sundsvall över spelet mer och mer, och även om bollinehavet efter första halvlek (förmodligen korrekt) gav Helsingborg fördelen med 63% mot 37% var det ingen tvekan om vilket lag som hade den hetare viljan och den större aggressiviteten. De första 30 minuterna tilläts för all del HIF trilla boll i sin egen backlinje, men man kom inte till särskilt många farliga avslut (okej, ett farligt avslut i femtonde, ett mål bortdömt för offiside på den efterföljande hörnan). Sundsvalls mittfält, för dagen bestående av Ålander, Åskoogh, Olofsson och Bergh, överglänste klart det mer namnkunniga sörländska ditot, trots att dessa var flera.

Om man tillägger att både Nylund och Tobias Eriksson förtjänstfullt fyllde på så fort Giffarna erövrat bollen blev man inte ens som luttrad sundsvallsupporter förvånad då vi tog ledningen i 21:a minuten. Möjligen blev man förvånad över hur vackert det var. Tobias Eriksson erövrar bollen långt ned på egen planhalva, driver upp över halva plan, slår en perfekt instickare till Hermansson som springer förbi sin mittback och skjuter. HIF målvakten räddar, men inte bättre än att returen går rakt ut i eget straffområde, där Tobbe, som aldrig slutat springa, enkelt kan lägga in ledningsmålet. Ledning på bortaplan, därtill välförtjänt!

Därefter har Sundsvall två goda lägen att utöka ledningen, först Dahlberg på hörna i 27:e, därefter Peter Olofsson i 33:e. Tyvärr inser HIF:s tränare att något måste göras, byter in Karekezi i 33:e matchminuten, och går över till 4-4-2. Detta ger utdelning redan i 43:e matchminuten, då Peo går ut för att hjälpa Tobbe mot Karisik på högerkanten, men denne ändå lyckas få in ett inlägg som går förbi både Johan Andersson och Mattias Nylund, och fram till nämnde Karekezi som lägger in kvitteringsmålet vid den chanslöse Sundfors vänstra stolpe. Frågan är om inte Peo borde stannat kvar i straffområdet i detta läge för att stoppa inlägget, snarare än att gå ut för att ge understöd till Tobbe. Lätt att vara efterklok.

Därefter tar Helsingborg över mer och mer, och då den första halvlek blåses av kan man konstatera att den rättvist slutat oavgjort, och att den varit betydligt mera underhållande än vad man förväntat sig. Sundsvall dominerade, trots ett antal farliga Helsinborgschanser och HIF-övertag i bollinnehav (vilket bevisar tesen att det viktiga inte är vem som har bollen, utan vad man gör med den), den första halvtimmen, men efter att Karekezi kommit in tar HIF över mer och mer.

Den andra halvleken vill man däremot, med sundsvallsögon sett, helst glömma. Halvor hade uppenbarligen inget svar på den spelförändring Helsingborg uppnått genom att byta in Karekezi. Bytena Olofsson mot Kurtovic i 69:e, Åskoogh mot Svenning i 74:e, samt Johan Andersson mot Vencevicius i 86:e (med efterföljande nedgång på trebackslinje) ger inga märkbara förändringar i spelet. Om Sundsvall första halvtimmen av första halvlek, trots litet bollinehav, ändå lyckades bygga upp anfall på ett konstruktivt sätt, ser andra halvlek till stora delar ut som en parodi på tjongfotboll. Inte nog med att man slänger upp långboll på långboll från försvaret, det finns ingen alls som kan ta emot dem i närheten av HIF:s straffområde. Att Helsingborg får 2-1 i 77:e matchminuten är således föga överraskande. Peo går upp och stöter, förlorar, och som resultat har vi alltför få backar kvar när Eldin Karisic slår in vinstmålet.

Sammanfattningsvis, Sundsvall gör en mycket bra första halvtimme, men klarar inte av att anpassa sitt eget spel när Helsingborg förändrar sitt. Ett oavgjort resultat hade inte varit helt orättvist, men det är svårt att påstå att Helsingborg inte förtjänade att vinna om bägge halvlekar vägs in i bedömningen. Sundsvalls ”vikarier”, både Åskoogh och Tobbe, gör mycket bra insatser (jag vill inte lägga någon skuld på Tobbe vid kvitteringen, och Åskoogh var mycket bra ända tills han blev utbytt). Över huvud taget fungerade mittfältet bättre än på länge, och Hasse Bergh fortsätter sin brittsommarform. Kurtovic gjorde däremot inget större intryck vare sig positivt eller negativt (vilket kanske bör tolkas positivt då Olofsson, som han ersatte, varit mycket bra). Vencevicius visade kvalitéer, men fick på tok för lite tid på sig. Ännu en hedersam bortaförlust att lägga till handlingarna, och FAAN vad jag börjar bli less på sådana!

0 kommentarer